Willys kontra slaktaren

I förorten ett par mil från Stockholm noterar jag hur grannarna dragit på sig arbetskläderna. Det snickras på nya däcket, byts takpannor och sveps med målarpenseln. När det inte klipps på häcken förstås. Inga konstigheter med andra ord om det inte vore för att kontrasten mot Italien blir så uppenbar så här i semestertider och just hemkommen från livsnjutarnas land.

Att ta fram hammaren på semestern finns inte bland Italienare. I Sverige går bilarna i skytteltrafik till K-rauta, i Italien går de till byns bästa slaktare (inte nödvändigtvis den närmaste).  För när den svenska mannen ska grilla med familjen så åker de till Willys och köper en stor flintastek på extrapris. I Italien köper man den den finaste Fiorentinasteken, skivor så breda att de kan stå på högkant, och till det förstås ett gäng noga utvalda ostar och salamikorvar.

Okej, grova generaliseringar men visst är skillnaden mellan lutherska arvet kontra medelhavsmentalitet intressant och aldrig är det så tydligt som på sommaren. Jag försöker förhålla mig neutral till den här monumentala olikheten men det är svårt när man sitter i soffan och zappar på TV:n, utan arbetsbyxor och utan några som helst tankar på att ens klippa gräset idag. Men visst kan även de vuxna italienarnas livsnjutande gå för långt. Min svenska vän i Italien berättar hur förvånade man är i Italien att svenska familjer alltid tar med sig sina små barn på solsemestern. I Italien lämnar man förstås de små telningarna till mormor. Det är ju semester.