Din SD analys – träffsäker valkompass

Veckan är slut och hittills har eftervalsdebatten mest handlat om vilka ska styra Sverige nästa fyra år. Men nästan lika mycket om frågan hur 800 000 människor kan lägga sina röster på ett parti som Sverigedemokraterna. Den första frågan lär lösa sig snart, bara stoltheten, bitterheten och annat krutdamm från valrörelsen har lagt sig. Med fascination har jag istället slukats upp av den senare diskussionen. Från att mest ha tacklat SD väljare med raljerande, moraliserande eller förnekande känner sig plötsligt alla manade att ge sin seriösa analys av partiets extrema uppsving. Akademiker, ledarskribenter, kulturskribenter, politiker och ”vanliga kändisar” som Henrik Schyffert, alla ska de ge sin version. Det är en scenförändring som torde vara lika sensationell som själva valresultatet.schyffert

Ett mönster som börjar tona fram är att analyserna blivit ett sätt att förlänga den avslutade valrörelsen med sin höger och vänsterskala och sin jakt på tolkningsföreträde av verkligheten. Alla gör sitt bästa för att försöka attackera frågan utifrån just sin politiska övertygelse vilket gör det allt mer förutsägbart. Återstår att se vilken kvällstidning som blir först med att lansera en valkompass baserad på vad man står i sin ”SD analys”. Här är en grov hjälpreda.

Du tillhör sannolikt något av vänsterpartierna om du tror att SD:s framgångar förklaras av:

  • Att det finns minst 800 000 rasister i Sverige som nu har krupit fram ur sina mörka hålor.
  • Att samhället präglas av ökade klyftor på grund av Reinfeldt och alliansen. SD är svaret på människors frustration.
  • Att arbetarklassen utanför storstäderna känner sig hotade när industrier läggs ned och flyttar till lågkostnadsländerna. Det är ett slags globaliseringens och EU-medlemsskapets baksida.
  • Att SD-väljarna är frustrerade över att myndigheter som arbetsförmedlingen, försäkringskassan och polisen blivit kallare och svårare att få hjälp av.

Dina sympatier ligger däremot med stor sannolikhet hos något av allianspartierna om du anser att SD:s framgång förklaras av:

  • Att det finns minst 800 000 människor som tycker att Sverige tar in för många asylsökande, även om de inte nödvändigtvis ska definieras som rasister.
  • Att integrationspolitiken har havererat det senaste decenniet. Rika kommuner vägrar ta emot flyktingar, segregationen i förorterna ökar osv.
  • Haveri eller inte, det stora bekymret är att ingen av de etablerade partierna talar om integrationsfrågan vilket lämnat fältet öppet för SD.
  • Det finns ett utbrett förakt mot journalistetablissemanget, ”surdegsklassen” som likt en jury sitter och bestämmer vad som är ok att tycka och subtilt hånar ”korkade vita män på landsbygden med baseballmössa”.
  • SD är skickliga på att måla upp bilden som mobbade. Politikerna får inte vara med på möten och blir inte bjudna till nobelfesten och SD sympatisörerna blir av med kompisar på Facebook.

Men håller du mest med om någon av de här, också flitigt förekommande, analyserna är du svårare att placera in på kartan:

  • Förändringarna i samhället går för snabbt och det finns en längtan tillbaka till 50-talet och folkhemmet med sin gemenskap, framtidstro och välfärdsbyggande, vilket SD vill erbjuda. Du kan både vara socialdemokrat av den gamla skolan eller moderat av den nya skolan.
  • Jag skiter i varför 800 000 röstade på partiet. Här kan du vara allt från V (”det går aldrig att förstå en rasist ändå så varför bry sig”) eller M (”dom snodde våra väljare, det är det enda jag bryr mig om”).

Jag har själv lutat åt att en misstro mot den Stockholmsfixerade etablissemangsklass i form av journalister och politiker spelat en stor roll i valet av SD. Men börjar nog inse att jag som journalist tenderar att tillmäta detta skrå lite väl mycket betydelse.

Sanningen är förstås att alla förklaringar är relevanta och spelar roll. Precis som är fallet bland andra partiers anhängare finns det en palett av olika förklaringar till att de lockas till just SD. Men eftervalsdebatten fortsätter att präglas av en jakt på enkla lösningar. Dessutom fortsätter man att tala över huvudet på alla berörda. Stockholmsbaserade politiker, journalister och proffstyckare pratar med varandra i TV och media: Vilka är de? Hur tänker de? Egentligen?

Men även här skönjas en förändring. SD-väljare har börjat bjudas in till TV debatter. Och radio- och tidningsjournalister åker ut till ”verkligheten” för att träffa dessa krumelurer (läs till exempel detta intressanta reportage i sydsvenskan).åkesson

Jag tycker att det är en bra utveckling eftersom jag länge häpnat och skrämts över den totala oviljan det funnits att möta dessa medborgare (se bloginlägg från i februari). Få tvivlar numera på att det är både humanare och smartare att ställa frågan ”Varför super Jeppe?” än att frysa ut och inte låtsas om den förskjutne Jeppe. Uteslutning och utfrysning är inte bara en korkad metod, det är också mot alla demokratiska grundbultar.

Argumentet mot detta är att alla samtal med partiet legitimerar och ”normaliserar” ett främlingsfientligt parti. Vilket gör SD rumsrent och gör att det kommer växa ytterligare. Helt säkert ligger det något i detta. Jag tror därför att den intressanta diskussionen handlar om vad som kommer ske när SD själva blir en del av etablissemanget. För den dagen lär komma i takt med att de får mer att säga till om i politiken, partiet får mer mediauppmärksamhet och de rasistiska stollarna rensas ut till förmån för politiska broilers. Den stora frågan är då om alla missnöjesröstare söker sig någon annanstans och lämnar SD. Eller om Sverige blir som Norge och Danmark där just en normalisering av deras främlingsfientliga partier gjort dem ännu större och till och med en del i regeringen. Detta i och för sig ”på bekostnad” av de värsta avarterna av främlingsfientlig politik.