Woodstock för nördar

Det har gjorts många gånger förr men jag ställer frågan igen: var är alla vanliga människor i Almedalen? Typ en sån som min pappa: hyfsat samhällsintresserad som följer debatten och säkert skulle hitta en massa seminarier här som väckt hans intresse. Svaret här är inga sådana människor finns på plats för Almedalen är inte så lite elitistiskt med uppåt 1000 journalister, säkert lika många politiker och därutöver den stora horden av informatörer, myndighetspersoner och organisationsmänniskor. En salig gegga där varje skrå har sin tydliga hierarki.

Bland politiker är det enklast att se den för där är det rikspolitikerna med sina hov av pressekreterare och rådgivare runt omkring sig som lyser starkast. Lokalpolitikerna finns i skuggan. Bland journalister kan man tydligt se hierarkin i pressrummet. När K-G Bergström kommer in blir det genast lite tystare och tangentborden stannar upp för några sekunder. Politiska analytiker på TV och ledarsidorna är kreddigast. Bland informatörerna är det lite mer komplicerat eftersom många lever på gamla meriter.  Ta en person som en gång var hög ungdomspolitiker i, säg Borås. Idag är samma person informatör på, säg, arbetsgivarföreningen Almega. Det kanske inte blev riktigt som hen tänkt sig eller drömt om men lönen är bra, man ska inte klaga, och framför allt får man ju åka hit till Almedalen varje juli! Och leva den gamla drömmen, man är igenkänd, kan sitta och prata politik med de gamla polarna och känna sig viktig igen.  Inget ont om det men min poäng är att sin egen syn på sin status och viktighet nog skiljer sig åt från omvärldens. Man lever sin dröm och jobbar på sitt varumärke genom att se stressad ut, ha bråttom någonstans och hälsa på så många som möjligt. Det viktiga för de som är här är att de just är här.

Så där är vi, ett Woodstock för nördar och wannabees på denna lilla klick på kartan i Östersjön.