Trump blir en trygg hamn i en upp och nedvänd värld

Ständigt denne Trump. Scannar igenom dagens medieskörd av märkliga tweets, högre mur, medieattacker, familjeaffärer och upprörda amerikaner som ”fått nog”. Som om det fortfarande fanns ett behov av att hitta den sista svensken som ännu inte förstått att USA:s nya president är en narcissist och knäppgök.

De svenska medierna har fått Trump-spatt, men det har också sina givna förklaringar. Det överdrivna intresset kring allt som försiggår i USA är en faktor. En annan förklaring är enkelheten. Det är förstås åtskilligt bekvämare att rapportera om och analysera händelser i ett öppet och transparent land, där alla nyheter serveras på fat, färdiga att paketera om enligt svensk modell. Men framför allt har Donald blivit trygg hamn att segla in i när Sverige alltmer liknar ett upp och nedvänt hav ur ett medielogiskt perspektiv havet och allt svårare att förhålla sig till. Han fyller därmed mediernas just nu rekordstora behov av att vårda gamla sanningar om vad som är gott och ont och vad som är rätt och fel.

På journalisthögskolan får blivande journalister sig att alltid stå på den ”vanliga” människans sida. Väl ute på redaktionerna blir de drillade i konsten som förfinas till fulländning. De med låg lön, utan jobb eller de sjuka är åsiktsmässigt den goda sidan vars åsikter respekteras högt. De här grupperna utgör case som fungerar som motpoler till makten. Men när den här klassen inte längre lockas till vänstern, som de alltid gjort, utan i allt högre grad befinner sig längre till höger än den traditionella högern, hur gör man då? Ambivalensen och förvirringen bland nyhetsredaktioner och ledarskribenter är omisskännelig.

När samma arbetare har totalsvängt från att tidigare oroa sig för jobb och klassklyftor till att oroa sig för brottslighet, polisresurser och till och med nationens säkerhet – hur ska man förhålla sig till det? Det är ju typiska högerfrågor som tidningar och TV-kanaler raljerat över eller till och med fnyst åt.

När ytterligheterna på vänster och högerkanten blir allt mer lika varandra i sin besatthet av ras, sitt motstånd mot globalisering, sitt hat mot meningsmotståndare och avsky mot samhället – hur ska man som journalist tackla det?

När det är högern som är mest ilskna på etablissemanget och vänstern kommit att försvara det. Hur belyser man det? Och när journalistkåren samtidigt anklagas för att vara del av samma etablissemang och dessutom får allt svårare att förklara bort det. Då börjar frustrationen kännas på riktigt.

När socialdemokraterna har förlorat 26 av 33 val i Europa efter den finanskris som orsakades av kapitalismens själva innersta väsen: girighet i kombination med banker. Då är alla gamla samband bortkopplade. När samma Europa i rapport efter rapport lider av ökade klassklyftor utan att det ändrar de politiska förhållanden. Hur i jisses namn ska man som skolad journalist tackla detta faktum?

Den gamla medielogiken är bortblåst. Givna sanningar, klasshierarkier och konflikter har snabbt förändrats. Men just då klev Donald Trump in som en räddande ängel för allt mer desillusionerade journalister. Skrytsam, burdus och finesslös som bara amerikaner kan vara. Arrogant och superrik kapitalist som på riktigt tror att han är the american dream. En pubertal nationalist som vill bomba bort motståndare och bygga mur mot omvärlden. Svart och vitt. Gott och ont. Han står för allt det som så många älskar att håna USA för. Trump är den inskränkta konservativa mannen som vill bestämma över hela världen och därmed något som medierna känner igen och kan förhålla sig till. Så skönt och enkelt!

DN:s chefredaktör har i sina veckokrönikor i princip helt slutat att skriva om svensk politik sedan några år men skriver numera knappt en text utan att nämna Donald Trump. Samma tidnings USA-korrespondent blandar så kallade neutrala nyhetsartiklar om amerikansk politik med indignerade krönikor på kultursidan om Donald Trumps fördärv. Det är då man vet att det gått helt överstyr.

En allvarlig effekt av den patologiska besattheten av Trump är att medierna fokuserar på fel saker. Den verkliga faran med Trump är att han kan rucka på terrorbalansen i världen, kan försvaga Nato och skapa nya konflikter. Ett annat hot är att han kan snabba på de protektionistiska strömningar i världen som vi redan börjat ana. Men har vi börjat se något av detta redan? Vilka kan de verkliga konsekvenserna bli? I ärlighetens namn är det inte lätt att veta. För istället blir vi översköljda av perifera nyheter kring hans person, hans familj och amerikanska angelägenheter som inreseförbud, sjukförsäkringsprogram och en grupp (stor eller liten?) amerikaner som är arga och demonstrerar mot presidentens politik. Nyheter som har ganska marginell betydelse egentligen.

Ett annat resultat är att Trumpbevakningen tränger ut andra nyheter och snedvrider verklighetsupfattningen. Visst, USA är världens största ekonomi och därmed viktigt. Men snart är landet omsprunget av Kina. Samma Kina, förresten, där de högsta politikerna är miljardärer, liksom som deras barn och närmaste släktingar. Samma Kina där korruptionen genomsyrar hela samhället och är grundorsaken till miljökatastrofer, sociala upplopp och osannolika rättsrötor. Helt säkert har flera toppolitiker också blod på händerna efter att ha offrat vänner, kört över fiender och gått armkrok med brutala affärsmän. Trump skulle framstå som stollig, halvfattig hovnarr på kommunistpartiets möten. Han skulle också framstå som en frihandelstaliban jämfört med det protektionistiska toppgarnityret i Kina som alltid sätter landets intressen först, har gjort det svårt för utländska bolag att flytta ut pengar ur landet, köper upp allt de kommer över i andra världsdelar genom statliga företag och statliga banker. Hur ofta uppmärksammas detta i svenska tidningar?