aug 13, 2013

Malmö minst tio år före Stockholm

Pontus / Bloggen / 8 Comments

En möjligtvis något kokett tanke som slog mig i somras är det är som med städer som med kärlek. Ibland bara gillar man en stad, utan att veta varför. Det handlar om kemi och kan inte tvärsäkert förklaras. Som vanligt spenderade vi en vecka i Malmö i somras, en stad som jag åtminstone har en flirt med. Skulle vi spendera mer tid tillsammans skulle det kunna utvecklas till något mer, kanske kärlek, det är jag rätt säker på.

När denna Skånes enda storstad kommer på tal brukar stockholmare ryggmärgsmässigt börja tänka skottlossningar, gäng och segregation. Det är farligt och våldsamt. Men det räcker med en snabb titt i statistiken för att inse att Malmö definitivt inte är så mycket farligare än andra svenska mellanstora städer. Definitivt inte heller mer segregerat än Stockholm. Däremot skulle jag hävda att Malmö är Sveriges mest urbana stad om man med urban menar många människor på liten yta. Satellitförorterna som sprider ut sig längs infartslederna i Göteborg och Stockholm saknas helt i Malmö. Här är istället stadens gränser tydliga: från åker till stenstad så att säga. Det gör att avstånden är små, det tar knappt tio minuter att cykla från ökända Rosengård till de charmiga torgen i centrala staden, där de mer välbärgade bor och rör sig. Detta präglar staden. Det räcker med att gå omkring i centrala Malmö eller lägga sig vid badplatserna i exklusiva Västra hamnen för att inse att människor rör sig och beblandar sig på ett annat sätt än Stockholm, som jag förstås oundvikligen jämför med. Visst är det en både etniskt och socioekonomiskt segregerad stad, på kartan och på pappret, men det blir annorlunda när det samtidigt är en rörlig stad. Och det är därför svårt att koppla bort en tanke som säger att anledningen till att våldsdåden blir så uppmärksammade i Malmö är att de sker på platser där även journalister eller politiker eller samhällstopparna rör sig. Inte i någon perifer satellitförort som det går att förtränga att den existerar (återigen, läs Stockholm).

En annan reflexmässig reaktion bland icke skåningar är att peka ut Malmö som en aptrist gammal industristad på dekis. Ett påhopp som är så felaktigt och så schablonmässiga att det blir tröttsamt. Tvärt om påbörjade Malmö sin resa från industristad på dekis långt före många andra städer. Det började med nedläggningarna av bland annat Kockumsvarvet och en stor Saabfabrik i början av 1990-talet då staden samtidigt inledde en målmedveten resa mot något annat. På gamla industritomter byggs attraktiva kontor och bostäder och de nya företagen skulle vara inriktade på tjänster och handel. Det har varit framgångsrik och jag är hyfsad säker på att det även påverkat Malmöborna mer än de själva inser.
Jag skulle vilja hävda att Malmö ligger minst tio år före Stockholm på en massa områden. För att minska fördomar och segregation tvingas skolorna att blanda elever från olika områden (trots föräldrarnas massiva knorrande förstås). Ungefär som det amerikanska bussningssystemet i skolorna. Helt rätt, enligt mig, och något som kommer kopieras i andra städer i Sverige. För att ytterligare knyta ihop stadens olika delar planerar man nu för en tågringled med stationer i bland annat Rosengård. I Malmö har man också tillåtit en betydligt mer flexibel hyresprissättning vilket gynnat byggande och gjort att det faktiskt även byggs hyresrätter.

Men framför allt: det händer saker här. Medan Stockholms politiker ältar om nya tunnelbanelinjer i oändlighet bara bygger man en tågtunnelgenom hela Malmö och vidare till Köpenhamn, dessutom billigare och snabbare än planerat. Och medan man i Stockholm fortsätter på den i decennier pågående diskussionen om skyskrapor eller ej smäller man helt enkelt upp en Turning Torso i Malmö (vilket säkert bidragit till att fler Stockholmspolitiker idag blivit motståndare till skyskrapor eftersom de skulle känna sig som copy cats). Och medan en massa svenska städer ältar om hur de ska utnyttja sitt vattennära läge på bästa sätt så är det just detta som Malmö gjort i decennier. Jag har för övrigt blivit närmast besatt av nya byggnadsprojekt i Malmö, de flesta mycket spännande. Läs till exempel om Norra Sorgenfri, ett gammalt industriområde som kommer knyta ihop Rosengård med centrala Malmö. Så coola tankar. Som sagt, tio år före Stockholm. Minst.

En som nästan alltid sammankopplas med Malmös omvandling, och det med rätta, är förstås Ilmar Reepalu. Denna själva sinnebild av en pragmatisk lokalpolitiker som går sin egen väg avgick för övrigt i våras. Reepalu var en gång i tiden själv arkitekt och i en lång intervju jag gjorde med honom för Veckans Affärer berättade han passionerat om hur benhårt han är övertygad om att nya byggnader kan förändra människors självkänsla och därmed lyfta en hel stad. Turning Torso skulle vara hög och symbolisera framgång. När staden skulle bygga en högskola skulle det ”inte vara någon trist tegelbyggnad i en förort, som i andra städer, utan moderna byggnader i stål och glas, i bästa läge!”. Så blev det också.

Jag har skrivit en hel del om Malmö och vet att allt är långt ifrån frid och fröjd, läs här till exempel. Jag vet också att det varit en extremt medveten strategi från kommunen att basunera ut alla eventuella framgångar och ”omvandlingshistorien”. Så jag vet förstås att jag kanske låter naiv när jag hyllar en stad där jag inte är oftare än kanske tre fyra gånger om året. Men som sagt, som med varje flirt vill man ju se det positiva för att se om det kan bli något mer. Det gäller kanske särskilt en stad där det överraskande nog fortfarande finns så mycket gamla fördomar och nidbilder.