SPECIAL: STATSKAPITALISMEN – Doldisfonderna som köper upp världen
Med ett sammanlagt kapital på svindlande 40000 miljarder kronor är de en av världens viktigaste ekonomiska maktfaktorer. Under radarn köper jättelika statliga investeringsfonder upp storbolag och råvarutillgångar världen över. Och bakom uppköpen gömmer sig ofta en politisk agenda.
I januari i år köpte den kinesiska jättefonden CIC aktier i Englands största vattenbolag, Thames Water, för 7 miljarder kronor. Affären skedde kort efter att världens största statliga investeringsfond från Förenade arabemiraten, ADIA, också investerat i samma företag som ser till att 14 miljoner engelsmän får rent vatten varje dag. Affärerna väckte känslor, en opinionsundersökning visade att över 90 procent av engelsmännen inte ville att deras dricksvatten skulle ägas av utländska bolag. Att Thames Water redan tidigare ägdes av en australisk investmentbank verkade spela mindre roll för opinionen. Diktaturer i Asien och Mellanöstern, där politik och ekonomi går hand i hand, väcker helt andra känslor. De båda fonderna som investerat i det engelska vattenbolaget är dessutom, enligt västerländska mått, hemliga organisationer som inte öppet berättar om sina strategier. Lägg därtill att de förvaltar enorma belopp, och med det har stor makt, så det är kanske inte så förvånande att den engelska opinionen är rädd för att vara beroende av spelare – med måhända grumliga motiv – för sitt vatten i kranarna. Statliga investeringsfonder förvaltar det överskott som uppkommer från export av olja eller handel. Med ett sammanlagt kapital på uppemot 40000 miljarder kronor är de i dag en av världens viktigaste ekonomiska maktfaktorer. Majoriteten av fonderna är för stora för att bara investera på hemmaplan och köpet av aktier i brittiska Thames Water är bara ett exempel på en rad uppmärksammade affärer som gjorts av statliga investeringsfonder under senare år. Fonderna har köpt allt i från europeiska fotbollsklubbar och hotell till banker och varuhus, som till exempel klassiska Harrods i London. Och på senare tid har norska statens investeringsfond seglat upp som en av de största ägarna i svenska storbolag som Volvo och SCA. Men framför allt har dessa fonder investerat i energibolag, gruvor och infrastrukturprojekt – med andra ord strategiska tillgångar för en nation. I Sverige är debatten närmast osynlig kring fondernas framfart, men internationellt är diskussionen intensiv. De jättelika statliga investeringsfonderna har kommit att bli en nästan övertydlig symbol för den pågående maktförskjutningen i världen – från väst till öst. Medan Europa och USA har levt över sina tillgångar har utvecklingsländer i Asien och Mellanöstern sparat sig till rikedom eller blivit rika på olja. Det överskottet stoppas nu in i gigantiska fonder som för fullt köper upp tillgångar i ett stagnerande Europa och USA. Och medan västvärlden förlitat sig på en liberal marknadsekonomi har många snabbväxande länder i öst uttalade nationella strategier där staten och företagsvärlden går hand i hand. Förutom statliga investeringsfonder – som den här artikeln belyser – utgörs ekonomierna i tillväxtländer som Kina, Ryssland och Brasilien av statskontrollerade bolag som också expanderar kraftigt internationellt. På toppmötet i Davos förra månaden låg krisen för det kapitalistiska systemet, och framväxten av statskapitalism, som ett mörkt moln över det mesta som sades. Det finns en stor osäkerhet bland västvärldens ledare hur de ska förhålla sig till fenomenet. I en värld som förlitat sig på frihandel och den ”osynliga handen” måste man nu ta hänsyn till nya spelare där den politiska agendan spelar minst lika stor roll som den kommersiella. Tveklöst har statliga investeringsfonder och statligt kontrollerade bolag bidragit till Europas och USA:s ökade protektionism. Men är oron befogad? Har till exempel jättefonden CIC andra motiv med sitt innehav i Thames Water, eller alla de gruvor som de investerat i, än att få avkastning på sitt kapital? Vad har fonderna egentligen för mandat? För det första är det viktigt att