White flight sätter fingret på något känsligt

Segregationen ökar i Sverige basunerades ut i Dagens Eko i morse. Knappast en surprise för någon som följt integrationsdebatten de senaste tio åren. Nej förresten, knappast en surprise för någon med minsta lilla samhällsintresse. En massa forskare har pekat på utvecklingen i många år och har man missat det räcker det med att öppna ögonen och bara registrera det man ser i miljonprogrammen. Nej just ja, det var ju det som var grejen, det vita majoritetssamhället är ju inte där och kan se segregationen med egna ögon.

Nej, nu ska jag inte vara sån. Det är bra att Ekot uppmärksammar detta. För det görs inte så ofta, trots att det är en av de mest tydliga och mest oroväckande förändringarna i Sverige de senaste decennierna. Jag är övertygad om att det handlar om att ämnet är för känsligt – och det på flera sätt.

För det första, Ekot såväl som forskare lutar sig mot SCB:s definition om att en invandrare är någon som är född utomlands eller har två föräldrar som är födda utomlands. En hel del puritaner menar att detta angreppssätt är någon form av strukturerad och dold rasism och att medborgarskap borde vara det enda som gäller. I så fall skulle siffrorna se helt annorlunda ut och då skulle sannolikt inte segregationen öka, gissar jag. Och säger samtidigt att det vore att blunda för verkligheten.

Den här typen av inslag är också känsliga därför att de så obevekligt pekar på oss etniska svenskars inskränkthet och fördomar. För det är ju så att den ökande segregationen förklaras just av att vita svenskar lämnar invandrarförorter. Alltså det som kallas ”white flight” bland kulturgeograferna. Det var detta som skedde när invandrarförorterna ”bildades” på 70- och 80-talet och det är det som har fortsatt.

Smaka på det igen: de vita etniska svenskarna vill inte bo tillsammans med invandrare. Detta faktum är jobbigt att ta till sig för de flesta förstås.

Låt mig dessutom lägga till: många vita etniska svenskar vill inte ens åka ut till miljonprograms förorter, ännu mindre arbeta där. Ännu jobbigare att ta till sig. Och en mänsklig reaktion när man blir konfronterad med något skämmigt är att reagera med taggarna utåt. Skrika överdrivet högt att ”jag är verkligen inte sån” och så slå ner på varje litet embryo till främlingsfientligt tecken.

Jag menar att de kraftiga reaktionerna mot Sverigedemokraterna är en del i detta mönster. Visst är det bra att människor är förbannade att vi fått in dårar i riksdagen. Inget snack om det förstås. Men stolliga fascister är en sak, de har alltid funnits – överallt – och kommer väl alltid finnas. Vill ni verkligen göra något, åk till miljonprogrammen och handla, verka för att anställa människor med utländsk bakgrund på er arbetsplats, sätt era barn i blandade skolor. Och så vidare. Det kommer leda till en minskad boendesegregation i Sverige på sikt.

Jag har en känsla – men detta är spekulation – att de som skriker högst är de som gör minst själva.