stefan löfven

PERSONPORTRÄTT: STEFAN LÖFVEN – Metallbossen

Landsförräderi. Stefan Löfven, IF Metalls ordförande, tvekar inte när han beskriver regeringens agerande när det gäller turerna runt Saabaffären. Nu efterlyser han en nationell industri- och innovationsstrategi för att få en långsiktigt livskraftig industri.

Smutsgrå betongväggar och en gammal rostig kranlyft är en passande  bakgrund när ordföranden för IF Metall poserar för fotografen i en  nedlagd industrilokal, i ett tidigare fabriksområde, centralt i  Stockholm. I dag finns bara en liten del kvar av det gamla, sparad  som ett nostalgiskt minne över en svunnen tid, i övrigt är huset  ombyggt och hemvist för bland andra arkitekter, designers och  fotografer. Utanför har verkstäderna rivits och gett plats för  moderna bostadshus.  Ett tidens tecken.   Det finns väldigt lite tillverkningsindustri kvar i Stockholm. Och  faktiskt allt mindre i hela landet, det har inte minst den senaste  lågkonjunkturen sett till. Antalet medlemmar som har arbete i Stefan  Löfvens fackförbund har minskat med över 50 000 sedan sommaren 2008,  en nedgång som saknar historiskt motstycke. Han tittar runt i lokalen  där några reklammakare står och spelar på ett flipperspel.  ”Här i Stockholm verkar många inte ha förstått vidden av den här  krisen. För ett år sedan var jag genuint orolig för vad som skulle  hända med vår industri. Jag frågade mig vad vi egentligen ska  sysselsätta oss med i vårt land. Nu ser det lite bättre ut, antalet  varsel har gått ned och optimismen har börjat återfinna sig.”   ”Men för att jag ska bli optimist igen krävs det att vi får en nationell industri- och innovationsstrategi. Och med det också en diskussion om vad vi ska leva av på längre sikt. Jag tror att produktion förblir enormt viktigt för ett välfärdsland. Titta på medelklassen i Kina och Indien som växer explosionsartat och efterfrågar europeiskt tillverkade varor och varumärken, förutsättningarna för industrin är egentligen mycket bra. Men frågan är om alla har förstått det.”  Det är ingen tillfällighet att just det här samtalsämnet kommer upp  tidigt i intervjun. Vi träffas samma dag som Saab räddas med ny  ägare. Den en gång hyllade personbilstillverkaren som det senaste  året kategoriskt dömts ut som en hopplöst döende patient. Ofta med  hänvisning till näringslivets ständiga strukturomvandlingar där  Sverige inte ska bygga bilar utan nya sektorer ska växa fram i det  gamlas ställe.  ”Det är så mycket prat om tjänstesektorns framväxt, men utan en  långsiktigt bärande tillverkningssektor finns det inte någon  efterfrågan på alla tjänster. Det verkar inte alla inse. Mest  uppseendeväckande i Saab- fallet är att regeringen pratat så illa om  bolaget och bland annat sagt att det tillverkar bilar som ingen vill  ha. De har också pekat på Saabs miljardförluster när de borde veta  att det bara är siffror som manipulerats genom koncernbidrag och att  Saab fick bära sina egna utvecklingskostnader trots att bland andra  Opel sen drog nytta av Saabs utvecklingsprojekt. Allt prat har skadat  Saab i onödan och jag har svårt att förstå varför man gör så, det är  nonchalant och nästan landsförräderi av en regering. Saab och vårt  fordonskluster är en riksangelägenhet. Nu verkar regeringen ha svängt  och det är väl bra, även om det skedde fem i tolv.”   Det är uppenbart att GM och även Ford varit extremt dåliga ägare till  de svenska personbilstillverkarna. Är vi för osentimentala när vi  säljer ut svenska verkstadsbolag till utländska ägare?  ”Som ett litet land är vi oerhört beroende av internationellt kapital  och har inte lyxen att ‘välja’ ägare. Här har vi helt andra  förutsättningar än till exempel Tyskland och Frankrike. Men med det  sagt tycker jag ändå att politiker och företagen borde tänka mer  nationalistiskt. Det är en viktig diskussion och i grund och botten  handlar om de svenska storbolagens vilja att odla en svensk  identitet.”   ”Flytten av produktion till lågkostnadsländer är ett bra exempel. Jag  tror att företagen underskattar förutsättningarna att producera varor  i Sverige som enligt min uppfattning är mycket bra med välutbildade  ingenjörer, en lång tradition och fantastisk produktivitet. Vi ska  inte glömma att vissa också flyttar hem produktion, som Atlas Copco  och Scania. Men de är undantag och man kan verkligen fråga sig på  vilka grunder företagen flyttar ut produktion. Ibland kan det vara  befogat men allt- för ofta tycker jag att de i analyserna bara ser  till de positiva faktorerna med att lägga produktion i till exempel  Kina, och missar allt det negativa. Ett sådant exempel är den snabba  löneinflationen i östra Kina som tvingar bolagen att flytta till nya  regioner där lönerna fortfarande är låga. Det pågår en ständig jakt  på de billigaste länderna att lägga produktion i och man kan fråga  sig när det tar slut. Jag tror att det blir när de sista länderna på  jorden har fått upp lönerna till mänskliga nivåer.”   Även facket har förstås en roll i nedläggningarna av svenska  fabriker. Flera rapporter har slagit fast att det är billigare att  lägga ned produktion i Sverige än i till exempel Tyskland och  Frankrike. Det visade inte minst GM:s så kallade tävling mellan  Trollhättan och Russelsheim om nästa generations mellanklassbilar.  Många företagsledare vittnar också om hur smidigt och billigt det är  att lägga ned en svensk fabrik, jämfört med i andra länder där  fackförbunden har en annan tradition av att aggressivt ta strid och  till och med ”kedja fast sig vid maskinerna”.   ”Svenska fackförbund tänker och jobbar på ett annat sätt än nere på  kontinenten. Vid nedläggningar har ju alla rätt till en ekonomisk  trygghet i form av bland annat omställningsbidrag. I till exempel  Tyskland kan det innebära katastrof för den som i medelåldern blir av  med jobbet eftersom de inte har samma sociala skyddsnät, och det är  klart att de reagerar därefter. Men jag tror att vår modell är  överlägsen. I andra länder bygger man en mur. Visst, den gör det  svårt för företagen att lägga ned. Men det gör det samtidigt svårare  att locka företag som vill investera i landet.”  ”Om ett företag på kontinenten drar ned på personal för att  säkerställa en långsiktig lönsamhet och överlevnad, då skriks det  högt. I Sverige finns det en helt annan förståelse för omvandlingar  och jag tycker att vi ska vara stolta över och vårda den svenska  fackrörelsens sätt att jobba på.”  Det Stefan Löfven beskriver är förstås själva kärnan i ”den svenska  modellen”. Den bygger på att fackförbunden och  arbetsgivareorganisationerna själva gör upp om regler och löner på  arbetsmarknaden, utan statlig inblandning. Det har lett till att den  svenska arbetsmarknaden präglats av fred och samförstånd där en  ”solidarisk” lönepolitik hållit tillbaka lönerna för den viktiga  exportsektorn, där Stefan Löfvens medlemmar alltså arbetar. Inte ens  fackets värsta fiender tvivlar på att den svenska modellen också  bidragit till att facket bejakat strukturomvandlingar och  teknikutveckling i industrin, vilket i sin tur gett en produktivitet  i världsklass för svenska industriföretag.   Men flera signaler pekar på att det här stabila förhållandet mellan  parterna håller på att luckras upp. Den uppmärksammade Lavaldomen i  EU är ett exempel. Ett annat är när arbetsgivarna för ett år sedan  drog sig ur förhandlingarna om ett nytt huvudavtal på  arbetsmarknaden, ”ett mycket provokativt beteende”, som Stefan  Löfven beskriver det. Men framför allt pekar flera bedömare av  arbetsmarknaden på att den drastiska medlemsflykten från facken de  senaste åren bidrar till att den svenska modellen håller på att  krackelera eftersom det utmanar deras självklara roll att teckna  kollektivavtal. Den fackliga organisationsgraden för arbetare har  fallit från 83 till 71 procent på tio år. IF Metall har en  organisationsgrad på 84 procent.  ”Att den svenska modellen är på väg att krackelera håller jag inte  med om. Däremot måste vi ständigt vårda den och förklara för de nya  generationerna om alla fördelar. Vi på IF Metall har fortfarande en  bra relation till vår motpart. Men på högsta nivå tycker jag att  Svenskt Näringsliv har politiserats för mycket. Regeringens politik  påverkar också tillståndet på arbetsmarknaden och då tänker jag  framför allt på höjningen av a-kasseavgiften till staten som ju är  huvudorsaken till fackens stora medlemstapp de senaste åren.”  