statskapitalism

SPECIAL: STATSKAPITALISMEN – Doldisfonderna som köper upp världen

Med ett sammanlagt kapital på svindlande 40000 miljarder kronor är de en av världens viktigaste ekonomiska maktfaktorer. Under radarn köper jättelika statliga investeringsfonder upp storbolag och råvarutillgångar världen över. Och bakom uppköpen gömmer sig ofta en politisk agenda.

I januari i år köpte den kinesiska jättefonden CIC aktier i Englands  största vattenbolag, Thames Water, för 7 miljarder kronor. Affären  skedde kort efter att världens största statliga investeringsfond från  Förenade arabemiraten, ADIA, också investerat i samma företag som  ser till att 14 miljoner engelsmän får rent vatten varje dag.  Affärerna väckte känslor, en opinionsundersökning visade att över 90  procent av engelsmännen inte ville att deras dricksvatten skulle ägas  av utländska bolag.   Att Thames Water redan tidigare ägdes av en australisk investmentbank  verkade spela mindre roll för opinionen. Diktaturer i Asien och  Mellanöstern, där politik och ekonomi går hand i hand, väcker helt  andra känslor. De båda fonderna som investerat i det engelska  vattenbolaget är dessutom, enligt västerländska mått, hemliga  organisationer som inte öppet berättar om sina strategier. Lägg  därtill att de förvaltar enorma belopp, och med det har stor makt, så  det är kanske inte så förvånande att den engelska opinionen är rädd  för att vara beroende av spelare – med måhända grumliga motiv – för  sitt vatten i kranarna.   Statliga investeringsfonder förvaltar det överskott som uppkommer  från export av olja eller handel. Med ett sammanlagt kapital på  uppemot 40000 miljarder kronor är de i dag en av världens viktigaste  ekonomiska maktfaktorer.  Majoriteten av fonderna är för stora för att bara investera på  hemmaplan och köpet av aktier i brittiska Thames Water är bara ett  exempel på en rad uppmärksammade affärer som gjorts av statliga  investeringsfonder under  senare år. Fonderna har köpt allt i från  europeiska fotbollsklubbar och hotell till banker och varuhus, som  till exempel klassiska Harrods i London. Och på senare tid har norska  statens investeringsfond seglat upp som en av de största ägarna i  svenska storbolag som Volvo och SCA.   Men framför allt har dessa fonder investerat i energibolag, gruvor  och infrastrukturprojekt – med andra ord strategiska tillgångar för  en nation.    I Sverige är debatten närmast osynlig kring fondernas framfart, men  internationellt är diskussionen intensiv. De jättelika statliga  investeringsfonderna har kommit att bli en nästan övertydlig symbol  för den pågående maktförskjutningen i världen – från väst till öst.  Medan Europa och USA har levt över sina tillgångar har  utvecklingsländer i Asien och Mellanöstern sparat sig till rikedom  eller blivit rika på olja. Det överskottet stoppas nu in i gigantiska  fonder som för fullt köper upp tillgångar i ett stagnerande Europa  och USA. Och medan västvärlden förlitat sig på en liberal  marknadsekonomi har många snabbväxande länder i öst uttalade  nationella strategier där staten och företagsvärlden går hand i hand.   Förutom statliga investeringsfonder – som den här artikeln belyser –  utgörs ekonomierna i tillväxtländer som Kina, Ryssland och Brasilien  av statskontrollerade bolag som också expanderar kraftigt  internationellt. På toppmötet i Davos förra månaden låg krisen för  det kapitalistiska systemet, och framväxten av statskapitalism, som  ett mörkt moln över det mesta som sades. Det finns en stor osäkerhet  bland västvärldens ledare hur de ska förhålla sig till fenomenet. I  en värld som förlitat sig på frihandel och den ”osynliga handen”  måste man nu ta hänsyn till nya spelare där den politiska agendan  spelar minst lika stor roll som den kommersiella. Tveklöst har  statliga investeringsfonder och statligt kontrollerade bolag bidragit  till Europas och USA:s ökade protektionism.   Men är oron befogad? Har till exempel jättefonden CIC andra motiv med  sitt innehav i Thames Water, eller alla de gruvor som de investerat  i, än att få avkastning på sitt kapital? Vad har fonderna egentligen  för mandat?   