Till försvar för tre hånade bokstäver

Den gamla vänster-högerskalan är på dekis. Trots partiledarnas desperata försök att hålla liv i den så är det nya dimensioner som bättre beskriver de frågor som seglat högst upp på väljarnas agenda de senaste åren. Här finns brott och straff, invandring och nationell säkerhet. Fördelningspolitik är ute.

En av de nya skalorna är GAL-TAN skalan. Den har fått utstå en hel del spott och spe, sägs vara otillräcklig och rörig. Men det som är mest anmärkningsvärt är att de två sidorna i den svenska debatten brukar framställas som det goda mot det onda. GAL står för grönt, alternativt och liberalt. Fina ord alla tre, vem säger sig inte vara för en bättre miljö och ett öppet, tolerant samhälle? I TAN står T:et för traditionellt – tänk häxbränningar, asatro men även gemytliga svenska traditioner som får invandrare att känna sig exkluderade. A:et står för auktoritär – tänk onda generaler och Stig Järrel i rollen som sadistisk magister i filmen Hets. N:et står för nationalistiskt – tänk nazism och nationer med sina gränser och militär är ju är roten till alla krig, det vet ju alla! Med andra ord, stöveltramp och auktoritär disciplin mot ett grönt, fritt och harmoniskt samhälle. Inte så svårt val. Så hur kan ändå människor dras till partier som förespråkar dessa hemska bokstäver?

Av flera skäl, menar jag. Tolkningen av orden är inte bara överdrivna utan felaktiga. Istället för något ont kan orden bakom TAN tvärt om ses som själva förutsättningarna för det goda, gröna, fria och harmoniska samhälle som de allra flesta vill ha.

Traditioner, till att börja med, är inte som många hävdar något exkluderande. Tvärt om kan traditioner fungera som en utmärkt väg mot just gemenskap, till exempel mellan gamla och nya svenskar. När jag bodde i USA som tonåring kände jag ofta hur amerikaner med stolthet ville berätta om deras traditioner och högtider. Det fick mig att känna mig välkommen och som delaktig i en större gemenskap. Ett traditionalistiskt tankesätt kan också ses som ett sätt att lära sig av historien och med små steg utveckla samhället åt rätt håll i motsats till att riva upp och göra om.

Auktoritär är inte, vilket många hävdar, motsatsen till demokratisk. Mer relevant, för svenskt vidkommande åtminstone, är att se det som den andra sidan av anarki eller kaos. Att kunna lita på att lagar upprätthålls och att ett kriminellt beteende får konsekvenser är en grundbult för ett fungerande samhälle. En viss auktoritet krävs alltså för att kvinnor ska våga klä sig hur de vill och för att människor ska våga gå på konserter eller fotbollsmatcher – för att ta några aktuella exempel. I svenska skolan är det de svaga som får lida för lärarnas brist på auktoritet.

Nationalistiskt har i många kretsar blivit ett skällsord, trots att det är just för tydliga gränser som människor som flyr till bland annat Sverige så hett längtar efter. Det är nämligen gränser som är en garanti för demokrati, fungerande institutioner och därmed även individuell frihet. Alternativet är en helt godtycklig samhällsordning där klaner och etnicitet spelar roll och där kaos får råda. Det är kanske den viktigaste poängen med nationalstater, det är medborgarskapet som räknas, inte etnicitet eller kultur – vilket råkar vara de allra största orsakerna till krig och misär.

Förutom att orden missförstås menar jag att det finns ett annat skäl att allt fler dras till den TAN-iga sidan, just i Sverige. Det handlar om att när pendeln svängt för långt åt ena sidan behöver den snabbt och kraftigt svänga tillbaka för att hamna någonstans i mitten. Sverige har på många sätt blivit ett extremt land baserat på dessa bokstäver. Traditioner tonas ned, inte minst i skolan och har blivit ett skällsord, liktydigt med rasism. Så kallade auktoritära element har i decennier fått stryka på foten (läs gärna ett gammalt blogginlägg om detta här), vi ser det i lärarnas roll, det anorektiska polisväsendet, de svenska straffskalorna för att ta några exempel. Vad gäller nationalism räcker det med att titta på hur diskussionen går i våra nordiska grannländer för att förstå hur extremt Sverige är i vår iver att raljera över nationsgränser och nationalstatens betydelse.

Sammanfattningsvis handlar motsättningarna mellan GAL och TAN förespråkarna mindre om hur det goda samhället ska se ut utan mer om vägen dit. Där TAN förespråkarna menar att det krävs ordning, lagar, nationella gränser för ett liberalt och öppet samhälle. Det handlar om realism kontra naivitet och drömmar, resonerar man.