Svenskar, auktoriteter och flyktingar

Härom helgen var jag och min son i London och slogs av det vanliga. Horden av turister i höstsolen, det fantastiska restaurangutbudet, engelsmännens artighet och de ständigt pågående samtalen på gator och torg mellan okända människor. Men jag fick också upp ögonen för något annat, nämligen engelsmännens naturliga sätt att förhålla sig till ständigt närvarande ledare. Överallt finns dom, människor i gula västar eller uniformer som ger order och förväntar sig underkastelse. I tunnelbanan, på bussarna och på gatorna skriker dom om när nästa tåg väntas in, vilken väg man ska ta och vad man ska tänka på. Extremt tydliga, högljudda och alltid trevliga tills någon börjar ifrågasätta och tjafsa vilket förstås ingen gör, undantaget någon svensk turist då, som undertecknad. På gatorna passerade vi ibland skolklasser, iklädda skoluniformer och gående i led efter sin lärare på väg till kanske ett museum. Runt fotbollsarenan, där vi var, står poliser och håller ordning på 40 000 åskådare. Har någon bara en tiondel av den aggressiva uppsyn som man ser precis överallt under Stockholmsderbyn så blir de vänligt avvisade. ”Excuse me sir, could you please find another pleasure this afternoon, sir.”auktoritet2

Den pågående flyktingsituationen ställer många intressanta frågor om det svenska kynnet. Om vår vilja att hjälpa människor i nöd om det samtidigt kostar oss något. Om synen på svensk kultur och det typiskt svenska. Om synen på vår välfärd – något för bara infödda eller även för nyanlända flyktingar? Och så vidare. Men det säger också något om synen på auktoriteter.

Aldrig har väl ett tydligt ledarskap känts så grundläggande essentiellt som idag. Från högsta politiska håll ner till lokalpolitiker och myndighetsmänniskor på gräsrotsnivå. Över 10 000 flyktingar i veckan ska styras upp, skickas till boenden, registreras och så vidare. Och på längre sikt: skolplatser ska ordnas, bostäder byggas, nya jobb tas fram med mera. Ett gigantiskt behov av ledarskap alltså, som så uppenbart helt krackelerat. Regeringen pekar på kommuner som pekar tillbaka. Poliser vet inte vad de får och ska göra, socialsekreterare svarar på kaoset genom att sjukskriva sig och hjälpen har i mångt och mycket lämnats över till frivilligorganisationer. Ibland är det uråldriga och märkliga regler som sätter hinder, som att migrationsverket inte får kartlägga vilka utbildningar människor har, till företagens frustration som istället måste göra researchen själva. Men jag menar att en ovana av att peka med hela handen, ta befälet och visa pondus är ett minst lika stort bekymmer. En osäkerhet, skapad och förfinad i vår kultur under flera sekler. En okulär besiktning av flyktingsituationen på Malmö centralstation där jag ofta passerar är densamma, kaos och brist på ledarskap.

auktoritetAldrig har det väl varit så tydligt hur obekväma och kluvna vi är i vår inställning till makt. Återkommande attitydundersökningar som jämför kynnet i olika länder visar just hur extrema svenskar är här. Vi har en stark uppslutning till frihetsvärden, med positiv syn på öppenhet och tolerans, tillit och respekt för andra människor och ett aktivt civilsamhälle. Samtidigt avvisar svenskarna starka ledare och gillar absolut inte att samla makt hos experter eller Försvarsmakten.

Det ska liksom lösa sig av sig själv. Det fungerar ofta och ibland är det säkert bra. Jag tror till exempel det svenska näringslivets enorma framgångar i en global värld till stor del kan förklas av ett icke auktoritärt ledarskap som låter människor växa. Men i skarpa situationer, som nu, går det förstås inte att tro att saker ska lösa sig av sig själv.

Vår syn på auktoritet avspeglas på många områden. Två yrken där just gränssättande och en upprätthållande av disciplin ingår i själva yrkesrollen är lärare och poliser. Det är som av en tillfällighet de två yrkesgrupper som haft sämst löneutveckling de senaste decennierna. Åtminstone inom lärargruppen finns dessutom gigantiska bekymmer med rekryteringen.

Nu är det förstås arbetsmarknadens parter som sätter lönerna. Men det är svårt att tro något annat än att allmänna attityder har spelat roll här.