För det första är det viktigt att skilja på två olika huvudtyper av  statliga investeringsfonder. De mest kända är så kallade ”Sovereign  wealth funds”, ett slags sparfonder med enda uppgiften att förvalta  statens likviditet så bra som möjligt för att därigenom sprida  välståndet mellan olika generationer. De här fonderna är inte  operativa i bolagen de investerar i, de har inga maktambitioner. Här  handlar det om att försiktigt investera intäkter från handel eller  olja i en diversifierad portfölj av aktier och obligationer i ett  långt perspektiv. Ett typiskt exempel är den norska oljefonden (se  separat artikel). Men även ovan nämnda CIC och ADIA.   Den andra typen av statliga investeringsfonder kallas ibland för  ”National wealth funds”. Det är en slags utvecklingsfonder som  förutom att nå avkastning även har till uppgift att stödja  utvecklingen i hemlandet. De har mandat att vara operativa och  utveckla bolag som ses som nationellt viktiga. Men deras uppgift kan  också vara att skapa inhemska jobb, komma åt ny teknik, få tillgång  till råvaror eller på andra sätt kratta manegen för inhemska bolag.  Fonder i den här kategorin är Temasek från Singapore och Mubadala  från Abu Dhabi. Statliga investeringsfonder från europeiska länder  som Grekland, Spanien, Finland hör också hemma här.   Men den här uppdelningen av olika fondtyper gäller mest på pappret.  I verkligheten är gränsen mindre solklar och det finns en stor  gråzon. Som framgår av tabellen över de största fonderna hör många  passiva sovereign wealth funds hemma i stater som styrs av diktaturer  där alla ekonomiska beslut är politiska. Så till slut handlar det  ändå om vad som är bäst för landet. Kinesiska CIC och ADIA hävdar  till exempel i sina stadgar att fonderna är strikt kommersiella och  bara drivs av rent finansiella intressen.  ”Samtidigt vet alla som följer Kina att allting som görs handlar i  slutändan om att gynna landet i ‘China Inc'”, konstaterar Fredäric  Cho som är Kinaexpert och executive advisor på Handelsbanken.  ”I många investeringsfonder som bara passivt ska förvalta ett lands  likviditet saknas kompetensen för att vara operativ. Men de kan ändå  påverka genom att hota med att sälja sina aktier eller på annat sätt  skapa tryck på bolag. Med stort kapital kommer förstås makt”, säger  Dag Detter som under tre år runt millennieskiftet ansvarade för den  dåvarande regeringens förvaltning av statliga bolag.  I dag är han rådgivare åt många av världens statliga  investeringsfonder och väl  insatt i hur de resonerar.  Oron och kritiken kring investeringsfonderna späds dessutom på av att  de är hemlighetsfulla och otransparenta. Inte minst de statliga  fonderna från Mellanöstern saknar ofta årsredovisningar och finns  sådana är informationen ändå väldigt sparsam. Till exempel Abu Dhabi  Investment Authority, alltså nämnda ADIA, redovisade sin första  årsredovisning först våren 2010. Men även utifrån den är det svårt  att utläsa bolagets avkastningskrav och till och med innehav. Bland  annat äger ADIA aktier för uppskattningsvis 300 miljarder kronor i  västvärlden. Men enligt ägardatabaser har bolaget bara en investering  värd några ynka miljoner i lilla svenska Cdon vilket förstås ter sig  märkligt.   Kinesiska Safe är Kinas äldsta statliga investeringsfond. Från  början fick den kinesiska centralbankens valutaenhet tillstånd att  börja investera i aktier och i dag styr den över runt 3 800 miljarder  kronor. Bolaget har investerat i bland annat oljebolagen BP och  Total, men har ändå lyckats förbli hemligt genom att mest köpa små  ägarandelar under flaggningsreglerna. Safe har dessutom gått in med  miljardbelopp i private equity-fonder mot att dessa håller  investeringarna hemliga.    Omvärldens rädsla för de statliga investeringsfonderna från Asien och  Mellanöstern blossade först upp rejält i samband med den senaste  finanskrisen. Från att ha levt ett liv i skymundan började fonderna  då till låga värderingar köpa in sig i krisande storbanker i Europa  och USA. CIC köpte in sig i Blackstone och Morgan Stanley, Dubais  fond köpte aktier i HSBC, Sydkoreas motsvarighet köpte in sig i  Citigroup och så vidare. Lägg därtill att statsägda bolag också  investerade i krisande banker i USA och Europa och det ledde givetvis  till högljudda diskussioner. Om vatten är symbolen för människans  hälsa är naturligtvis banksystemet vitalt för en nations hela  ekonomi. Att då ha en ägare som måhända drivs av nationella och  politiska agendor gjorde att debatten var högljudd i bland annat USA  och Europa.   