Vi borde be en bön för våra företag

Religionen i Sverige är för länge sedan bortrationaliserad. Jag föreslår därför att vi istället, i rationalitetens namn, ägnar en tyst minut runt middagsbordet där tankarna går till Atlas Copco, Scania, SKF och de andra svenska industrijättarna. Till efterrätten vänder vi oss mot väggen och ber med knäppta händer mot svartvita porträtt av Sven Wingqvist, Lars Magnus Ericsson, Gustaf de Laval, Jonas Wenström och de andra ingenjörerna vars uppfinningar gjort att vi just kunnat avnjuta vår stek med madeirasås.

Lite överdrivet kanske, men så blir ofta reaktionen när något gått för långt åt andra hållet. I detta fall när det verkar mer eller mindre bortglömt bland den breda allmänheten och våra politiker inte gör något för att påminna svenskarna om vad som skapat den kaka som gör att vi Sverige faktiskt har den ekonomiska möjligheten att hjälpa flyktingar och kan leva i trygghet i ett rikt land med sannolikt världens bästa välfärdsapparat.wingquist

På 15 år har långt över 150 000 industrijobb försvunnit i Sverige, lite beroende på hur man räknar. Antalet är ännu högre om man räknar in alla underleverantörer och tjänsteföretag som levde på de fabriker som flyttat ut. Dessutom har vi säkert gått miste om minst lika många nya jobb eftersom samma verkstadsjättar som drar ner i Sverige går lysande och ökar sina anställda – i andra länder.

För några år sedan stod dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt på toppmötet i Davos och sa att industrin i Sverige är ”basically gone”. Förutom att det var en stor överdrift så var det nedslående att höra hur oproblematiskt han tycker att detta är. Precis som bland många andra politiker gick resonemanget ut på att det inte gör så mycket eftersom vi skapar andra jobb istället. Nya tjänstejobb!

industrijobbJust detta, att Sverige kommer klara sig lika bra utan att tillverka produkter i fabriker, är ett av de största politiska hycklerierna de senaste decennierna. Det kommer antingen utav att de inte förstår bättre, alternativt för att så länge som möjligt lugna massorna.

Visst måste vi klippa håret och gå på restauranger. Men bekymret är att detta skapar väldigt lite bidrag till bruttonationalprodukten, det som kallas förädlingsvärde på ekonomispråk. Det är förädlingsvärdet som skapar välstånd på sikt. Produktiviteten i tjänstesektorerna är dessutom låg och växer knappt. Och utan produktivitetsökningar – inga löneökningar.

Visst finns det mer avancerade tjänstejobb. På konsultbolag och på banker för att ta några exempel. Bekymret är att dessa företag i grunden är beroende våra stora industribolag som ju är deras kunder. Om dessa försvinner från landet eller går dåligt, smittar det av sig på de här underleverantörerna av tjänster. Det finns ytterst få exempel på svenska tjänstebolag som framgångsrikt lyckats växa internationellt med egen kraft. Däremot brukar de vara bra på att följa med Volvo, Ericsson, Alfa Laval och alla andra tillverkningsbolag ut i världen och hjälpa dom på plats. Så på det sättet är de internationella men det är alltså mycket av en chimär.

Även i offentlig sektor finns det avancerade tjänstejobb som kräver utbildning, som lärare och läkare. Men dessa jobb är beroende av skatteintäkter som skapas av den privata sektorns möjligheter att skapa vinster och anställa.

