Stora lägenheter sticker i ögonen

I helgen var det hög aktivitet på vår gata. Som på en given signal skulle julbelysningen hängas upp just de här dagarna, långa slingor av lampor som nu förgyller de avlövade äppelträden, taknockarna och de knähöga häckarna. Jag kände hur stressen gjorde sig påmind och insåg att risken är överhängande att får så svårt att uppbåda energi till detta projekt att det inte blir några ljus på tomten den här vintern heller. Som husägare borde jag väl egentligen uppskatta villapyssel, precis som man borde se tjusningen i att klippa gräset, gödsla häcken och sätta rhododendron. Dessvärre har jag aldrig lärt mig det. Men jag vill samtidigt ha mina kvadratmeter boyta, vill att barnen ska ha var sitt rum och tycker nästan att jag är värd ett eget arbetsrum. Vad har jag och min familj på sammanlagt fem personer i så fall för val?

En stor lägenhet är en utopi – för mig såväl för som mina grannar som delar mina tankar. Lägenheter med mer än fyra rum är i princip obefintliga utanför Stockholms innerstad. Och innanför tullarna går de loss på över 10 miljoner kronor plus månadsavgift, utan undantag. Fantasibelopp för de flesta dödliga. Läget är inte så mycket annorlunda i Göteborg eller Malmö. En stor hyresrätt då? Tja, efter att ha stått i bostadskö i 30 år i så fall om man inte vill vara med på svarta marknaden.

Utanför tullarna saknas det i princip helt stora lägenheter och det byggs inga heller. De största lägenheterna i ett nybyggt område i förorten såväl som i stan brukar ligga på sådär 130 kvadratmeter. Återstår alltså villor och radhus för medelklassens alla familjer som söker större boende.

radhusDenna brist på större lägenheter är märkligt ouppmärksammat i denna tid då bostäder står så högt upp på både politikers och tidningsredaktioners agendor. I artiklar, politiska utspel och i kampanjer upprepas istället det mantra som säger att det är smålägenheter som behövs – och det nu. Få om någon diskuterar behovet av mångfald på bostadsmarknaden eller pekar på alla trångbodda familjer som inte vill bo i ett hus.

Ändå visar forskningen entydigt att byggandet av stora lägenheter sätter igång flyttkedjor som gör att det kommer ut en massa smålägenheter på marknaden. Dessutom finns det en stor efterfrågan på att bo större. Fastighetsägare i innerstan kan vittna om att i princip alla deras hyresgäster står i kö för att få en större lägenhet. Men det finns ju inga och till slut hamnar de kanske i ett radhus eller en villa i förorten, när de egentligen vill fortsätta att bo i lägenhet.

Jag brukar ta upp den här spaningen när jag pratar med insatta personer. En förklaring som kommer upp är att byggbolagen tjänar något mer pengar per kvadratmeter på att bygga mindre lägenheter än större. En annan besläktad förklaring är att politikerna abdikerat och låter byggarna bestämma helt eftersom området är så känsligt. Ingen politiker vill bli anklagad för att stå bakom stora ”lyxlägenheter för överklassen”. Det är ju förstås istället studenter, unga och ensamstående brukar ju få symbolisera själva kärnan i bostadsbristen och ska vurmas.

Att däremot låta bygga en massa enfamiljshus på små plättar i någon förort sticker uppenbarligen inte i någons ögon, trots att husen är större än alla lägenheter och har dessutom en gräsmatta runt om huset. Logiken är märklig men kanske typisk svensk. I våras hälsade jag på en god vän i en halvsliten medelklassförort till Paris. Med sin fru och två barn bodde de i en lägenhet med sju väl tilltagna rum. Inget konstigt i det, det var så familjer bodde här, förklarade han. Men dom skulle förstås gärna bo i ett hus, om de hade haft råd, la han också till.

Här är det tvärt om. Lägenheter motsvarande min kompis Parislya finns inte i svenska förorter.  Istället är familjer som suktar efter lite boyta hänvisade till hus. Även de som inte alls har någon lust att delta i tävlingen om den grönaste gräsmattan, som inte vill olja in däcket varje vår eller allra minst isolera någon dörr som drar kallt.