Men diskussionen och oron ebbade snabbt ut. Finanskrisen gjorde att  fonderna inte växte, samtidigt som de blev mer defensiva. Köpen av  banker och finansbolag misslyckades och ledde till kritik på  hemmaplan för att de gjorde vidlyftiga affärer utomlands i stället  för att hjälpa det egna landet. Det fick flera fonder, bland annat i  Kina, att dra tillbaka sina pengar och investera inhemskt i stället.  Men tillbakadragandet var bara ett tillfälligt hack i kurvan i den  långsiktiga trenden där statliga investeringsfonder vill bli mer  aktiva i de bolag som de investerar i och att de vill växa  internationellt. Statistik visar tydligt att de statliga  investeringsbolagens köphunger utanför sina hemmamarknader nu ökar  igen. Ungefär 80 procent av oljestaternas investeringar sker i dag  utanför hemlandets gränser.  Och i takt med att de växer internationellt ökar också västvärldens  oro igen. De statliga investeringsfonderna från Mellanöstern och  Asien är utan tvivel en viktig orsak till den ökade  världsprotektionismen. Fraserinstitutets så kallade frihetsindex, som  mäter den ekonomiska frihetsgraden i världen, har minskat sedan 2007  efter att ha ökat för varje år under tre decennier. Listan på länder  som blivit mer protektionistiska kan göras lång. USA fick en ny  lagstiftning 2006 där strategiska tillgångar inte får ägas utan  godkännande av den amerikanska staten. Den utlösande faktorn var att  Dubais statligt ägda hamn försökte köpa några amerikanska hamnar.   Australien och Kanada har begränsat utländska investeringar inom  gruvindustrin. Och i länder som Tyskland och Frankrike har politiker  gjort hätska utfall mot utländska köp.  De statliga investeringsfonderna från Asien och Mellanöstern är  förstås medvetna om omvärldens rädsla och ser det som ett allt större  problem att deras förvärv ofta möts av motstånd bland politiker och  allmänheten. Många statsägda investeringsfonder försöker därför att  vara mer öppna och visa att de respekterar corporate  governance-regler, att de respekterar landets lagar och inte har  någon politisk agenda.   Givetvis får de tacksam hjälp av horder av investmentbanker och andra  rådgivare som samlas kring den här lönsamma kundgruppen. En tydlig  trend är därför att fonderna, och i de fall de äger egna banker och  industribolag, gärna samarbetar med lokala partner i det land där de  köper bolag eller andra tillgångar. Det finns också exempel på att de  avsäger sig inflytande i bolagen genom att inte kräva några  styrelseposter, som till exempel var fallet när Sydkoreas statliga  fond köpte in sig i amerikanska Citigroup. För att lugna omvärlden  har fonden även tagit fram de tjugofyra så kallade  Santiagoprinciperna för hur de ska verka (som är frivilliga att  följa).    Politiker och bedömare som flaggar för att de statliga  investeringsfonderna har mer politiska och hotfulla motiv än vad de  vill låtsas om pekar ofta på deras tydliga inriktning på branscher  som är viktiga för en nations långsiktiga utveckling och välstånd.  Grafen nedtill på sidan visar i vilka branscher fonderna har  investerat under de senaste sex åren. Störst är finanssektorn följt  av den allt mer attraktiva energisektorn, bara i Europa köpte ifjol  CIC en stor post värd 20 miljarder kronor i det franska energibolaget  GDF Suez, för att nämna en affär.   Andra växande områden är fastigheter, infrastrukturprojekt och – inte  minst –  råvaror. På grund av framför allt de kinesiska fondernas  råvaruhunger bedöms Afrika bli den största mottagaren av statliga  investeringspengar redan om fem år. Just investeringarna i Afrika  sätter naturligtvis frågan på sin spets: Köps gruvor i fattiga  afrikanska länder för att avkastningen bedöms vara god? Eller köps de  för att säkra tillgången på råvaror till Kinas inhemska industri? Bedömare som följer de fondernas framfart är av delad åsikt.   