Politiker, lär av storbolagens vd:ar

I tio år har jag suttit med i en jury som varje år utser de bästa årsredovisningarna bland svenska börsbolag. Inte sällan tålamodsprövande att traggla igenom alla klichéfyllda texter om strategier, affärsmodeller och avkastningskrav. Men också en suverän inblick i hur de stora svenska bolagen – alltså själva ryggraden i hela vårt lands välstånd – utvecklas och leds. Allra mest givande är att läsa det obligatoriska vd-ordet i början av årsredovisningen där den högste chefen sammanfattar året och blickar in i framtiden.

De beskriver här ett tålmodigt arbete som syftar till att med små steg förbättra bolaget. Produkterna blir mer konkurrenskraftiga, nya marknader exploateras, personalen utbildas och samhällsengagemanget växer. Allt mäts och följs upp. Omvärldstrender analyseras och gamla beslut omprövas prestigelöst. Ledningsarbetet är transparent och kommuniceras ut. Om man lyfter blicken är det svårt att inte imponeras av deras duglighet att styra gigantiska organisationer framåt. Och arbetet ger resultat. Sverige har inte bara flest globala företag per capita i hela världen, våra stora företag är också i genomsnitt mer lönsamma jämfört med sina konkurrenter, visar undersökningar.direktör

Kontrasten mot dugligheten hos våra politiska ledare kan knappast vara större än idag. Medan svenska företagsledare trimmar sin verksamhet och gläds åt nöjda medarbetare och kunder kämpar Sveriges politiska ledare med katastrofala förtroendesiffror och för att undvika kaos. Skolresultaten är urusla, sjukvården lider av personalbrist, polisen får mest släcka bränder och arbetslösheten är högre än i de flesta konkurrentländer. Trots detta verkar de flesta politiker fullt fokuserade på partipolitiska principer, symboliska handlingar och ett maktspel som ingen väljare vill ha.

Men företagsledarna och politiker lever också i parallella världar. Det finns knappt några offentliga forum där de träffas och de pratar sällan med varandra. Det har funnits en ”sköt ni ert så sköter vi vårt”- mentalitet. Vi vet också att det är ytterst sällsynt med höga chefer från näringslivet som går in i politiken. Att efterlysa en förändring här och påminna om vad företagsledare skulle kunna bidra med i politiken, brukar snabbt slås ned. Men med svaga argument.

  • Det heter bland annat att uppdraget är helt annorlunda, där företagsledare ska verka för aktieägarnas bästa och politiker för en hel befolknings bästa. Skillnaden är överdriven. En företagsledare är tillsatt av en styrelse och ska verkställa deras strategi – för att få nytt förtroende. En politiker är tillsatt av folket och ska verkställa deras önskemål – för att bli omvald. Det görs genom bra ledarskap. Att sätta upp mål, forma ett lag som passar ihop, förändra målen om så krävs, motivera medarbetare, förklarar vart man är på väg, kombinera kortsiktiga lösningar med långsiktiga visioner. Kort sagt, sånt som en börs-vd är expert på.
  • Det brukar också heta att politiker drivs av sin ideologi och en vilja att förändra Sverige medan företagsledare bara drivs av pengar. Här är det befogat att påminna om Sveriges förre finansminister, den populära Anders Borg, som brukade säga att ideologi mest stod i vägen för att genomföra verkliga förändringar. För att förändra ett land krävs ekonomiska resurser. Det är genom sin vinst ett företag kan investera och bli ännu bättre. Precis som det är genom överskott staten kan fördela till behövande, hjälpa människor som kommer till Sverige, anställa mer poliser eller vad nu man lovat väljarna för reformer. Oavsett politisk färg vill alla väljare ha ordning och reda och att pengar går till rätt saker och inte till svinn.
  • Vidare heter det att företagsledare inte förstår och inte heller skulle klara av det politiska spelet. Att till exempel en politisk förhandling inte alltid syftar till att nå en win-win utan kan syfta till att förstöra för det andra laget. Det är sant men samtidigt har väljarna sett igenom spelet som de är oerhört trötta på. De gillar inte när politiker inte verkar för allas bästa och till exempel inte gör upp om frågor där de tycker lika.
  • Inte sällan pekas det också på att företagsledare är tråkiga, saknar karisma, och därför ändå aldrig skulle vilja bli valda av väljarna. Det är säkert så historiskt men det har ändrats. Väljarna är trötta på rena retoriker och efterlyser trygga doers, om än korrekta och strama. Titta på de just nu populäraste ministrarna som är Anders Ygeman och Peter Hultqvist – knappast några lustigkurrar.

ygemanDet vore trist om den bisarre Donald Trumps framfart övertygar svenskarna om att näringslivspersoner inte har i politiken att göra och samtidigt skrämma bort näringslivspersoner från politik. För jag tror de behövs. Och jag tror också att väljarna idag skulle vara öppna för fler näringslivschefer på politiska poster eftersom de inser att deras kompetens behövs. Det är också min bild att intresset är ömsesidigt, många vd:ar som jag träffar är intresserade av de svenska samhällsutmaningarna och då inte bara de ekonomiska.trump

Däremot tror jag att företagsledare skulle ha svårt för en hel del i den politiska världen. De långa och omständliga (men säkert demokratiskt motiverade) processerna för att få igenom beslut liksom det oklara sambandet mellan beslut och faktiska resultat. Sen är det förstås så att en stark drivkraft bland företagsledare är att tjäna pengar för egen del. Det är betydligt svårare som politiker.

Jag har inget hopp om något flöde bland dagens dugliga företagsledare till politiken. Men om fler unga människor med utpräglade ledaregenskaper skulle välja en politisk karriär före en vd-karriär, då tror jag att ”AB Sverige” skulle ha mycket att vinna på det.