Tiden inne för tillfällig blockskrotning

Göran Persson, Bengt Westerberg och nu senast näringslivsnestorn P G Gyllenhammar. Det är några exempel på en radda tungviktare som gått ut och sagt att tiden nu är mogen för att bilda en regering över blockgränsen, även i Sverige. I många europeiska länder är konstellationer med höger och vänsterpartier som regerar tillsammans inget anmärkningsvärt, se bara på Tyskland. Men i Sverige är tanken nästintill svindlande, muren mellan vänster och högerpartierna är så förskansad att en nedrustning borde ta decennier. Så varför nu? Och är det möjligt eller ens önskvärt?
Bakgrunden till dessa personers utspel är förstås en oro för om Sverige klarar ännu en period med en svag minoritetsregering, vilket ju ser ut att bli resultatet efter den 14 september om man får tro de senaste opinionsmätningarna. Ett läge som blir allt mer svårhanterligt eftersom det ger Sverigedemokraterna får den vågmästarroll som inget parti vill ge dem.

En annan förklaring till att detta diskuteras allt flitigare är blockens ideologiska upplösning. Efter Moderaternas numera klassiska vänstersväng och med en tillväxt- och mycket näringslivsvänlig S-ledare i Stefan Löfvén behövs det förstoringsglas för att upptäcka skillnaden i politik. (läs förresten gärna min drygt fyra år gamla intervju för Veckans Affärer med Löfvén som gjordes när han var ordförande för IF Metall. Vi satt i två timmar och till slut kände jag mig tvingad att fråga honom vad som egentligen skilde hans syn på vad Sverige behövde med den politik som firma Borg och Reinfeldt då börjat genomföra.) Nu är visserligen såväl politiker som media väldigt bra på att använda detta förstoringsglas. Men jag tror de flesta väljare är smartare och ser igenom klassiska retoriken – som syftar till att locka röster eller sälja lösnummer.
reinfeldt_löfvenDet finns några givna och generella argument mot en bred samlingsregering över blockgränsen. För det första riskerar avsaknaden av en samlad och stark opposition att göra de styrande politikerna bekväma och arroganta – i värsta fall maktfullkomliga och totalitära. Ett annat argument är att en bred och stark mittenregering riskerar att göra extremistpartier starka. Logiken här är att väljare som vill ha en förändring måste ta i mycket mer och skrika mycket högre för att göra sig hörda och därmed dras till partier långt ut på höger eller vänsterkanten. Det här har man kunnat se i bland annat Österrike. Slutligen brukar det ofta hävdas att en skrotning av blocken är en utmaning mot själva politikens väsen som går ut på att ge väljarna tydliga alternativ till förändring.
Men riskerna är förstås avhängiga av ett lands historia, tidsanda, kaliber på politiker, medier och så vidare. Det är svårt att inte tro att Sverige skulle klara detta hyfsat bra med sin historia av starka myndigheter och små korruptionsproblem. Dessutom ett land där alla blivit uppfostrade i skolans grupparbeteskultur där ju olika åsikter smälts samman för att göra något bra. Ett land där konsensusbegreppet blivit heligt och där käbbel tonas ned till förmån för konstruktivt och pragmatiskt tänkande.

Jag menar att det även finns en massa argument för att tidpunkten för att ta detta steg är utmärkt just nu. Så här i valtider blir det aldrig så tydligt vilket enfaldigt spel politisk opinionsbildning egentligen är men frågan är om inte denna valrörelse tar priset. Här finns politiker som leker kurragömma med motståndare såväl som väljare, omöjligt att veta vad de i själ och hjärta tycker och som kopierar argument där det är lägligt och som krystar fram motargument där det passar bäst. De negativa valkampanjerna från både M och S – som syftar till att smutskasta motståndarna – känns mest som ett desperat behov av att påskina skillnaderna i politiks eftersom de egentligen är så diffusa.

Polariseringen och argumenten är mer konstlade än vad jag kan minnas. Precis som verklighetsbeskrivningarna. Alliansens skräckargument om vad en S-märkt regering skulle betyda för jobb och valfrihet. För att inte tala om vänsterns svartmålning av Sverige där de vägrar skriva under på att Sverige är ett av världens mest generösa flyktningmottagarländer. Att Sverige är ett av världens tre mest jämlika länder – hur man än mäter. Att Sveriges ekonomi är ett av världens mest framgångsrika efter finanskrisen – hur man än mäter. Och så vidare.

Svartmåleri, vulgärargument och kortsiktighet. Få reagerar längre, vi är ju så vana och så inställda på att det är så här det ska vara. Men måste det? Det skulle vara fantastiskt spännande att se hur en regering med säg Socialdemokraterna och Moderaterna skulle agera. Vad som skulle hända när toppolitiker slapp ägna energi åt käbblet för att koncentrera sig på det som enar. Kanske vi för första gången i Sverige på många decennier skulle få höra politiker tala om långsiktiga planer och mål. Visioner kring skolan, näringslivet och så vidare som människor vågar tro på. Forskare och experter skulle rådfrågas utan någon prestigeförlust och andra länder lyftas fram som förebilder värda att kopiera.
Men kanske allra mest intressant vore att se hur det skulle påverka samhällsdebatten och tonen i det offentliga samtalet. Helt klart till det bättre, tror jag. Chansen är god att en samlingsregering med en bekväm majoritet i riksdagen skulle börja förändra vårt sätt att tänka på och se på politiken och dess möjligheter.
Media skulle förstås påverkas och förhoppningsvis börja agera mer intellektuellt ärligt – beskriva samhällsutmaningarna som de verkligen är och på så sätt hjälpa till med lösningar. De breda massorna skulle kanske sakta börja återfå förtroendet för politiker och media.

Naivt? Javisst. Och efter alla år av cementerad och knappt ifrågasatt blockpolitik skulle en plötslig uppluckring vara en sensation. På Unibet ger till exempel en regering med S och M 30 gånger pengarna. Lika mycket ger en samlingsregering med allianspartierna plus miljöpartiet. Men visst är det ändå spännande tanke. Det har ju fungerat utmärkt i Tyskland, så varför inte här?