Var är alla gulliga föräldrar på fejjan

Nyligen berättade en kompis hur dålig kontakt han fått med sin mor. Tyckte inte han gav någon bra förklaring – det var något om att han ”ju hade ett eget liv nu” med egen familj och allt –  men å andra sidan hade jag svårt att koncentrera mig. Det var för olustigt att höra, jag känner hans mor och vet att hon lever för sina barn, särskilt som inte pappan finns där längre. Jag kan heller inte förstå vad denna 70-åriga kvinna har gjort för att förtjäna detta; alltid omtänksam, kul och inga missbruksproblem vad jag vet. Vad det än är som ligger bakom så är straffet att inte få träffa sina barnbarn förstås omänskligt.

Men det är inte första gången som jag hör någon medelålders nästan kokettera över hur lite kontakt de har med sina föräldrar. Och för det mesta handlar det om att nu är det dags att sätta en gräns, att ”vi minsann måste få utrymme till vårt eget liv också”. När vår dröm egentligen är densamma som våra föräldrars, att i all framtid regelbundet få träffa våra barn, barnbarn och under helt naturliga och flåsfria förhållanden. Jag tänkte på just mina barn när han satt där och pratade, min (före detta?) vän. Tänk om dom kommer tröttna på mig när jag är 70? Och det var väl mest därför som jag hade svårt att koncentrera mig.IMG_1090

En annan liten oväsentlig händelse i veckan: en friend på Facebook la ut en bild på sin mamma. Det var på årsdagen av hennes död och han beskrev hur saknad hon var. Fint förstås och jag tänkte det självklara: hoppas han berättade detta medan hon levde! Men tänkte också på hur sällan man läser statusuppdateringar från medelålderns människor om sina åldrande föräldrar. Varje dag på fejjan matas vid med bilder på gulliga barn, som äter, skrattar och säger konstiga saker. Vi likar och kanske kommenterar, det är ju så charmigt! Men hur ofta lägger vi ut statusuppdateringar om våra föräldrar. Berättar för alla att idag ställde de utan minsta tvekan upp och hämtade barnen från dagis när det knep, hur välkommen man alltid känner sig hos dem eller hur glad man blir för deras skull när de beställt den där resan någonstans. Jag gör det inte själv och ska väl inte säga så mycket. Men varför?

Är medveten om att jag låter som en insändare av en ensam pensionär som undrar vart livet och barnen tog vägen. Det må vara hänt. Vilket påminner mig om en insändare i DN som jag precis lyckades hitta bland mina utklipp. Den som kan läsa utan att bli berörd räcker upp en hand. Den är ganska lång och jag citerar de sista styckena.

”När jag är gammal, så tycker alla omkring mig att jag har levt i en förgången tid. Inte i nutiden. Fast jag lever ju uppenbarligen nu också. Det känns konstigt när det liksom inte räknas. Där står man och blir litet tyst. Varför kommer min omgivning inte på att fråga om nånting? Varför kommer ingen ihåg att undra något om än det ena, än det andra. Nej varenda kotte tycks vara uppslukad av sitt eget nu. Helt och hållet.

Så där sitter man och känner sig litet tråkig med en massa ord som inte får komma ut och flyga, ses och höras. Plötsligt är man bortsopad i ett huj.

Nuets fångar kanske vaknar för sent och vill veta något. Hur var det egentligen? Varför kom vi inte ihåg att fråga?”

Sonja Herlin, snart 95 år