Sociala medier ökar polariseringen

För tio år sedan fanns varken Twitter eller Facebook. I fjol la svensken i genomsnitt ner en halvtimme på sociala medier per dag. Bland välutbildade och bland opinionsbildare är siffran klart högre. Ingen kan säga något annat än att Twitter, Facebook och Instagram har i förändrat hur vi kommunicerar med andra människor. Inte heller att det i grunden reformerat vårt sätt att inhämta information, från bläddrandet i morgontidningen till en digital länk serveras av en vän som tycker att vi ska ta del av något.

Ordet revolution är för en gångs skull mer än en klyscha. Det handlar om en social revolution som påverkat oss som människor – hur vi förhåller oss till andra, vilka ämnen vi diskuterar och på vilket sätt vi diskuterar dem. Kanske har det till och med börjat påverka våra personligheter och syn på omvärlden. Men för att vara en revolution som i grunden kan förändra våra samhällen (kanske redan har gjort det) analyseras de sociala medierna anmärkningsvärt lite, åtminstone så det kommer allmänheten till del. Visst skrivs det artiklar ibland och visst finns det forskare som har koll men litet kommer ut och det som sägs är ofta ganska intetsägande och självklart. Jag vill ha fler ledtrådar. Hur påverkar det oss homo sapiens? Och vilka konsekvenser får det?

images-4Nu tror inte jag att man behöver vara professor i sociologi för att se att sociala medier ökar polariseringen i samhället. Låt oss börja med det mest uppenbara, nämligen att längre försök till resonemang inte gör sig besvär i ett tweet med maximalt 140 tecken eller ett Facebookinlägg där snuttifiering blivit allt mer mainstream.

Men även själva karaktären på sociala medier gör att nyanserade diskussioner och försök till ett resonerande reduceras till tydliga åsikter i svart eller vitt och försök att sticka ut. I gamla tiders sociala medier – låt oss kalla det fikarumssamtalen – behövdes inga vulgärargument eller överdrifter, man hördes ändå. På Twitter eller Facebook behöver en åsikt vara övertydlig och framför allt framstå som motsatsen till den åsikt men inte gillar. I fikarummet var det okej och kanske till och med önskvärt att lyssna in och landa någonstans mitt emellan.

I fikarummet (symboliskt alltså) såg man också varandra. Det skapar en annan ton än en konversation i skrift och ger också andra förutsättning att lyssna in sin motståndare. Även om man känner till kombattanterna i sociala medier ser man dem inte i ögonen och det blir enklare att vräka ur sig saker. Jag känner igen mig i detta, utan att se mig som speciellt konfliktsökande har jag blivit ovän med flera människor på Facebook som jag aldrig skulle bråka med i verkliga livet.images-5

Och, kanske ännu viktigare, i fikarummet gick det inte att missförstå någon. I så fall rättades det snabbt till. I skrift och på internet verkar människor vilja missförstå med flit. Jag gissar att det är fler än jag som tröttnat på åsiktsmaskiner från alla politiska håll som ger motståndare uppfattningar som de inte sagt, allt för att belysa den andres sida i ännu starkare kontrast mot sina egen, ”rätta”, ståndpunkt.

Det har ju ofta sagts om svenskarna att vi är konflikträdda och ogärna tar upp känsliga ämnen, som till exempel politiska ställningstaganden. Det kan nog stämma men det undertryckta har, tror jag, också gjort oss passivt aggressiva. Och nu har de sociala medierna har börjat slipa ned det passiva och gjort oss mer öppet aggressiva – på gott och ont. Jag tycker polariseringen är oroväckande och vill veta vad den kan betyda för demokratin och för den politiska utvecklingen. Och här bidrar genomslaget av de sociala medierna även på andra sätt. Att många helst följer de som tycker lika som en själv, och därmed inte tar in andras åsikter, är illa men ganska uppmärksammat.

Mindre uppmärksammat är effekterna av att politiker och journalister själva tillhör de mest aktiva på sociala medier. Det påverkar förstås deras handlande. Min bild är att de tar till sig mycket av det som sägs här som om det vore av största vikt. En Twitterstorm blir en verklighet, trots att det faktiskt handlar om en ganska liten, twittrande medie-, politiker- och pr-konsultelit som alltid är på hugget, har hölstren laddade med skarpa tweets och är kompromisslösa i sina drev.

Jag oroar mig för att de sociala medierna därmed i snabb takt och på olika sätt håller på att öka spänningen i samhället. Dels den mellan höger och vänster och dels den mellan eliten (eller ska vi säga etablissemanget) och resten av invånarna.

Jag skrev i mitt förra blogginlägg om att en av Sveriges ekonomiska framgångsfaktorer det senaste seklet är att det funnits en politisk enighet och en vilja till kompromisser. Detta till skillnad mot många andra europeiska länder som ätits upp av stegrande konflikter mellan höger och vänster. Här är Tyskland på 20-talet ett mycket bra exempel där ett högt tonläge, hårda konflikter och ett politiskt kaos öppnade dörren för ett visst parti. Från Facebook till Weimarrepubliken….Okej, jag hör själv hur det låter och slutar där men det finns faktiskt flera intressanta paralleller. Men mer om det i nästa inlägg.