Till minnet av min gudfar, Jan Herin

Jannick,

Kära farbror och gudfar. Du gick bort alldeles för tidigt. Just när du skulle börja livet som pensionär och morfar. Det är så orättvist. Jag är glad att du hann uppleva din 70-årsdag men så sorgsen att vi inte kommer ses mer. Tro mig, du kommer vara saknad.

När jag var liten kille brukade du ta med mig på hockeymatcher och på Stockholm Open i tennis. Det var det bästa jag visste och jag så här i efterhand inser jag att det inte bara handlade om underhållningen. Du frågade mig frågor, följde upp trådar och kom med råd. Du var intresserad helt enkelt, på riktigt, och fick mig att tro att även du hade trevligt där på läktaren – i mitt sällskap.

Så har det fortsatt, om än inte lika frekvent som då. Jag kommer att sakna våra samtal. Alltid uppdaterad om samhällsutvecklingen, alltid påläst och alltid med en klok och annorlunda analys i bakfickan så fanns dom kvar länge i mitt huvud.

IMG_0754Dina kompisar brukade i högtidstalen skämta om din snålhet. Visst, snål mot dig själv kanske men samtidigt fantastiskt generös mot alla som du tyckte om. En middag, en skjutsning eller ett gott ord för ett sommarjobb. Ingenting var jobbigt, inget var besvärligt.

Jag blir ofta påmind om vårt släktskap. Som chefsekonom på svenskt näringsliv var du ju en publik person och syntes ofta på TV. Men det som verkligen etsad sig fast i minnet är mötena med dem som träffat dig på riktigt. Som min kvinnliga journalistkollega som bestämt slog fast att ”att intervjua din farbror var inte som att intervjua dom andra gubbarna. Ingen ’vad-vet-du-lilla-gumman-attityd’ utan bara genuint respektfull och trevlig”.

Eller när man träffar nån av dina gamla studenter från Stockholms Universitet som undantagslöst slår fast hur pedagogisk du var och skicklig på att förklara komplexa saker. Jag tror att du älskade att undervisa.

Inte sällan stöter jag på gamla kollegor som berättar om din skarpsynthet och ditt avväpnande, sköna sätt att vara.

Du gjorde intryck. Och helt ärligt tror jag faktiskt att alla gillade dig. Nyfiken, fördomsfri och med en förmåga att prata med alla olika typer. Jag tror att du var genuint intresserad av människor.

Sen kommer vi alla förstås att sakna din humor. Din märkliga förmåga att ständigt driva med alla, utan att för den saken skull vara elak. Förstår faktiskt inte hur det gick till. Men förutom glimten i ögat tror jag att det handlade om en känsla för att aldrig vara nedlåtande och aldrig slå nedåt utan driva med dem som kunde ta det.

Nonno berättade hur din humor aldrig övergav dig. Förvirrad av alla mediciner under dom sista dagarna frågade en sjuksköterska vad du önskade att äta. Svaret kom blixtsnabbt: hummer!

Det känns märkligt at du inte finns bland oss längre.  Allra konstigast kommer det att kännas i sommar, på fiskeläget i Skåne där vi spenderat mest tid tillsammans de senaste åren. Stället som du älskade så mycket.

När jag ser dig framför mig där ser jag också en klase barn runt dina ben. Du var en magnet för de små. Lekfull men inte på det minsta onaturliga sätt. Det var dom som tröttnade på leken, inte du. Du lyssnade på dem, ställde frågor och lyssnade igen. Barnen kommer också att sakna dig.