Christian Westerlind Wigström är nationalekonom vid Oxford University  och skriver om just statliga invsesteringsfonder. Han  tonar ned de politiska motiven och har en förklaring till varför de  investerar i den här typen av strategiska projekt.  ”När man har så mycket kapital som CIC och de andra stora fonderna  tvingas man helt enkelt också leta efter stora projekt. Energi,  råvaror och infrastruktur är till sin natur just stora projekt. De  globala statliga investeringsfonderna har också långa  investeringshorisonter och även det passar bra in på de här  branscherna.”  Man bör heller inte glömma att en viktig orsak till att CIC och andra  statliga investeringsfonder köper till exempel vattenbolag och  infrastruktur i Europa är helt enkelt därför att europeiska ledare  vill det. Här talar historien sitt tydliga språk: finns det ett  desperat behov av kapital spelar det mindre roll var pengarna hämtas.  Och många europeiska länder är just nu desperata.  Samtidigt blir företagen allt mer tydliga i sin kritik. Till exempel  har tyska Siemens vd Peter Löscher högljutt klagat på att  västerländska företag måste lämna ifrån sig intellektuellt kapital  för att komma in i Kina.  Kritiken handlar också om att spelreglerna är oschysta, alla stora  kinesiska företag styrs direkt eller indirekt av staten och har genom  valutareserven tillgång till nästan obegränsade medel. De kan  forsätta sin expansion och utnyttja en situation där resten av  världen kämpar med begränsade resurser.  ”Det pågår ett hyckleri där regeringar och företag från hela världen  åker till Kina med mössan i hand och tigger om pengar. Samtidigt  fördömer samma människor de kinesiska statliga fonderna”, säger  Fredäric Cho på Handelsbanken.   Även EU kan passa in under samma hycklerirubrik. Inom EU har det  flera gånger höjts röster för att av konkurrensskäl blockera köp av  europeiska bolag från kinesiska statliga bolag. Statliga bolag är  kraftigt subventionerade och skyddade av staten vilket snedvrider  konkurrensen, går resonemanget. Men när euroländerna enades om att  förstärka räddningsfonden EFSF för att hjälpa krisländerna i  Sydeuropa så var man tydlig med att de gärna ville locka kapital från  Safe eller någon annan statlig fond som förvaltar valutareserven.  Hittills har kineserna inte stoppat in pengar i fonden, åtminstone  inte officiellt, och frågan är om de kommer att göra det. Bedömare  pekar på att de bara kommer överväga att hjälpa Europa i utbyte mot  politiska vinster för landet som till exempel minskade  handelsrestriktioner. Sådana signaler har redan kommit från kinesiska  ledare.   Just Europa är trots sina problem attraktivt bland de statliga  investeringsfonderna från Mellanöstern och Asien. Under de senaste  femton åren har totalt 30 procent av fondernas investeringar skett i  Europa och de sista åren är siffran faktiskt ännu högre. Samtidigt  har flera europeiska länder dragit i gång egna statliga  investeringsfonder med liknande upplägg som de stora jättarna. Även  om de europeiska fonderna fortfarande är små, och bara står för 5  procent av de totala tillgångarna i sektorn (borträknat den norska  oljefonden) så visar det hur själva fenomenet sprider sig.  År 2008 etablerade Frankrike en statlig investeringsfond som i dag  har ett kapital på 180 miljarder kronor. Den tillkom efter massiv  politisk kritik kring några utländska bud på franska bolag och en  rädsla för att den franska bilindustrin skulle köpas upp eller flytta  ut. Med andra ord handlade det om nationalistiska motiv.   Länder som Österrike, Irland, Italien och till och med Finland har  startat liknande national wealth funds.  ”För Finland och många länder i det forna Sovjetunionen handlar det  om en nationell strategi där de vill att de statliga bolagen ska  skötas professionellt utan att för den skull bli helt privatiserade.  Och i slutändan köpas upp av den stora grannen i öst”, säger Dag  Detter.De statliga och framgångsrika fonderna i Asien och Mellanöstern är alltså inte bara en förebild för de yngre europeiska fonderna.  