Vänster-höger-konflikt som äter upp samhället

Vad kan inte göras till en höger-vänsterfråga idag? Inte mycket tycks det som. Heta ämnen som rasism och jämställdhet. Greklandskrisen. Islam. Kristendom. Israel-Palestina-konflikten förstås. Men också mer oväntade ämnen ska tryckas in under denna allt mer förlegade skala. Härom veckan såg jag en TV-debatt som handlade om det är okej att män ger kvinnor komplimanger och en annan som fördjupade sig i om kvinnor får kunna säga upp bekantskapen med väninnor som inte rakar könshåret. Även dessa, för framtiden helt avgörande frågor, skulle politiseras.

Mitt förra blogginlägg här handlade om sociala medier bidrar till att polarisera debatten och splittra människor. Men gammelmedia är inte mycket bättre. För dramaturgins skull kastas det mesta som över huvud taget går att debattera in under denna vänster-höger-skala. Konflikter säljer och allt som kan trigga igång känslor ses som bra innehåll.

Röster som ”går emot” mallen eller ens gör försök till en nyansering gör sig inte besvär. Agerandet är intellektuellt ohederligt och tar bort fokus från viktiga frågor. Men det är också farligt eftersom det öppnar upp för nya rörelser, som ställer sig utanför käbblet och som till och med hånar det. I värsta fall är det mindre behagliga typer som ser den här möjligheten. Vi har sett det förr.images-7

Nazismens framväxt i Tyskland förklaras ofta folkets vilja att återupprätta ett starkt Tyskland, en folklig ilska över ohemuliga krigsskadestånd, 20-talets recession och korrumperade politiker. Hitler lyckades erbjuda en dröm om något bättre, en idyll.

Allt detta är förstås sant. Men nazisternas väg till makten var allt annat än rak och det finns en annan faktor också. Nämligen ett skickligt utnyttjande av ett ständigt mer aggressivt och destruktivt käbblande mellan högern och vänstern i landet. Socialdemokratin fick efter kriget konkurrens från vänster, kommunisterna, som såg socialdemokraterna som ett minst lika stort hot som nazisterna. De konservativa å andra sidan fick konkurrens från nationella och katolska krafter.

Splittringen ökade alltså inom men framför allt mellan blocken. Hitler utnyttjade detta skickligt genom att förlöjliga beslutsförlamade men konstant gnabbande politiker. Samtidigt blev kampen mellan höger och vänster bland massorna allt mer intensiv och började föras på dåtidens sociala mediearenor, nämligen på gatorna. Under hela 20-talet eskalerade våldsamheterna i Tyskland och liknade ett krig. Kampen på gatan gick hand i hand med det politiska spelet, där extremerna till höger och vänster spelade ett spel som syftade till att stoppa varje handlingskraftig regering och bidrog till att öka konflikterna och spänningarna.images-6

Visst finns det paralleller till dagens Sverige. Politiker som käbblar om perifera frågor, som envist vägrar att leta enighet mellan blocken och som väcker irritation bland väljarna för sina vackra men tomma ord och flummiga budskap. Och samtidigt ökade spänningar och polariseringar bland fotfolket som ständigt blir serverade nya ämnen att vara oense om. Ämnen som triggar ny ilska, hämndbegär och ännu hätskare Tweets. Vid sidan av slagfältet kommer en ny spelare in som hånar etablissemanget och som snabbt ökar sina sympatier.

Låt oss inte dra mer växlar än så och stanna jämförelsen vid 20-talet. Annars blir det lätt osmakligt. Valet 1932 lyckades Hitler få 38 procent av rösterna och kunde utan tyglar visa sin dårskap, inte minst genom att driva igenom en författningsändring. The rest is history, som det heter.