Pontus Schultz, RIP

Idag nåddes jag av overkliga besked. Min chefredaktör på Veckans Affärer har cyklat ihjäl sig i ett cykellopp mellan Schweitz och Frankrike.

När jag kom tillbaka till Veckans Affärer 2007 efter ett halvårs utflykt på Dagens Industri så hann han bli chefredaktör bara ett par dagar före min första dag.  Vi har alltså arbetat ihop nära i fem år, skrivit artiklar ihop, lett seminarium ihop och, inte minst, haft våra duster. Jag har varit tokig på honom en massa gånger och helt säkert öst en massa dynga inför både den ena och den andra. Något som förstås känns sådär en dag som denna men som en tröst vet jag att allt jag tänkt och tyckt har jag också sagt till honom själv.

Det är förstås en klen tröst en sådan här dag. Jag är tagen, Pontus lämnar kvar tre små flickor och fru, en familj som väntade på honom vid målgången i Nice efter sju dagar på hjulen. Inga ord räcker förstås till.

Vad vi tyckt olika om känns inte så relevant just nu. Han var en man som lämnade få oberörda. Det var svårt att inte imponeras: snabb i tanken, hade åsikter om allt och behärskade det mesta i mediavärlden. Lysande skribent vissa dagar, analytisk, skarp moderator, och skicklig på att alltid plocka fram en annorlunda vinkel – vad det nu kunde handla om. Han hoppade enkelt mellan budgetmöten, säljkonferenser och krönikor. Pontus hade en energinivå som ingen annan och var en träningsnarkoman. En morgon berättade han att han suttit på träningscykeln och kört på träningshojen i källaren hela kvällen. ”Fantastiskt, ingen belöning utan bara konstant jobbigt!” summerade han kvällen.  En gång sa du till mig att ”du och jag, vi vet var vi har varandra”. Så var det nog. Vila i frid.