Paradoxalt nog har även fonderna i Europa dragits i gång på grund av  en rädsla inför jättefonderna och statliga kontrollerade bolag i  utvecklingsländer. Lite förenklat kan man säga att västländer skapar  statliga investeringsfonder för att skydda nationellt viktiga  industrier från andra länders statliga investeringsfonder och  statligt kontrollerade storbolag.    I ett ännu större perspektiv handlar det om en rädsla för det tydliga  maktskiftet i världen, från Europa och USA till tillväxtländer i  Asien och Latinamerika. Den snabba tillväxten för de statliga bolagen  och de statliga investeringsfonderna i Asien och Mellanöstern har  förstås gått hand i hand med det här stora ekonomiska skiftet från  väst till öst. Och då handlar det inte bara om statliga  investeringsfonder, utan lika mycket om statskontrollerade  jätteföretag som dominerar ekonomin i länder som Kina, Ryssland och  Brasilien. I Kina utgörs till exempel hela 80 procent av den inhemska  börsen av statskontrollerade bolag. I Ryssland är motsvarande siffra  62 procent och i Brasilien 38 procent.  ”Att på ett ideologiskt plan vara övertygad om att statligt ägda  företag alltid är förlorare på sikt håller inte längre. Finanskrisen  tillsammans med den extrema utvecklingen för länder som Kina,  Singapore och Sydkorea har påverkat vårt tänkande och det med rätta.  Den gamla sanningen om att ‘the government can’t pick the winners’ är  överbevisad. Här har den senaste finanskrisen spelat en stor roll för  ideströmningarna”, säger Christian Westerlind Wigström.  Det återkommande argumentet för att smälta ihop en maktfull stat med  en kraftfull kapitalism är att det kan skapa en bättre långsiktighet.  Kvartalskapitlismen på börsen var enligt de flesta bedömare en viktig  faktor bakom finanskrisen och riskerar att få bolag att prioritera  bort långsiktiga och riskfyllda investeringar, som till exempel i  infrastruktur eller nya gruvor.  Även Geelys köp av Volvo är faktiskt ett bra exempel. För även om  Geely är ett privatägt bolag på papperet så måste det mesta som  bolaget gör sanktioneras av den kinesiska staten. Kommunistpartiet  har så kallade celler även i de privata bolagen och ett förvärv av  ett utländskt bolag kan aldrig ske om inte den kinesiska staten och  kinesiska statsägda banker givit sin välsignelse.  När andra bilföretag inte kunde räkna hem ett köp av Volvo kunde  Geely räkna på en längre investeringshorisont och i fjol drog Volvo i  gång sitt största investeringsprogram någonsin. Det har fått andra  bilföretag att se kinesiska ägare med nya ögon. Till exempel sa Opels  traditionellt tyskvänliga fackförbund häromveckan att Volvoaffären  visar att kinesiska ägare kan vara mycket positivt för ett  bilföretag.   Geely-Volvo-affären är också ett intressant exempel därför att det  visar på kärnproblematiken kring varför politiker och myndigheter i  hela världen har så svårt att förhålla sig till den nya  statskapitalismen. Volvo eller någon annan västerländsk  biltillverkare hade inte tillåtits att köpa en kinesisk tillverkare  eftersom det förbjuds av kinesiska lagar. Vidare var en given  anledning till förvärvet att komma över västerländsk spjutspetsteknik  som Kina saknar, alltså av politiska skäl för landets bästa. Kinas  regim ser världen som en brutal konkurrens om begränsade resurser av  såväl råvaror som högteknologi.   Att de statligt och politiskt kontrollerade företagen nu går ut och  köper företag i väst skapar alltså förvirring och oro. Den liberala  marknadsekonomins spelregler är inte skapade för statskapitalismen  eftersom synsättet på bolagsstyrning har varit att fokusera på  åtgärder som förbättrar likviditet och handel över nationsgränser och  underlätta för institutionella placerare att köpa och sälja bolag.  Därav också den ökande protektionismen.  ”Det som hänt i världen är att det tillkommit ett antal statliga spelare med oerhört mycket pengar som vill vara en del av kapitalismen och agerar som vilken aktör som helst. Och det har västvärlden väldigt svårt att förhålla sig till”, säger Sophie Nachemson-Ekwall som är doktorand i bolagsstyrning vid Handelshögskolan i Stockholm. 

PONTUS HERIN