Råvarudag på terassen

Modererade för fjärde året i rad Råvarudagen på Operaterassen idag, arrangerad som vanligt av företaget Stockholm Corporate Finance. Tack för förtroendet. Sällan är ordet sliten mer passande efter en sådan här maratondag. Ett femtontal bolag presenterar sig under 25 minuter för att sedan bli utfrågade i fem minuter. Det är här jag kommer in. Visst kan publiken också ställa frågor men det är inget man kan räkna med, trots 200 personer konstant i salen under dagen, så det gäller att ha ett batteri med frågor redo – intressanta, relevanta och framför allt som tar upp något som inte redan är sagt. Nyckeln är därför att vara extremt vaken under varenda presentation. Därav utmattningen så här på kvällstimmarna.

Gick nog hyfsat bra och ämnet är intressant. Finns en massa spännande svenska gruvbolag eller prospekteringsbolag som letar guld, silver, järnmalm och så vidare i vårt land, okända för den stora massan. Faktum är att det är just i den här sektorn som det verkligen investeras i Sverige nu. I Pajala investeras det just nu 5 miljarder kronor i en helt ny järnmalmsgruva, det är Sveriges största investerings just nu, efter citytunneln i Stockholm. I Ludvika investeras det 3 miljarder och i lilla Dannemora i norra Uppland investeras det en miljard när en gammal gruva med anor från 1300-talet ska väckas upp. Hur många känner till detta? Utanför de här orterna och vid sidan av de som följer råvarubranschen? Inte så många tyvärr och inte minst i Stockholm tenderar man ju tro att svensk framtid är det svenska modeundret, musikundret eller varför inte svensk närproducerad mat. Jag är ledsen att sticka hål på denna vackra myt men sanningen är att enda malmtåg mellan Kiruna och Narvik ger mer för svensk export en vad hela härliga musikindustrin gör på ett år. Typ så i alla fall. Men hur kul är det att skriva om och prata om smutsiga järnpellets när man kan hylla Spotify, Odd Molly eller Filippa K. Visst, sexiga branscher men Sveriges framtid? Pyttsan, den ligger under jorden.