SAS kunde räddats med visioner

Så var då SAS ödesdag här. Idag, måndag, måste bolaget ha nått en överenskommelse med sina fackförbund om drastiska lönesänkningar för att behålla sina bankkrediter och överleva som bolag, åtminstone om man får tro bolaget självt. Det ser ut att gå vägen och att SAS fortsätter att flyga ett tag till. Bra i så fall.

Det har skrivits spaltmil om varför det skandinaviska flygbolaget barkat så åt totalt fel, även från min penna. Slutsatserna landar alltid i att SAS är kvar i en gammal struktur där flygpersonal bara ska ha sina höga löner, gamma flygplansflotta, att bolaget har missat Asienracet och har underskattat konkurrensen från lågprisbolag som Ryan Air och Norwegian där SAS allt för länge tagit för givet att affärsresenärerna ska förbli dem trogna. Hur många gånger har man inte hört SAS människor säga att ”upplevelsen” är så annorlunda på deras plan mot ett lågprisflyg. Herregud, kaffe som kaffe säger jag och har svårt att tro att SAS piloterna kan landa sina plan mjukare.

Att inte den radda av SAS vd:ar som avlöst varandra insett detta är en katastrof. Men samtidigt har de förstås inte haft en lätt uppgift med tre statliga ägare som har sina egna nationella intressen, med ett trettiotal fackförbund, en gammal byråkratisk organisation och, som sagt, en gammal lönestruktur. När samtidigt andra flygbolag börjar från scratch och kan bygga bolaget precis som de vill.

Man kan fråga sig om SAS öde har varit förutbestämt eller om en annan mer visionär ledning hade kunnat göra det annorlunda. Efter både ha träffat SAS vd Richard Gustafsson och Norwegians vd Bjarne Kjoos för långa så kallade profilintervjuer i våras är det min bestämda uppfattning att det är så.

Richard Gustafsson följde jag en hel dag på en resa till Umeå och tillbaka. Han är smart och klok men samtidigt en förvaltare. Han sa ungefär samma saker som sina företrädare och pekade på precis samma utmaningar som vem som helst skulle kunna läst sig till i tidningen. Klyschor är ett elakare ord. Han var dessutom knappast den estradör och visionär som skulle kunna få en tilltufsad personal att göra vad som helst för sin ledare  – som att gå med på lägre löner.

Bjarne Kjoos träffade jag på hemmaplan i Oslo i samband med att Norwegian lanserade sina nyinköpta lätta långdistansplan som ska börja trafikera linjer till USA och Asien. Jag hade bilden av en karismatisk, lite smågalen cowboy. Karismatisk, ja, men samtidigt lågmäld, nästan tillbakadragen men samtidigt visionär och väldigt stringent i sina analyser.

I vintras slog Norwegian till med en beställning på 222 nya plan, att jämföra med de 62 plan det hade vid tidpunkten. Ett skogstokigt högriskbeslut kan tyckas. Nej, helt tvärt om, enligt denna 65-årige före detta stridspilot. Han menar att risken hade varit att inte göra någonting. ”När vi nu beställer alla nya plan är det ingenting som gjorts över  två glas rödvin en fredagskväll, det är väldigt mycket tankar och  modellering som ligger bakom beslutet. Vi är övertygade om att  framtidens vinnare i flygindustrin blir bolagen med de  bränslesnålaste flottorna.” förklarade han och kom hela tiden tillbaka till hur mycket bränslesnålare hans flotta är jämfört med SAS gamla flygflotta. Ingen rocket science förstås.

På frågan om SAS kommer klara sig sa han att han ”hoppades det”, att det var en ”bra konkurrent”. ”Problemet är att de inte har hittat sin egen nisch, de försöker kopiera alla andra.”

Han betonade också att Norwegian aldrig kommer att ha ett intresse av att köpa SAS. Budskapet var att skulle SAS gå under så är de ändå där och tar de linjer de vill ha, precis som Norwegian gjort i samband med en massa andra konkurser.