skilja på två olika huvudtyper av statliga investeringsfonder. De mest kända är så kallade ”Sovereign wealth funds”, ett slags sparfonder med enda uppgiften att förvalta statens likviditet så bra som möjligt för att därigenom sprida välståndet mellan olika generationer. De här fonderna är inte operativa i bolagen de investerar i, de har inga maktambitioner. Här handlar det om att försiktigt investera intäkter från handel eller olja i en diversifierad portfölj av aktier och obligationer i ett långt perspektiv. Ett typiskt exempel är den norska oljefonden (se separat artikel). Men även ovan nämnda CIC och ADIA. Den andra typen av statliga investeringsfonder kallas ibland för ”National wealth funds”. Det är en slags utvecklingsfonder som förutom att nå avkastning även har till uppgift att stödja utvecklingen i hemlandet. De har mandat att vara operativa och utveckla bolag som ses som nationellt viktiga. Men deras uppgift kan också vara att skapa inhemska jobb, komma åt ny teknik, få tillgång till råvaror eller på andra sätt kratta manegen för inhemska bolag. Fonder i den här kategorin är Temasek från Singapore och Mubadala från Abu Dhabi. Statliga investeringsfonder från europeiska länder som Grekland, Spanien, Finland hör också hemma här. Men den här uppdelningen av olika fondtyper gäller mest på pappret. I verkligheten är gränsen mindre solklar och det finns en stor gråzon. Som framgår av tabellen över de största fonderna hör många passiva sovereign wealth funds hemma i stater som styrs av diktaturer där alla ekonomiska beslut är politiska. Så till slut handlar det ändå om vad som är bäst för landet. Kinesiska CIC och ADIA hävdar till exempel i sina stadgar att fonderna är strikt kommersiella och bara drivs av rent finansiella intressen. ”Samtidigt vet alla som följer Kina att allting som görs handlar i slutändan om att gynna landet i ‘China Inc'”, konstaterar Fredäric Cho som är Kinaexpert och executive advisor på Handelsbanken. ”I många investeringsfonder som bara passivt ska förvalta ett lands likviditet saknas kompetensen för att vara operativ. Men de kan ändå påverka genom att hota med att sälja sina aktier eller på annat sätt skapa tryck på bolag. Med stort kapital kommer förstås makt”, säger Dag Detter som under tre år runt millennieskiftet ansvarade för den dåvarande regeringens förvaltning av statliga bolag. I dag är han rådgivare åt många av världens statliga investeringsfonder och väl insatt i hur de resonerar. Oron och kritiken kring investeringsfonderna späds dessutom på av att de är hemlighetsfulla och otransparenta. Inte minst de statliga fonderna från Mellanöstern saknar ofta årsredovisningar och finns sådana är informationen ändå väldigt sparsam. Till exempel Abu Dhabi Investment Authority, alltså nämnda ADIA, redovisade sin första årsredovisning först våren 2010. Men även utifrån den är det svårt att utläsa bolagets avkastningskrav och till och med innehav. Bland annat äger ADIA aktier för uppskattningsvis 300 miljarder kronor i västvärlden. Men enligt ägardatabaser har bolaget bara en investering värd några ynka miljoner i lilla svenska Cdon vilket förstås ter sig märkligt. Kinesiska Safe är Kinas äldsta statliga investeringsfond. Från början fick den kinesiska centralbankens valutaenhet tillstånd att börja investera i aktier och i dag styr den över runt 3 800 miljarder kronor. Bolaget har investerat i bland annat oljebolagen BP och Total, men har ändå lyckats förbli hemligt genom att mest köpa små ägarandelar under flaggningsreglerna. Safe har dessutom gått in med miljardbelopp i private equity-fonder mot att dessa håller investeringarna hemliga. Omvärldens rädsla för de statliga investeringsfonderna från Asien och Mellanöstern blossade först upp rejält i samband med den senaste finanskrisen. Från att ha levt ett liv i skymundan började fonderna då till låga värderingar köpa in sig i krisande storbanker i Europa och USA. CIC köpte in sig i Blackstone och Morgan Stanley, Dubais fond köpte aktier i HSBC, Sydkoreas motsvarighet köpte in sig i Citigroup och så vidare. Lägg därtill att statsägda