I vår får vi en viktig signal på hur den här svenska modellen  verkligen mår. Det tre år gamla industriavtalet går ut i mars och ett  nytt avtal har börjat förhandlas fram. IF Metall gick i höstas ut  och krävde 2,6 procent i löneökning medan arbetsgivarnas bud är noll  procent på grund av lågkonjunkturen. Stämningsläget är spänt.  ”Det är naturligtvis ett tuffare läge i dag än för tre år sedan på  grund av konjunkturen. Det som gör mig bekymrad är att arbetsgivarna  försöker utnyttja det dåliga läget för att flytta fram sina  positioner. De vill ha lokala förhandlingar fast att de väl vet att  vi aldrig accepterar det. Jag är förvånad att de tar en sådan hård  strid när vi borde nå samförstånd. Men det är så här det brukar vara  och jag tror att vi får till ett avtal i mars. Som sagt, relationen  på förbundsnivå är hyfsat bra.”   En viktig fråga inför avtalsförhandlingarna är som vanligt  arbetsmarknadens flexibilitet. Arbetsgivarna vill till exempel att  arbetstiden ska kunna bestämmas mer ute på företagen och vill även  diskutera lägre ingångslöner för ungdomar. Den svenska  ungdomsarbetslösheten är extremt hög i ett europeiskt perspektiv,  liksom arbetslösheten för invandrare.   Alla sätt att komma åt de här problemen måste väl ändå vara värda att  diskutera?  ”Visst, det här är en potentiell social bomb. Jag tycker att det är  konstigt att det ska ta åtta år för en invandrare att komma in på  arbetsmarknaden. Men det är mest en attitydfråga, jag tror att det är  uppenbart att det finns diskriminering på arbetsmarknaden. När  arbetsgivarna säger att lägre ingångslöner skulle ge lägre  ungdomsarbetslöshet håller jag inte med. Erfarenheten från andra  länder visar att det inte finns några sådana samband. Däremot tycker  jag att regeringens sänkning av arbetsgivaravgifter för ungdomar är  ett bra steg. Jag tycker också att vi har bidragit med flexibilitet  under en svår period med förra årets ‘krisavtal’.”  Förra våren var Stefan Löfven på alla förstasidor när IF Metall i  ett för Sverige helt unikt avtal gick med på att medlemmar i  verkstadssektorn ska kunna gå ned i arbetstid men få ut 80 procent av  lönen. Företagsledare jublade samtidigt som andra fackförbund  fördömde uppgörelsen.  ”Då kände vi oss ensamma när vi pratade om vilket allvarligt läge  svensk industri befann sig i. Det berodde på att våra medlemmar var  så oerhört hårt drabbat av finanskrisen. Av 37 000 varsel 2008  berörde 80 procent våra medlemmar, inte minst bilindustrins kris slog  förstås hårt. På IF Metall har vi också ett stort samhälleligt ansvar  med alla stora verkstadsbolag. Eftersom exporten står för hälften av  BNP så kan det slå katastrofalt mot Sverige om vi gör något fel. Vi  lever i en annan verklighet än de förbund vars medlemmar är verksamma  på den inhemska marknaden, som Handels eller Byggnads till exempel.   Det här är något som vi träffats för att prata om vid flera  tillfällen det senaste året. Och jag känner nu en större förståelse  och respekt för att vi tecknade krisavtalet förra våren, att det  faktiskt var nödvändigt så som efterfrågan hos våra bolag såg ut då.”  Stefan Löfven är märkbart nöjd med de uppmärksammade krisavtalen från  i fjol och pekar på att det utnyttjats av över 300 företag, påverkat  50 000 medlemmar och sparat 12 000 jobb. Ändå sa han i höstas nej  till att förlänga avtalen när de går ut i mars i år, vilket fått  flera företag att gnissla tänder.   ”Det här var en extraordinär åtgärd och ingenting annat. Konjunkturen  är ju bättre nu och varslen har gått ned. Skulle vi förlänga avtalen  hade det krävts en trepartslösning där även regeringen ställde upp  med utbildningssatsningar. Sen hade det nog varit svårt att motivera  en förlängning för andra fackförbund inom LO-kollektivet efter all  uppståndelse förra våren.”  Om Stefan Löfven fick utstå kritik från ”sina egna” i samband med  krisavtalen så är han minst sagt van. I flera frågor har han gått på  tvärs mot starka krafter inom arbetarrörelsen och i stället tydligt  ställt sig på näringslivets sida. Han är en anhängare av EMU och har  tydligt uttryckt sin positiva inställning till kärnkraft. Här liknar  han sin föregångare, Göran Johnsson, som också sågs som  kontroversiell av många socialdemokrater.   ”Det kanske är så att det ligger i en IF Metall-ordförandes roll att  vara lite kontroversiell”, säger han efter en stunds betänketid. ”Det  blir så uppenbart i den här rollen att våra medlemmar lever mitt i en  stenhård global konkurrens där vi som fackförbund måste vara  pragmatiska för att de inte ska tappa konkurrenskraft.”  Har den här inställningen kring industriföretagens förutsättningar  förändrats sedan du blev ordförande?  ”Ja, kanske. Globaliseringen blir bara ännu mer intensiv för varje  år. Dessutom har jag ju fått en bra relation med många storföretags  vd:ar. Det gör att man får en ännu bättre bild av företagens  verklighet. Vi brukar bland annat prata om just energifrågor, och  lönefrågor förstås.” Stefan Löfven pratar länge om tillväxtens betydelse för välfärden.  Hur han saknar en bredare insikt i Sverige om att vi först och främst  måste ha framgångsrika och lönsamma företag för att i nästa steg  kunna ha något att fördela. Vidare vill han att skolan och  näringslivet ska samarbeta och kopplas ihop mycket mer än i dag.   Regeringen tänker delvis i rätt banor här, även om den borde göra  mer, tycker han. Tidigare i intervjun har han alltså gett regeringen  beröm för sänkta arbetsgivaravgifter till ungdomar. Vad är  egentligen skillnaden mellan honom och Anders Borg? Frågan är  provocerande för en man som sitter i Socialdemokraternas  verkställande utskott. Som väntat biter den annars mycket lugne och  sympatiske Stefan Löfven ifrån direkt.   ”Det är mycket som skiljer oss! Framför allt handlar det om synen på  det gemensamma. Jag vet så väl att det enda sättet att klara av  omställningar på arbetsmarknaden är att ha urstarka sociala  skyddsnät. Nu har regeringen sänkt skatterna med 100 miljarder  kronor. Om de inte gjort det hade vi haft bättre sjukförsäkringar,  högre a-kassa och så vidare.   Försämringarna i a-kassesystemet har blivit en piska för arbetarna.  Det skapar ett större utbud på arbetsmarknaden men inte en högre  efterfrågan vilket alltid på sikt leder till lägre löner. Summa  summarum handlar det om en välfärdssänkning med sämre trygghet och  låga löner. Vi har nog en annan människosyn helt enkelt.”   Stefan Löfvens nätverk  Rörelsen  Som ledamot i Socialdemokraternas ”innersta kärna”, det verkställande utskottet, har Stefan Löfven ett brett nätverk bland politiker. I utskottets arbete träffar han regelbundet bland andra Mona Sahlin, Thomas Östros och Wanja Lundby-Wedin. Han diskuterar också gärna arbetsmarknad med Sven-Erik Österberg som är partiets arbetsmarknadspolitiske talesperson. Tidigare var han med Socialdemokraternas välfärdsgrupp. Här jobbade han bland annat med Ylva Johansson. Bland de politiska motståndarna har han bland annat en bra dialog med moderaternas finansminster Anders Borg. ”Han återkommer alltid snabbt när jag söker honom.”  Näringslivet  Stefan Löfven träffar regelbundet en rad vd:ar på Sveriges största bolag. Här kan bland annat nämnas Leif Johansson på Volvo och Investors vd Börje Ekholm. Han bollar också gärna tankar med Leif Östling, frispråkig vd på Scania som är ett företag som Stefan Löfven har stor respekt för. I kretsen ingår också klädmiljardären Torsten Jansson som till Stefan Löfvens glädje har investerat tungt i glasbruken i Småland, med många IF Metall-medlemmar.  Bland näringslivskontakterna finns en rad personer som också representerar arbetsgivarna i avtalsförhandlingar. Här finns förre Trelleborg och Volvo PV-chefen Fredrik Arp, numera ordförande i Industri och kemigruppen. Han har en bra relation med Teknikföretagens vd Anders Narvinger. En annan person i kontaktnätet är Peter Gossas, affärsområdeschef i Sandvik och ordförande för Stål- och metallarbetsgivarna.  Internationellt  Som ledamot i internationella fackliga federationer träffar han regelbundet kolleger från andra länder. Här kan nämnas Berthold Huber som är ordförande i tyska IG Metall och en viktig person i spelet kring Saab och Opel. Detsamma gäller Bob King, vice ordförande för de amerikanska bilarbetarnas fackförbund, Uaw. Finländaren Jyrki Raina är generalsekreterare för Internationella Metallarbetarefederationen, där Stefan Löfven är styrelseledamot. 

PONTUS HERIN