Tolv år sedan sist

Det var tolv år sedan som jag slutade som reporter på tidningen Affärsvärlden. Igår gjorde jag comeback igen, den här gången som frilansare och med en lång artikel om den europeiska bilindustrin som tidningen toppar med på framsidan.

Dussinet år sedan sist alltså och det är inte utan att man känner en viss nostalgi. Jag minns det som härom veckan, som det heter, hur jag på ett möte med hela redaktionen fick ett ryck och sa att jag skulle sluta. Jag hade inte ens sagt det till min chefredaktör innan men det var turbulent på tidningen då och jag var frustrerad. Förlagets ledning ville sparka vår chefredaktör Ebba Lindsö och även om jag tyckte att hon hade en massa brister så behandlades hon illa och alla var förbannade. Jag ville liksom späda på kaoset och så hade jag och några kompisar bestämt oss för att starta ett oberoende analyshus, Redeye. Det var år 2000, IT-boom, riskkapitalister i varje gathörn och var och varannan sögs med i den allmänna framtidstron och skulle starta företag. Så även vi.

Min relation med Affe har dock aldrig riktigt tagit slut. När de flesta andra tidningar gått mot snuttifiering och publikfrieri har Affärsvärlden alltid hållit flaggan högt när det gäller oberoende, kritisk granskning och analys. Man värjer inte för lite torrare och komplexa ämnen och vågar resonera utan att hårdvinkla. Jag gillar det.

I samband med artikeln blev jag också intervjuad av Affärsvärldens web-TV, kolla gärna på inslaget här intill. Läs gärna artikeln också för krisen för bilindustrin i Europa är något som det kommer pratas mycket om de närmaste åren. Jag lovar.

I fem år har bilförsäljningen fallit i Europa och den är nu nere på samma nivåer som mitten av 1990-talet. Ändå finns i princip alla fabriker kvar, det finns kapacitet för att tillverka 5 miljoner fler bilar än vad som behövs. Det är förstås katastrof och alla stora tillverkare blöder i Europa. Problemet är att politikerna är livrädda för vad som kan hända eftersom ungefär 12 miljoner människor är beroende av bilindustrin. Men mot bakgrund av skuldkrisen kan politikerna inte, som under finanskrisen, hjälpa de krisande bolagen den här gången. Med andra ord kommer fabriker stängas och med det massuppsägningar och säkerligen våldsamma protester. I Frankrike har det redan börjat. Risken är att krisen för bilindustrin därmed också späder på den allmänna krisen i eurozonen ännu mer. Värst är det i de redan drabbade länderna som Italien och Frankrike. Det är deras tillverkare som Fiat, Peugeot, Renault som blöder mest.