bolag också investerade i krisande banker i USA och Europa och det ledde givetvis till högljudda diskussioner. Om vatten är symbolen för människans hälsa är naturligtvis banksystemet vitalt för en nations hela ekonomi. Att då ha en ägare som måhända drivs av nationella och politiska agendor gjorde att debatten var högljudd i bland annat USA och Europa. Men diskussionen och oron ebbade snabbt ut. Finanskrisen gjorde att fonderna inte växte, samtidigt som de blev mer defensiva. Köpen av banker och finansbolag misslyckades och ledde till kritik på hemmaplan för att de gjorde vidlyftiga affärer utomlands i stället för att hjälpa det egna landet. Det fick flera fonder, bland annat i Kina, att dra tillbaka sina pengar och investera inhemskt i stället. Men tillbakadragandet var bara ett tillfälligt hack i kurvan i den långsiktiga trenden där statliga investeringsfonder vill bli mer aktiva i de bolag som de investerar i och att de vill växa internationellt. Statistik visar tydligt att de statliga investeringsbolagens köphunger utanför sina hemmamarknader nu ökar igen. Ungefär 80 procent av oljestaternas investeringar sker i dag utanför hemlandets gränser. Och i takt med att de växer internationellt ökar också västvärldens oro igen. De statliga investeringsfonderna från Mellanöstern och Asien är utan tvivel en viktig orsak till den ökade världsprotektionismen. Fraserinstitutets så kallade frihetsindex, som mäter den ekonomiska frihetsgraden i världen, har minskat sedan 2007 efter att ha ökat för varje år under tre decennier. Listan på länder som blivit mer protektionistiska kan göras lång. USA fick en ny lagstiftning 2006 där strategiska tillgångar inte får ägas utan godkännande av den amerikanska staten. Den utlösande faktorn var att Dubais statligt ägda hamn försökte köpa några amerikanska hamnar. Australien och Kanada har begränsat utländska investeringar inom gruvindustrin. Och i länder som Tyskland och Frankrike har politiker gjort hätska utfall mot utländska köp. De statliga investeringsfonderna från Asien och Mellanöstern är förstås medvetna om omvärldens rädsla och ser det som ett allt större problem att deras förvärv ofta möts av motstånd bland politiker och allmänheten. Många statsägda investeringsfonder försöker därför att vara mer öppna och visa att de respekterar corporate governance-regler, att de respekterar landets lagar och inte har någon politisk agenda. Givetvis får de tacksam hjälp av horder av investmentbanker och andra rådgivare som samlas kring den här lönsamma kundgruppen. En tydlig trend är därför att fonderna, och i de fall de äger egna banker och industribolag, gärna samarbetar med lokala partner i det land där de köper bolag eller andra tillgångar. Det finns också exempel på att de avsäger sig inflytande i bolagen genom att inte kräva några styrelseposter, som till exempel var fallet när Sydkoreas statliga fond köpte in sig i amerikanska Citigroup. För att lugna omvärlden har fonden även tagit fram de tjugofyra så kallade Santiagoprinciperna för hur de ska verka (som är frivilliga att följa). Politiker och bedömare som flaggar för att de statliga investeringsfonderna har mer politiska och hotfulla motiv än vad de vill låtsas om pekar ofta på deras tydliga inriktning på branscher som är viktiga för en nations långsiktiga utveckling och välstånd. Grafen nedtill på sidan visar i vilka branscher fonderna har investerat under de senaste sex åren. Störst är finanssektorn följt av den allt mer attraktiva energisektorn, bara i Europa köpte ifjol CIC en stor post värd 20 miljarder kronor i det franska energibolaget GDF Suez, för att nämna en affär. Andra växande områden är fastigheter, infrastrukturprojekt och – inte minst – råvaror. På grund av framför allt de kinesiska fondernas råvaruhunger bedöms Afrika bli den största mottagaren av statliga investeringspengar redan om fem år. Just investeringarna i Afrika sätter naturligtvis frågan på sin spets: Köps gruvor i fattiga afrikanska länder för att avkastningen bedöms vara god? Eller köps de för att säkra tillgången på råvaror till Kinas