Stenbeck och maoisterna

I likhet med 1,2 miljoner andra svenskar satt jag klistrad framför SVT:s tre timmars dokumentär om Jan Stenbeck. Despoter fascinerar, särskilt när de är både hemlighetsfulla och omgärdade av myter.

Just mytologiseringen kring Jan Stenbeck är något som jag upplevt på i alla fall hyfsat nära håll. Ett av mina första jobb var på ett Stenbecksbolag som hette Everyday Communications. Det var i mitten av 90-talet och det här nya snabbväxande bolaget skulle tjäna pengar på det där nya som hette internet.

Vi satt i ett hus på Skeppsbron i Gamla Stan med några andra av alla de mediabolag som Stenbeck då dragit igång. Ryktet sa att inte ens chefen för mediedelen (MTG) hade den blekaste om hur många bolag han basade över. Det drogs igång, förvärvades, såldes och skrotades bolag i en takt som ingen kunde hänga med i.

stenbeckNYNågra hus bort satt ledningen för Kinnevik och MTG. Högst upp i det huset hade också självaste Jan Stenbeck en lägenhet. Gissa om det surrades om vad som hände där. Det var oskyldiga historier som att han brukade slänga ned tusenlappar till gatumusikanter på Österlånggatan nedanför huset. Pengarna stoppade han in i en boxningshandske som han skrikande förklarade att de skulle springa upp med. Annat skvaller var lite grövre som att taket i hans lägenhet skulle gå att skjuta bort för att det skulle gå att släppa ned människor (damer)  från helikoptrar direkt ned vardagsrummet – eller snarare hans sovrum. Men de mesta anekdoter handlade om hans tuffhet och smartness i affärer.

Det intressanta var att många av hans närmaste undersåtar var nästintill lika mytomspunna bland alla unga strebrar i Stenbecksfären. Flera av dessa var med i dokumentären, som Jörgen Widsell, Pelle Törnberg, Robert Aschberg och HC Ejemyr. Dessa machomän sades kunna festa till sent på natten men var alltid uppe tidigt och jobbade hårt. De kunde köpa och sälja bolag på ren känsla. Orädda och med briljanta, analytiska affärshjärnor. Men också oberäkneliga män som körde stenhårt med sina undersåtar. Ena sekunden kunde de sparka folk för att i nästa sekund charma någon till att göra vad som helst. Observera att allt detta alltid sagt med största beundran.

Ung och helt grön i arbetslivet visste jag inte riktigt vilken fot jag skulle stå på. Det var väl så han man skulle vara för att bli framgångsrik, tänkte jag, och eftersom alla andra såg upp till dem var det svårt att inte påverkas.

Dessa Stenbecks pojkar har blivit framgångsrika och förmögna. Flera har jag intervjuat som ekonomijournalist under senare år. Men glansen har för länge sedan flagnat i mina ögon och jag tror att många som såg dokumentären håller med.

Flera av de här egenskaperna som då beundrades hos Stenbecks gossar ligger ju givetvis nära psykopatdrag. Dessutom, för att arbeta nära en person som Jan Stenbeck krävs att man gör avkall på sin egen vilja, sin frihet och – framför allt – integritet. Ännu värre tror jag att man måste lockas av själva myten och finna en tillfredsställelse av själva beundrandet av en annan människa. Stenbecks ledaregenskaper var inte sällan hänsynslösa och stalinistiska, om ni tvivlar på det så rekommenderar jag läsning av Per Anderssons bok ”Stenbeck – en biografi över en framgångsrik affärsman”. Nu i efterhand inser jag att Stenbecksfären (åtminstone mediabolagen) då liknade en sekt. För att lockas och trivas i denna miljö krävs förstås en viss typ av personlighet. Som en kollega till mig påminde mig om häromdagen var flera av dessa höga Stenbeckschefer tongivande radikaler på vänsterkanten under 68-vågen, till och med maoister. Knappast en tillfällighet, sekt som sekt.

Själv jobbade jag bara ett år på Everyday Communications. Mina arbetsuppgifter där är förresten en märklig och smårolig historia som jag drar någon annan gång. Bolaget växte alltså snabbt men lades ned lika kvickt när de högre cheferna inte längre trodde på det. Med lite uthållighet hade det kunnat bli en fantastisk succé. Återigen: här var man absolut först i Sverige med att bygga ett bolag helt kring internet som affärsidé.  Allt Stenbeck tog i blev sannerligen inte guld.

Kan slutligen inte hålla mig ifrån att visa den här bilden från dokumentären som jag även la upp på FB häromdagen. Även jag lyckades snika mig in och sola mig en sekund i furstens glans.sten