jun 3, 2016

Årets fulaste debattknep – här är listan

Pontus / Bloggen / 5 Comments

Debatter blir sällan snygga om de tillåts pågå tillräckligt länge. Ofta häpnas jag över hur annars kloka personer ogenerat drar fram diskussionstrick av den fulaste sorten, när ilskan tar överhand. Jag menar att det har blivit värre med sociala medier (se blogginlägg här). Det bidrar till en polarisering i debatten och en allt aggressivare ton. Dessutom öppnar det skrivna ordet mer för fulspel och tar fram våra sämsta sidor. Det går att spela dum på nätet och med olika verktyg driva motståndarna till vansinne. Sen är det bara att stänga ner datorn och låtsas att man har vunnit. I fikarummet, mellan fyra ögon, är det svårare av vara oärlig.

Så här är den. Den officiella listan på de just nu populäraste ”fulknepen” i den svenska debatten. Gemensamt är att de saknar alla former av intellektuell hederlighet. Att de endast används för argument som passar med ens åsikter och ideologi, aldrig annars. Vanligaste användningsområden är förstås inom politik. Och ett särskilt vanligt ämnesområde är invandring och migration.

Listan:

1. Överdrivna beviskrav eller ”nu-driver-vi-motståndaren-till-galenskap-strategin”

Ett fult debattknep, som håller på att bli omåttligt populär, är att underkänna alla argument från motståndarna med att det saknas bevis. Indicier, artiklar, anekdoter, känslor är alltid underkända. Det nya är att detsamma kan sägas om forskningsrön – hur är metoderna egentligen? Om utsagor från polisen – det kan ju ha en egen agenda! Och om bilder – de kan ju ha manipulerats! Metoden används ofta i samband med händelser. Som när invandringsmotståndare ifrågasatte bilderna av drunknade barn på Medelhavet. Eller när andra pekar på problem på flyktingboenden. ”Det där är ju bara artiklar – har du sett det själv med egna ögon?” Metoden är synnerligen effektiv för att driva motståndaren till vansinne. Inget räcker numera som bevis och Facebook-trådarna blir längre och längre precis som frustrationen blir större och större.

2. Halmdockan eller ”tillskriv-din-motståndare-stolliga-argument-strategin”

Här tillskriver en debattör sin motståndare åsikter och argument som den inte har, för att sedan brutalt slå ned på denna försvarslösa ”halmdocka”. Det finns flera varianter av denna debattstrategi som funnits sedan urminnes tider. En är att välja citat från motståndaren som inte är representativa och som ligger utanför kontexten. Men den just nu vanligaste varianten av halmdockan är att hitta på en fiktiv grupp som får representera en hel grupps åsikter. En vass företrädare för detta debattknep är Jan Guillou som utan betänkligheter brukar tilldela gruppen ”borgerliga ledarskribenter” åsikter som krigshetsare och islamofober. Detta utan att ge exempel på citat eller ens personer.

3. Ad Hominem eller ”personangrepps-strategin”

Även detta debattknep, att attackera auktoriteten och trovärdigheten hos sin meningsmotståndare har en lång historia då den visat sig effektiv och svår att värja sig mot. Strategin är att flytta fokus från sakfrågan till motståndarens personlighet och karaktär. Ett exempel på en person som råkat ut för debattknepet är Mona Sahlin som oavsett sakfråga kan få höra att hon en gång i tiden fuskat med ett Tobleronekvitto och därför saknar trovärdighet. En annan person är debattören Marcus Birro som åt lunch med Sverigedemokrater och därmed, enligt meningsmotståndare, saknar trovärdighet i precis alla frågor.

4. Godwins lag eller ”säg-Hitler-först-så-vinner-du-strategin”.

Amerikanen Mike Godwin noterade på 90-talet att diskussioner på nätet urartade och blev mer osakliga ju längre de blev och att sannolikheten för att någon skulle jämföra sin motståndare med Hitler till slut blev 1. När det väl hände blev det omöjligt att föra tillbaka diskussionen på sakliga banor och istället dog den. Metoden är nära besläktad med Ad Hominem och har i Sverige fått en egen ofta använd variant, nämligen att anklaga den andra för att vara SD:are, ha ”bruna åsikter” eller bara ”rasist”. Uttrycket ”vifta med rasistkortet” har därmed sitt ursprung i Godwins lag. Metoden har blivit något mindre frekvent i Sverige efter att många partier anammat SD:s flyktingpolitik.

5. Whataboutism eller ”men-titta-på-USA-då-strategin”

Whataboutismen uppfanns under kommunisteran i Sovjetunionen när kritik mot landet slogs tillbaka med att peka på något liknande fel i västvärlden. ”What about…”. Debattmetoden har därefter kopierats och förfinats av såväl statliga propagandaapparater som av vanliga människor i diskussioner. Precis som i ursprunget används den vanligtvis när det handlar om utrikespolitik och ideologiska skillnader. Ofta används strategin av vänstern och då genom att konsekvent slänga in USA, ”västvärlden” eller Israel i diskussionen och på det sättet undvika sakfrågan. ”Kina respekterar inte mänskilga rättigheter” ”Ja men titta på USA då som fortfarande har dödsstraff”. Eller, ”det finns ett problem med terrorism i mellanöstern.” ”Ja men titta på vad Israel gör i Palestina då”. Och så vidare.

6. Hur drabbar det dig? eller ”Schyffert-strategin”

Denna metod har blivit populär i samband med den invandringsdebatt som blossat upp i Sverige. Den går ut på att det är oärligt att ha en åsikt om något om man inte är direkt berörd, och då i första hand pekuniärt. Debattstrategin är besläktad identitetspolitik som har som en grundbult att bara människor med en viss bakgrund/etnicitet/socioekonomisk status kan ha relevanta åsikter om ett fenomen. Metoden uppfanns av komikern Henrik Schyffert som hånade invandringskritiker genom att hävda migrationen i Sverige varje år kostar lika mycket per person som en pizza och ett Netflixabonnemang. Schyffert har fått flera uppföljare, bland annat före detta statsminister Fredrik Reinfeldt. Metoden uppfattas som oärlig därför att den baseras på att människor bara bryr sig om sin egen plånbok och förutsätts sakna intresse för den allmänna samhällsutvecklingen.