Snällheten är det nya

Första gången jag gjorde reflektionen var när jag i bilradion lyssnade på David Helenius – av alla människor –  sommarprogram i juni.

Inget speciellt egentligen, några skojigheter som bottnade och några som föll platt. Men han visade sig i alla fall inte några narcissistiska drag (vilket är ovanligt för sommarpratarna) och jag störde mig inte på honom (ännu ovanligare) och det räcker för min del, högre krav har jag inte på denna institution till radioprogram.

Men hur som helst, en egenskap hos denna Helenius var i alla fall att han verkade snäll. Kan inte komma på ett bättre ord, han verkade bry sig om sina medmänniskor och ville dom väl. Helt enkelt. Inte påklistrat utan det kändes som att det var äkta. Och jag tror att snällheten är det nya i underhållningsindustrin.

Senare under sommaren lyssnade jag på Filip & Fredrik när de själva talade in sin bok Två nötcreme och en Moviebox. En nästan tio år gammal bok som handlar om deras uppväxt i ”DDR Sverige”. Kul och smart – som dom två ju är – är den full av anekdoter från deras uppväxt. Ni vet: läskedrycken på lördagen, första ölen, första hånglet, runkandet och allt det där. Men en sak lyser igenom: det var två snälla killar. Inga tuffa översittare, definitivt inga mobbare utan bara två välartade personer med lagom mycket kompisar och som inte stack ut. Läs förresten gärna om boken på Wikipedia, roligt skrivet.

Ju mer jag tänker på det sticker snällheten igenom hos Filip och Fredrik i allt de gör. De som säger att de gör förnedrings TV har helt fel. De behandlar alla udda och burleska typer i samhällets utkant med allvar och respekt. Och faktiskt utan ironi.

Killinggänget, med Henrik Schyffert i spetsen, symboliserar väl däremot hela den ironiska generationen, som jag själv tillhör. Ironi är att hela tiden ligga på gränsen mellan elakhet och något annat. Saknas glimten så blir det elakt och bekymret är att allas glasögon är olika, vilket gör att gränsdragningen är svår och så lätt kan misstas. Detta blir ack så uppenbart med en med en yngre generation än undertecknad som ser sarkasm på ett så annorlunda sätt än 60- och 70-talisterna. Att säga att någon har en ”snygg tröja” är förstås samma sak som att säga att tröjan är ful som satan. Ironi ger på sätt och vis alla rätten att vara elaka och komma undan med det.

Killinggänget är på väg utför och det är även ironin. Som jag förresten tror att Henrik Schyffert själv finurligt konstaterade i hans soloshow härom året.

Är själv tudelad inför ironins död eftersom jag absolut inte behärskar någon annan humor än just denna elaka form. Men allt kommer ju tillbaka igen någon gång.