Sju tips till politiker för att återfå förtroende

Bara tre av hundra unga svenskar har förtroende för våra politiska partier. Tre av hundra! Siffran, som kom härom veckan från ungdomsbarometern (se här) är förstås en katastrof. Förtroende för våra folkvalda är det osynliga kitt som håller samman samhället och är själva grundbulten i en demokrati. Litar vi inte på att politikerna gör det de säger, löser uppgifter eller inte är korrupta falnar samhällskontraktet.

Men ska man vara förvånad över resultatet? Nej, säger jag, inte med politikerna som i absurdum vägrar erkänna misstag, fokuserar på motsättningar istället för sådant som förenar eller som envist pratar runt den verkliga frågan. Här följer sju enkla tips till politiker hur förtroendet kan förbättras.

1.Erkänn misstag. Till barn säger vi att det är okej att göra misstag, men lär av dem och erkänn att du gjorde fel! Inga konstigheter, det handlar om ärlighet och att utvecklas. Men inte ens ställda inför övertygande faktum kan politiker säga att det haft fel. Vattenfalls alla affärer i Europa är ett bra exempel. Ett annat är det monumentala fiaskot med alla statligt subventionerade jobb. Alla kan se att en massa personer tänkt fel och gjort misstag, låt oss bara höra det också. Att ändra ståndpunkt är inte en svaghet, tvärt om är det en styrka som är värd respekt. Förklara bara varför du ändrat din uppfattning. Då skapar det förtroende också.

2. Sluta taktisera. Förklara istället vad du som politiker vill göra. Ju äldre väljarna blir, desto mer luttrade blir de också och tror till slut att det är ett normaltillstånd att politik ska handla om allianser, möjliga samarbeten och taktiska utspel. Men unga är inte lika förstörda och har sannolikt svårare att se logiken i besattheten av taktiserande istället för riktig politik. Den oroliga dansen kring Sverigedemokraterna är ett gott exempel där det uppenbarligen mer har handlat om att förhålla sig till SD:s förslag än att berätta om sin egen politik.

3.Fokusera mindre på motsättningar. Formulär 1a på varje tidnings- eller TV-redaktion när ett parti släpper ett nytt förslag: kontakta en politisk motståndare och få dem att berätta hur dåligt förslaget är. ”Konflikter säljer” är mediernas mantra. Det tröttsamma är att politiker så lätt spelar med i teatern. Alla tänkande människor inser att de flesta partier egentligen är överens om väldigt mycket. Men det är alltid den enstaka procenten där de inte är överens som ältas fram och tillbaka. Unga väljare har för länge sedan insett det absurda och intellektuellt oärliga i detta skådespel.

4. Våga vara intellektuell. Politiska debatter är inte sällan en plåga att titta på. Huvuden läggs på sned, komplicerade frågor förenklas in absurdum, flosklerna haglar och banala exempel ska åskådliggöra motståndarnas misslyckanden (och kanske visa på såväl humor som folklighet). Väljare i allmänhet och unga i synnerhet vill inte ha det här. De önskar se upp till politiker och gärna imponeras av deras intellekt. Så våga referera till litteratur, våga komma med historiska skeenden, våga försöka förklara krångliga sammanhang. Kort sagt, våga visa er intellektuella, även om inte alla hänger med.

5. Sluta tjata om historien. ”Det är ju inte mitt fel!” Så brukar såväl partiledardebatter som sandlådegräl till slut kunna sammanfattas. Vad dagens politiska utmaningar beror på är sällan en enkel analys, ännu mindre särskilt konstruktiv. Vad den och dom gjorde eller inte gjorde när de hade makten är något som väljarna är trötta att lyssna på. Men framför allt skapar det inte förtroende.

6.Svara på frågan. Medieträning går ofta ut på att få politiker att lära sig att, oavsett vilken fråga som ställs, ändå få fram några tydliga budskap. Vad alla informationsrådgivare, pressekreterare och pr-konsulter har missat är att det är en strategi som nått ett bäst före datum. Människor har sett igenom taktiken för länge sen och det skapar irritation istället för förtroende. Kan du inte svara, säg ”jag vet inte”. Det kommer gå hem. Men våga också läxa upp journalister! Relevanta frågor ska besvaras, uppenbarligen dumma behöver inte besvaras. Att säga till en journalist som lägger in värderingar i en fråga, som kommer med personangrepp, som med flit missförstår något eller bara allmänt försöker göra en ohederlig poäng (och detta är inte ovanligt) – det är inte bara helt okej, det skapar förtroende. Lex Carl Bildt skulle man kunna säga.

7. Sluta mjölka bidrag. Vid en internationell jämförelse har svenska riksdagspolitiker som slutar mycket generösa ersättningar. Det känner politikerna väl till. Visst, ingen ska behöva tacka nej till ersättning de har rätt till. Men erkänn att systemet är generöst och sluta låtsas som det är skäligt! En mer rimlig balans mellan risk och ersättning skulle öka förtroendet för politikerkåren. Likaså att fler politiker hårt fördömer kollegor som sätter i system att mjölka bidrag. Och när vi ändå är inne på ärliga timmen så kan man ta tag i medlemsfuskandet i ungdomsförbundet. Det är något de unga känner till och man behöver inte vara någon Einstein för att förstå vad det gör för tilliten till politikerna.

Sju tips alltså och långt ifrån några konstigheter! Det handlar sammanfattningsvis om intellektuell hederlighet och att agera som vuxna människor. Eller åtminstone agera på det sätt som vi alla tider har lärt våra unga: stå rak, svara på tilltal, säg ifrån, erkänn misstag och låtsas inte ha svar på precis allt.