Till försvar för Filip och Fredrik

För en hel del år sedan överraskande författaren P O Enquist Sverige kultursverige med att hylla Ulf Lundell i en bokrecension. Den uppburna, prisbelönta författaren förklarade hur han verkligen uppskattade den folklige suputen, multikonstnären, som mest hade sågats för sina böcker efter Jack – om han blev recenserad överhuvudtaget. Jag älskar det. Dels för att det tyder på mod – P O Enquist har i intervjuer berättat hur hans kulturvänner i flera år ifrågasatte hans allmänna omdöme. Men också för att det sätter fingret på hela kulturelitens så tröttsamma vurm för det smala och komplicerade och ansträngda förhållande till det som går hem. Det behövs en P O Enquist för att det ska nå fram, även till etablissemanget.

Historien får mig att tänka på Filip & Fredrik och då inte bara för att både P O Enquist och Ulf Lundell är två ofta återkommande personer i deras podcast. Utan ännu mer därför att de precis som Ulf Lundell befinner sig långt ifrån samma kulturetablissemang. Den svenska åsiktskorridoren är som bekant smal, inte minst på kultursidorna, och medelålders vita män gör sig verkligen inte besvär. Precis som Jonas Jonasson och hans hans bok om hundraåringen (läs mitt inlägg här) blir Filip och Fredrik minst sagt styvmoderligt behandlade av alla som vet nåt.

FF i globen Inga jämförelser i övrigt, men precis som P O Enquist möts jag ofta av en lätt fnysning när jag berättar att jag uppskattar deras podcasts. Skräniga, ytliga, forcerade och bekräftelsekåta är några av omdömena. Kanske på TV, säger jag, men ge podden en chans! Den är nämligen briljant. I fredags satte de publikrekord i Globen där jag var en av drygt 16000 personer som var på plats för att lyssna på deras sista podcast, live. Den var kanske inget speciellt, som ett genomsnittsavsnitt ungefär. De stående ovationerna handlade nog mer om ett tack för trogen tjänst – 200 avsnitt motsvarar ungefär 200 timmar av underhållning.

Som många gånger förr försökte jag analysera vad deras popularitet beror på och vad det är för några tecken i tiden som gör att de drar 300 000 lyssnare i veckan. Självklart och för det första är Filip och Fredrik förstås roliga och intressanta. Jag kan fortfarande frapperas över deras allmänbildning där de utan ansträngning rör sig bekvämt mellan Per Lagerkvist, ett gammalt countryband och senaste händelserna i amerikansk utrikespolitik. Deras konsumtion av magasin, böcker och dokumentärer är uppenbart extrem och som lyssnare får man del av kunskaperna på ett mycket sympatiskt sätt, alltid med någon intressant knorr. Deras nyfikenhet smittar av sig och jag är övertygad om att de har fått många unga människor att börja läsa böcker.

”Deras hemlighet är att de är experter på att vara sig själva”, sa en person till mig en gång om denna duo. Det ligger mycket i det, åtminstone få man en bestämd känsla av att de saknarlast waltz filter – i valet av samtalsämnen och vad de säger. De är ärliga med vilka de tycker om, vilka de ogillar, hur de mår och vad de i detalj gör om dagarna. Men framför allt litar jag på eras omdöme och tror att många håller med mig här. De som sågas är helt enkelt värda att sågas – som alla TV-kändisar som tar sig själv på stort allvar. Men det är ju precis så dom är själva! Tänker ni nu. Kanske, men märkligt nog är det inget man bryr sig om.

Tvärt om uppskattar man deras ärlighet kring sina bekräftelsebehov. Precis som man uppskattar deras ständiga uppgörelser med politisk korrekthet och alla människor som bara gör det väntade. Som i det näst sista avsnittet när Filip berättade om en konsert med Kent där sångaren till publikens jubel hävdat att han minsann var feminist och hur det sågs som väldigt modigt. Filip menade att det var allt annat än modigt för vem skulle våga kritisera Kent för det? Han har naturligtvis rätt. Då är det i så fall mer modigt att utan betänkligheter såga människor i sin egen bransch, som de sannolikt ofta stöter på.

Jag tror också många, precis som jag, uppskattar deras sätt att diskutera politik. Det handlar aldrig om att trycka på någon några åsikter eller moraliserande. Istället handlar det om intressanta och förstås roliga reflektioner av människorna, alltså själva politikerna.

Deras TV-program visar just att de är genuint intresserade av människor. Det blir ännu mer tydligt i podcasten. Där visar sig också en sympatisk snällhet, som jag tror många uppskattar i dessa tider (läs här). Jag minns till exempel en podcast när de hade varit på julfest med kanal 5 och alla mediesäljare började ta roliga kort på sig själva tillsammans med Tv-personligheterna från Ullared som de sen la ut i sociala medier. Allt för att göra sig roliga på deras bekostnad. Filip och Fredriks upprördhet var monumental och jag förstår precis.

filipfredrikSen kommer man förstås tillbaka till den stora frågan; sitta och lyssna på två polare som gaggar helt oplanerat i en timme. Varför? Själva podcastfenomenet alltså, vad driver det? Skulle det inte kunna handla om en dröm om att ha det där perfekta kompisförhållandet. En vän man kan prata med om vad som helst och där samtalen bara flyter på och orden bara kommer. Någon som man kan skratta med och i vars sällskap man gillar sig själv. En kompis som lyssnar när det behövs och ifrågasätter när det behövs. Som kan kritisera utan att det känns jobbigt och som kan ta kritik.

Har man det inte så kan man i alla fall lyssna på en pod med två såna polare och på något sätt få uppleva åtminstone en liten del av den där drömmen. För efter 200 avsnitt är det klart att deras lyssnare känner Filip och Fredrik oerhört väl, som om det var deras syskon. Jaja, deras ”podcastpersonligheter” då, säger vissa nu som tycker att jag för länge sen gått över gränsen i mina hyllningar. Nej, faktiskt tror jag inte det. Det är dom själva, och det är nog den stora hemligheten.