sverige till salu

SPECIAL: SVERIGE TILL SALU – Öppet hus för Kina

När Volvo och Saab räddas av kinesiska företag dras en lättnadens suck över landet. Samtidigt som många andra länder nu stänger sina gränser gör Sverige precis tvärtom. Vi har blivit ett av världens mest frihandelsvänliga folk.

Sveriges handelsminister Ewa Björling har döpt sin privata  bloggsida till ”Frihandelsministern” för att tydligt betona var hon  står i valet mellan frihandel och protektionism.  Men i Bryssel kallas hon i stället för ”frihandelstalibanen” av  irriterade kolleger.  Att så konsekvent driva frihandelslinjen, som Ewa Björling verkligen  gör, är nämligen inte självklart längre, inte ens inom EU.   Det sveper en protektionistisk våg över världen. Och framför allt är  det tydligt när det gäller utländska företagsförvärv. Diagrammet  härintill visar hur de utländska investeringarna globalt har  halverats sedan 2007. En stor förklaring är naturligtvis finanskrisen  och den efterföljande lågkonjunkturen som gjort bankerna och  företagen mer defensiva.  ”Men nedgången förklaras också av att allt fler länder inför en mer  restriktiv politik där de vill kunna granska och godkänna utländska  uppköp av inhemska företag. I stället för att som tidigare driva en  politik för att attrahera utländska företag”, säger Fredrik Sjöholm  på Institutet för näringslivsforskning som skrivit en rapport om  utländska företagsförvärv och oroligt ser hur protektionismen ökar i  flera länder.  Att Italiens premiärminister Silvio Berlusconi sagt att han kan tänka  sig att helt förbjuda utländska investeringar i Italien kan avfärdas  som ett typiskt utspel av en oseriös politiker.  Men han är inte ensam.   Även politiker i traditionellt frihandelssinnade länder talar alltmer  ogenerat om vikten att skydda den inhemska industrin från uppköp.  I Frankrike ställde president Nicolas Sarkozy häromåret som villkor  för statliga stöd till landets bilindustri att de skulle behålla  arbetsstyrkan intakt i Frankrike, samtidigt som de fritt kunde sparka  personal i andra länder. Det var kontroversiellt inom EU, men inte i  Frankrike där det i flera år funnits en debatt om att skydda ”det  franska”, till exempel genom möjligheten för staten att granska och  säga nej till uppköp av företag i strategiska sektorer.  Även i Storbritannien finns en oro för att utländska ägare kommer att  ta mindre hänsyn till verksamheten i landet och flytta ut  arbetstillfällen, bland annat uttryckt av den brittiska  näringsministern.   I USA handlar rädslan mer om säkerhetspolitik och framför allt om  Kina. Redan 2007 röstade kongressen igenom en ny lag som ger utökade  befogenheter att granska och stoppa utländska uppköp av amerikanska  företag. De här granskningarna har kontinuerligt ökat och i några  uppmärksammade fall har kineser stoppats från att köpa amerikanska  bolag, som oljebolaget Unocal.   Australien och Kanada är andra länder som infört tydliga  restriktioner kring utländska förvärv. Här handlar oron om landets  råvarutillgångar som gruvor och mineralfält.  ”Om man skulle rangordna länderna inom EU är Sverige mest  frihandelsvänligt. Så är det, men vi är definitivt inte ensamma utan  det finns en hel grupp länder som tänker ungefär likadant som vi gör  i den här frågan”, säger handelsminister Ewa Björling.  ”När det gäller direktinvesteringar i Sverige är det en naturlig del  av globaliseringen. Jag ser inte utländska förvärv i Sverige som ett  hot utan som en möjlighet där jag är övertygad om att det på sikt är  bra för en liten ekonomi som Sverige att få in ny kompetens och nytt  kapital.”  Utländska ägare kontrollerar i dag tillgångar i Sverige motsvarande  ungefär 75 procent av vår BNP (mot 5 procent för tjugo år sedan). Det  gör oss till ett av världens mest globala ekonomier (se tabell på  sidan 37).   ”Vi är en liten ekonomi som har klarat oss mycket bra i  lågkonjunkturen. De länder som inte är lika frihandelsvänliga borde  titta på våra goda resultat av att vara ett så öppet land som vi är”,  säger Ewa Björling.   