Skarpa frågor på folkhögskola

I morse höll jag ett föredrag om min bok, ”I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra”, på en folkhögskola på Kungsholmen i Stockholm. Jag har väl gjort ett trettiotal liknande framföranden och börjar kunna det nu, har en slags bas som jag anpassar utifrån dagens åhörare. Men det senaste året har jag tackat nej till alla förfrågningar. Det var fyra år sedan vi flyttade ifrån Tensta och jag vill inte vara någon talesman för varken Tensta eller miljonprogrammen, det finns så många personer som bor där idag som fungerar utmärkt i den rollen. Jag förklarade detta men läraren som kontaktade mig stod på sig och så stod jag där i skolan och gaggade i alla fall. Vilket jag inte ångrar. Jämfört med att tala inför en rotaryförening eller på ett bibliotek är det en helt annan sak att prata inför ungdomar, inte minst om många har utländsk bakgrund vilket var fallet idag. Mer oförutsägbart, mer spännande men också mer nervöst. Men vet aldrig vilka frågor ska komma, bara att de är på hugget och har många tankar om ämnet segregation och invandrartäta förorter.

2013-02-18 09.41.21En kille ville veta om jag såg några likheter mellan utflytten från miljonprogrammen och från glesbygden. Av dialekten att döma kom han nog själv från någon avfolkningskommun i Norrland skulle jag gissa. Svaret blev nog rörigt eftersom jag knappat reflekterat över denna kloka fråga som jag sedan inte kunnat släppa på hela dagen.

En given skillnad är att i glesbygden flyttar de flesta från arbetslöshet till jobben. Så är det inte i storstädernas miljonprogramsområden där man flyttar inom samma stad och därmed finns kvar på samma arbetsmarknad. Här är skälen för att flytta andra, till exempel att bo i ett område med högre status, att bo nära mer etniskt blandade skolor med mera. Jag skrev ett blogginlägg om den ”white flight” som präglat så många förorter de senaste trettio åren.

En given likhet är att flyttandet skapar en utarmning i såväl miljonprogrammen som i Kramfors. De som flyttar är ofta de som det går bra för eller de med ambitioner. De som flyttar in i istället i miljonprogrammen är de som har en tuff uppförsbacke, ofta nyanlända flyktingar. Detta görs att den så kallade socioekonomiska segregationen cementeras i både glesbygden och i invandrarförorter som Tensta. En annan likhet, tror jag, är att många av de som flyttar inte gör det därför att de vantrivs i Tensta eller Kramfors utan av andra skäl. Tvärt emot vad många tror alltså.

En annan reflektion från morgonens föredrag är att många i 20-25 årsåldern inte riktigt greppar min bok. De känner inte igen sig i mina fördomar som jag vänder ut och in på, i den laddade bilden av dessa invandrartäta förorter och förstår inte hur man kan levt ett halvt liv utan att knappt känna några svenskar med utländsk bakgrund. Detta gör mig glad eftersom de visar att de har en betydligt mer avslappnad syn på allt detta. Så ju färre som känner igen sig i boken, desto mer är Sverige på väg åt rätt håll. Om ni förstår vad jag menar.