inhemska industri? Bedömare som följer de fondernas framfart är av delad åsikt. Christian Westerlind Wigström är nationalekonom vid Oxford University och skriver om just statliga invsesteringsfonder. Han tonar ned de politiska motiven och har en förklaring till varför de investerar i den här typen av strategiska projekt. ”När man har så mycket kapital som CIC och de andra stora fonderna tvingas man helt enkelt också leta efter stora projekt. Energi, råvaror och infrastruktur är till sin natur just stora projekt. De globala statliga investeringsfonderna har också långa investeringshorisonter och även det passar bra in på de här branscherna.” Man bör heller inte glömma att en viktig orsak till att CIC och andra statliga investeringsfonder köper till exempel vattenbolag och infrastruktur i Europa är helt enkelt därför att europeiska ledare vill det. Här talar historien sitt tydliga språk: finns det ett desperat behov av kapital spelar det mindre roll var pengarna hämtas. Och många europeiska länder är just nu desperata. Samtidigt blir företagen allt mer tydliga i sin kritik. Till exempel har tyska Siemens vd Peter Löscher högljutt klagat på att västerländska företag måste lämna ifrån sig intellektuellt kapital för att komma in i Kina. Kritiken handlar också om att spelreglerna är oschysta, alla stora kinesiska företag styrs direkt eller indirekt av staten och har genom valutareserven tillgång till nästan obegränsade medel. De kan forsätta sin expansion och utnyttja en situation där resten av världen kämpar med begränsade resurser. ”Det pågår ett hyckleri där regeringar och företag från hela världen åker till Kina med mössan i hand och tigger om pengar. Samtidigt fördömer samma människor de kinesiska statliga fonderna”, säger Fredäric Cho på Handelsbanken. Även EU kan passa in under samma hycklerirubrik. Inom EU har det flera gånger höjts röster för att av konkurrensskäl blockera köp av europeiska bolag från kinesiska statliga bolag. Statliga bolag är kraftigt subventionerade och skyddade av staten vilket snedvrider konkurrensen, går resonemanget. Men när euroländerna enades om att förstärka räddningsfonden EFSF för att hjälpa krisländerna i Sydeuropa så var man tydlig med att de gärna ville locka kapital från Safe eller någon annan statlig fond som förvaltar valutareserven. Hittills har kineserna inte stoppat in pengar i fonden, åtminstone inte officiellt, och frågan är om de kommer att göra det. Bedömare pekar på att de bara kommer överväga att hjälpa Europa i utbyte mot politiska vinster för landet som till exempel minskade handelsrestriktioner. Sådana signaler har redan kommit från kinesiska ledare. Just Europa är trots sina problem attraktivt bland de statliga investeringsfonderna från Mellanöstern och Asien. Under de senaste femton åren har totalt 30 procent av fondernas investeringar skett i Europa och de sista åren är siffran faktiskt ännu högre. Samtidigt har flera europeiska länder dragit i gång egna statliga investeringsfonder med liknande upplägg som de stora jättarna. Även om de europeiska fonderna fortfarande är små, och bara står för 5 procent av de totala tillgångarna i sektorn (borträknat den norska oljefonden) så visar det hur själva fenomenet sprider sig. År 2008 etablerade Frankrike en statlig investeringsfond som i dag har ett kapital på 180 miljarder kronor. Den tillkom efter massiv politisk kritik kring några utländska bud på franska bolag och en rädsla för att den franska bilindustrin skulle köpas upp eller flytta ut. Med andra ord handlade det om nationalistiska motiv. Länder som Österrike, Irland, Italien och till och med Finland har startat liknande national wealth funds. ”För Finland och många länder i det forna Sovjetunionen handlar det om en nationell strategi där de vill att de statliga bolagen ska skötas professionellt utan att för den skull bli helt privatiserade. Och i slutändan köpas upp av den stora grannen i öst”, säger Dag Detter.De statliga och framgångsrika fonderna i Asien och Mellanöstern är alltså inte bara en förebild för de yngre europeiska fonderna. Paradoxalt nog