Hon får medhåll från nationalekonomerna där den absoluta majoriteten  alltid har pekat på fördelarna med frihandel och av att vara öppen  för utländska företagsförvärv.  Men det är ofta med vissa förbehåll.  ”Forskningen visar att utländska direktinvesteringar är övervägande  bra. Det ger det uppköpta bolaget tillgång till ny teknologi och till  nya exportmarknader. Men det finns risker, bland annat om det handlar  om förvärv av råvaror då nationella intressen kan väga in och det  kanske saknas intresse för att utveckla resurserna på ett bra sätt”,  säger Fredrik Sjöholm.  ”De samhällsekonomiska effekterna av utländska direktinvesteringar är  inte entydiga. Det finns en tydlig negativ effekt om ett utländskt  företag till exempel flyttar ut huvudkontoret vilket vi ju vet sker”,  säger nationalekonomen Pontus Braunerhjelm som är professor på KTH  och vd för Entreprenörskapsforum.  Är Sverige naivt i en i övrigt mer realistisk värld? Eller kommer  tiden visa att Ewa Björling har rätt och att omvärlden blivit  paranoid?  För att närma sig ett svar är det viktigt att titta på vad som driver  på protektionismen i andra västländer som liknar Sverige.  Ända sedan globaliseringen tog fart på 1960-talet har det funnits en  oro för att en utländsk ägare tar mindre hänsyn till sysselsättningen  i landet och flyttar ut jobb till lågkostnadsländer. Graden av oro  varierar vanligtvis med konjunkturen. De senaste årens kris för  bilindustrin i västvärlden har spätt på rädslan i den senaste  lågkonjunkturen. I Sverige visar Fords nonchalans gentemot Volvo och  GM:s svaga ägarskap av Saab tydligt på baksidan av att ha ägare som  sitter långt borta och inte förstår lokala förhållanden och  företagskultur. Men ändå var reaktionerna förhållandevis små i  Sverige när personbilsföretagen såldes vidare till nya utländska  ägare: Geely och Spyker.   Det som också spätt på oron för utländska direktinvesteringar under  de senaste åren är den dramtiska förändringen av styrekförhållandena  i världen.  ”Det sker ett slags omvänd globalisering i dag där de länder som vi i  den anglosaxiska västvärlden skulle investera i, som Kina och Indien,  nu har vuxit sig så starka att de själva går ut i världen och  investerar. Det är svårt att vänja sig vid den nya ordningen och  skapar en rädsla”, säger Per-Erik Sandlund, generaldirektör på Invest  Sweden.  Framför allt oroar Kinas snabba ekonomiska utveckling och uttalade  vilja att agera internationellt. Kina har en tydlig politisk agenda  och en nationell strategi i sin expansion där företagen agerar för  nationens bästa.   För en dryg månad skickade Invest Sweden ut ett pressmeddelande om  ett fördjupat samarbete med China Development Bank. Den kinesiska  statliga banken är världens största långivare och har i princip  alltid ett finger med i spelet när kinesiska företag investerar  utomlands.  ”Nästan allt som Kina gör utanför landets gränser görs av  nationalistiska skäl och för att på sikt uppnå målet som är global  dominans. Det tycker jag att vi borde ta hänsyn till i Sverige. Min  personliga åsikt är att frihandel är bra i teorin, men det är nya  tider nu”, säger Ulf Andreasson som är teknisk vetenskaplig attache i  Peking.   Han är författare av en färsk rapport där Kinas internationella  ambitioner granskas. Där kan man bland annat läsa att ”den kinesiska  statens strategier för internationella förvärv är nära förknippade  med landets övriga ekonomiska utveckling”.  Det slås även fast att den kinesiska staten ”alltid kan spela en roll  i internationella företagsförvärv, oavsett om det investerade  företaget är statligt eller privat”.   Kinaexperten Frederic Cho, i dag executive advisor på Handelsbanken  menar att Sverige borde vara mer noggrant och ”på tårna” i kontakten  med utländska bolag, inte minst kinesiska.   ”Många kinesiska företag agerar bara utifrån en statlig agenda och  för Kinas bästa. Är det alltid bra för Sverige om bolagen etablerar  sig här och vad vill vi i så fall få ut av detta? Det är en fråga som  åtminstone borde diskuteras, men den här diskussionen saknas tyvärr  helt i Sverige.”  ”Kinas expansion i världen är en effekt av globaliseringen och något  som vi ska bejaka. Jag tycker att alla länder borde se det som en  möjlighet i stället för ett hot”, säger Ewa Björling.  En annan viktig förklaring till en mer protektionistisk hållning i  flera länder är Kinas hunger efter råvaror. Kinas mål är att på sikt  bli självförsörjande av många viktiga råvaror. Det ska uppnås genom  bilaterala avtal med andra länder, men också genom köp av gruvor och  oljekällor. Få torde ha missat kinesernas investeringar i framför  allt Afrika, men även i Latinamerika och Sydostasien. Deras framfart  har också gjort andra råvarurika länder ängsliga som Australien och  Kanada där det, som sagts, tagits fram restriktioner för att skydda  tillgångarna.   I Sverige har det ännu inte skett några kinesiska förvärv, men  intresset är stort och kommer från högsta ort. Ministeriet för  landresurser i Peking har stött på näringsdepartementet för att  starta ett närmare samarbete med den svenska regeringen på olika  områden. Flera delegationer med kineser har rest runt i Sverige för  att träffa råvaru- och prospekteringsbolag.  En annan förklaring till länders begynnande protektionism skulle  kunna sammanfattas med en vilja att ”ge tillbaka med samma mynt”.  Tillsammans med Indien har Kina mest restriktioner av alla länder för  utländska direktinvesteringar med bland annat krav på lokala ”joint  venture partners”, krav på att använda lokala underleverantörer och  där vissa sektorer helt stängts för utländska företagsförvärv som  fordonsindustrin och kemisk industri.  ”Kinesiska företag häpnar över att Sverige är så öppet för utländska  investeringar när de vet hur restriktiv deras egen regim är”, säger  Ulf Ohrlingpå Mannheimer Swartling, advokat och ansvarig för byråns  Kinaverksamhet. ”Det anmärkningsvärda är att trenden i Kina går åt fel håll med  gradvis ökande restriktioner sedan sju åtta år tillbaka. Det senaste  exemplet är de enorma upphandlingarna kring stora  infrastrukturprojekt som pågår just nu och där utländska företag  systematiskt har diskriminerats om det finns kinesiska alternativ”,  säger Fredrik Sjöholm.  Lägg därtill att kinesiska företag får generösa exportsubventioner av  staten, att den kinesiska valutan är konstgjort svag för att gynna  inhemsk industri och att det finns en stor ilska mot Kina i flera  länder, inte minst USA, som påverkar politiken. I Sverige ser man det  annorlunda.  ”Visst är det svårare för till exempel svenska företag att investera  i Kina än tvärtom. Men det kan vi ju inte påverka genom att stänga  oss från Kina. Jag tror att vi med vår öppenhet faktiskt kan påverka  beteendet i Kina. De ser att Sverige har en fantastisk tillväxt just  nu och det sänder starka signaler om att öppenhet och samarbete är  någonting bra”, säger Per-Erik Sandlund.  ”Det finns mycket kvar att önska av Kina på det här området. Men man  ska komma ihåg att Kina är medlem i frihandelsorganisationen WTO  sedan 2001 och att landet nu försöker uppfylla mycket av  regelverket”, säger Ewa Björling som alltså kommer att fortsätta att  göra allt för att trycka ned varje lite rop på protektionism i  Sverige såväl som i EU.   Hon kan samtidigt nöjt konstatera att den mest extrema retoriken från  europeiska politiker stannat vid ord och inte blivit verklighet.  Världen är fortfarande hyfsat frihandelsvänlig och de flesta länder fortsätter att vara öppna för utländska förvärv. Men inte minst Kinas extrema hunger efter råvaror har dragit i gång en debatt i många västländer.  Dock inte i Sverige.  ”Sverige borde mer tydligt slå fast vilka investeringar vi vill ha och vilka vi inte vill ha. Det går faktiskt att säga nej ibland om ett projekt inte är lämpligt av olika skäl. När Sverige nu välkomnar kinesiska bolag att investera i våra gruvor bör man fråga sig varför och på vilket sätt det är bra för Sverige”, säger Frederic Cho.  Pontus Braunerhjelm håller med:  ”Det behövs en fast mast att snurra sig runt, en samlad syn och en långsiktig näringspolitisk strategi kring utländska investeringar. Det saknas i dag.” 

PONTUS HERIN