Men alla nya exportsuccéer då, frågar sig någon nu. Svenska musikundret och alla skickliga spelutvecklare som man dagligen kan läsa om i affärspressen? Tyvärr är detta fenomen på marginalen och betyder ganska lite. Ta succéspelet Candy Crush som endast skapat ett 50-tal jobb och dessutom av tillfällig natur. När spelet tappar sin dragningskraft finns det inga garantier för en ny succé från just detta bolag. Samma sak med Spotify eller svenska musikundret som skapar lite sysselsättning och som ungefär betyder lika mycket för svensk ekonomi som ett enda malmtåg mellan Kiruna och Narvik.

trumpÄmnet är aktuellt nu i det massiva flödet av analyser av det amerikanska valet. Det allra största jublet på Donald Trumps valmöten brukade bryta ut när han lovade att återskapa industrijobben till landet. I USA vet väljarna mer än i Europa vilka tjänstejobb som verkligen skapas när industrijobben försvinner. Det är enkla städjobb och restaurangjobb med låga löner och med dåliga möjligheter till att göra karriär. Jobben skapas dessutom i städerna eftersom det krävs en kritisk massa av människor för de här näringarna. Just hemkommen från USA såg jag med egna ögon vad det betyder för människor. Utanför pizzerian där desperata unga står i klasar för att få ansvara för nästa hemkörning och hoppas på lite dricks. Eller på restaurangerna där en person har ansvaret för att dela ut menyerna, en annan för att hälla på vattenglasen och så vidare. Urusel produktivitet förstås, löner därefter och snabbt ökande klyftor.

Sverige är också på väg dit med alla nya svenskar som är på väg ut på arbetsmarknaden de kommande åren. Utan några nya industrijobb så är det tjänstesektorn som måste suga upp alla dessa och att vi går mot lägre lägsta löner är naturligtvis helt ofrånkomligt. Dagens politiska motstånd mot detta är bara en kort parantes, var så säkra.

Men går det då för Sverige att vända utvecklingen och växa industrin igen? Är det till och med möjligt att få verkstadsbolag att flytta hem produktion? Det är förstås svårt. Automatiseringen har gjort att många enkla jobb försvunnit, även i låglöneländer som Kina. Det finns dessutom en trend att tillverkningen måste ligga nära kunderna och efterfrågan på varor är störst och växer mest i Asien. Svensk lönenivå är ett annat bekymmer.

Trumps egen politik är inte rätt medicin. Mer protektionism kan ge en kortsiktig boost men minskar världshandeln på sikt och slår alltid tillbaka på det handelsfientliga landet. Att sätta hoppet till billig energi, som amerikansk kol, är också ett feltänk från Donald Trump eftersom det inte ens är billigaste energislaget.

Däremot har han rätt i att vi i västvärlden måste jobba hårdare (det var för övrigt intressant att höra det massiva jublet bland Trump-anhängarna här han sa att amerikanarna blivit ”sloppy” och måste jobba mer, de vet att han har rätt och föredrar denna sanning mot att höra att de är korkade). Trump har också rätt i att konkurrensen med bolag i Kina och andra diktaturer inte är rättvis med tanke på subventionerade statliga bolag och en orimlig regelbörda och diverse fulknep mot utländska bolag.

I Sverige måste vi lära av de bolag som faktiskt stannat här och tagit aktiva val mot att flytta ut produktion. Som Scania i Södertälje och småländska Nibe för att ta några exempel. De pekar på lojala och kreativa medarbetare som är beredda att ta egna initiativ och agera visselblåsare när något är dåligt. De hyllar lokala fackföreningar som förstår verksamheten och möjliggör snabba omorganisationer och även nedläggningar av olönsamma delar. Men framför allt pekar de på vilka dåliga kalkyler många bolag som flyttat ut gjort när de till exempel glömt att räkna på alla uppstartsbekymmer, på oproduktiv personal, löneinflation, korruption och nyckfulla politiker.verkstad2

Så visst finns det möjligheter att fler bolag börjar resonera som Scania och andra. Men att säga det skulle vara enkelt för USA eller Sverige att växa industrin igen – det är populistiskt. För enkelt är det inte och detta vet väljarna som nöjer sig med att någon bara säger sig ha viljan att återskapa industrin och som vågar ställa den givna frågan om ett land utan industriell bas kan hävda sig. Att på detta sätt adressera problemet är inte populism utan en vinnande strategi. Även i Sverige.