har även fonderna i Europa dragits i gång på grund av en rädsla inför jättefonderna och statliga kontrollerade bolag i utvecklingsländer. Lite förenklat kan man säga att västländer skapar statliga investeringsfonder för att skydda nationellt viktiga industrier från andra länders statliga investeringsfonder och statligt kontrollerade storbolag. I ett ännu större perspektiv handlar det om en rädsla för det tydliga maktskiftet i världen, från Europa och USA till tillväxtländer i Asien och Latinamerika. Den snabba tillväxten för de statliga bolagen och de statliga investeringsfonderna i Asien och Mellanöstern har förstås gått hand i hand med det här stora ekonomiska skiftet från väst till öst. Och då handlar det inte bara om statliga investeringsfonder, utan lika mycket om statskontrollerade jätteföretag som dominerar ekonomin i länder som Kina, Ryssland och Brasilien. I Kina utgörs till exempel hela 80 procent av den inhemska börsen av statskontrollerade bolag. I Ryssland är motsvarande siffra 62 procent och i Brasilien 38 procent. ”Att på ett ideologiskt plan vara övertygad om att statligt ägda företag alltid är förlorare på sikt håller inte längre. Finanskrisen tillsammans med den extrema utvecklingen för länder som Kina, Singapore och Sydkorea har påverkat vårt tänkande och det med rätta. Den gamla sanningen om att ‘the government can’t pick the winners’ är överbevisad. Här har den senaste finanskrisen spelat en stor roll för ideströmningarna”, säger Christian Westerlind Wigström. Det återkommande argumentet för att smälta ihop en maktfull stat med en kraftfull kapitalism är att det kan skapa en bättre långsiktighet. Kvartalskapitlismen på börsen var enligt de flesta bedömare en viktig faktor bakom finanskrisen och riskerar att få bolag att prioritera bort långsiktiga och riskfyllda investeringar, som till exempel i infrastruktur eller nya gruvor. Även Geelys köp av Volvo är faktiskt ett bra exempel. För även om Geely är ett privatägt bolag på papperet så måste det mesta som bolaget gör sanktioneras av den kinesiska staten. Kommunistpartiet har så kallade celler även i de privata bolagen och ett förvärv av ett utländskt bolag kan aldrig ske om inte den kinesiska staten och kinesiska statsägda banker givit sin välsignelse. När andra bilföretag inte kunde räkna hem ett köp av Volvo kunde Geely räkna på en längre investeringshorisont och i fjol drog Volvo i gång sitt största investeringsprogram någonsin. Det har fått andra bilföretag att se kinesiska ägare med nya ögon. Till exempel sa Opels traditionellt tyskvänliga fackförbund häromveckan att Volvoaffären visar att kinesiska ägare kan vara mycket positivt för ett bilföretag. Geely-Volvo-affären är också ett intressant exempel därför att det visar på kärnproblematiken kring varför politiker och myndigheter i hela världen har så svårt att förhålla sig till den nya statskapitalismen. Volvo eller någon annan västerländsk biltillverkare hade inte tillåtits att köpa en kinesisk tillverkare eftersom det förbjuds av kinesiska lagar. Vidare var en given anledning till förvärvet att komma över västerländsk spjutspetsteknik som Kina saknar, alltså av politiska skäl för landets bästa. Kinas regim ser världen som en brutal konkurrens om begränsade resurser av såväl råvaror som högteknologi. Att de statligt och politiskt kontrollerade företagen nu går ut och köper företag i väst skapar alltså förvirring och oro. Den liberala marknadsekonomins spelregler är inte skapade för statskapitalismen eftersom synsättet på bolagsstyrning har varit att fokusera på åtgärder som förbättrar likviditet och handel över nationsgränser och underlätta för institutionella placerare att köpa och sälja bolag. Därav också den ökande protektionismen. ”Det som hänt i världen är att det tillkommit ett antal statliga spelare med oerhört mycket pengar som vill vara en del av kapitalismen och agerar som vilken aktör som helst. Och det har västvärlden väldigt svårt att förhålla sig till”, säger Sophie Nachemson-Ekwall som är doktorand i bolagsstyrning vid Handelshögskolan i Stockholm.
PONTUS HERIN