Sju skäl för Vasan

En rätt vanlig fråga är varför jag utsätter mig för detta, första söndagen varje mars. Också en befogad undran när man tänker på saken: upp klockan fyra efter en sömnlös natt, överfulla bajamajor i startområdet som naturens lagar gör det svårt att undvika. För att inte tala om den hetsiga starten där man likt en boskapshjord tvingas upp i en brant backe tillsammans med tusentals aggressiva människor med vassa armbågar, spetsiga stavar och dåliga magar efter tre dagars hysteriskt pastaintag. Och så till slut de brutala sista milen där man helt tömd på energi plågar sig fram med tårar i ögonen och svär att aldrig göra om detta igen.

vasaloppetMen ändå står man där nästa år igen för nio mil i fädrens spår. Varför? Det har skrivits spaltkilometer om drivkrafterna och här kommer mina sju självklara.

  • Folkfesten, förstås. Den internationella folkfesten. De sköna italienarna som bilat upp till Mora från sin by i Dolomiterna och som återigen sitter där vid frukosten i sina silvriga tights och dricker kaffe när alla andra lassar på sina gröttallrikar. Tysken som vi träffar i vallarummet och som för 22:a året i följd bilat upp från Bayern. Ensam. Det kommer deltagare från ett femtiotal länder till Vasaloppet. Efter givna Sverige och Norge kommer det förresten flest åkare från Danmark, lite oväntat.
  • Starten och och upplevelsen att stå på ett gärde med 15000 andra människor som gör gemensam uppvärmning till musik. Lika mäktigt varje gång.
  • Spelmännen som står och spelar folkmusik i kontrollen i Risberg med folkdräkter, tofsar och hela paketet.
  • Den extrema mentala utmaningen att med kroppens hjälp ta sig fram nio mil i vildmarken, har en svårförklarlig charm. Det handlar om en ständig kamp att plocka fram de positiva små sakerna, sätta upp delmål och tvinga sig att tänka på något annat än de smärtande musklerna. Vill ni ha en mer filosofisk, intelligent och framför allt djupare genomgång av detta kan jag rekommendera idéhistorikern Sverker Sörlins bok Kroppens Geni där han på 350 sidor vänder ut och in på skidåkningens filosofi och stora tjusning.kroppens geni
  • Känslan att passera mållinjen naturligtvis. När kroppen är tömd på den sista gnuttan av energi. Min syster åkte för första gången i år och berättade att hon i målfållan lutade sig över stavarna och började gråta. Det kom så många känslor på en och samma gång, förklarade hon senare och vi andra förstod precis.
  • Bubbelpoolen efter loppet när dagens prestation ska analyseras och dissekeras i varje detalj. Jag och några vänner bor alltid över på Mora stadshotell efter loppet för att få ordentligt med tid för denna viktiga del av Vasan. Lite stekigt kanske men för en gång skulle känner man sig värd lyxen.
  • Tävllingsmomentet. Moroten att förbättra sina egna placeringar och tider. Och så känslan att slå sina vänner i loppet, eh, jag menar känslan av att tävla mot sina kompisar i alla fall.

Några spontana punkter alltså men håller det? Eller är det bara ursäkter för att förneka att Vasaloppet bara är en av dessa manlighetsriter som alltid funnits? I så fall en omedveten förnekelse och då är det ju ändå ingenting som jag vet så mycket om.