Pärlor till svinet

Kanske det allra heligaste vi har. Den där veckan då allt ska kopplas bort i solskenet, det inte får finnas några måsten, man bara ”ska vara” och så komma hem helt utvilad.  En av årets höjdpunkter ska det vara och jag vill så gärna skriva under på detta.  Men jag kan inte utan borde ha lärt mig att det inte fungerar på mig.

Hettan. Låt oss börja där. Det brända landskapet jag ser från bussfönstret kan omöjligt kallas vackert. Knappast heller soporna i vägrenen som aldrig tar slut under tio mils transfer

För en som tycker svenska somrar är i varmaste laget blir redan första dagen i 40 graders värme en smärtsam påminnelse av hur kort minnet är. Varför kan jag inte erkänna för mig själv att den skoningslösa Medelhavssolen är bland det sista jag längtat efter det här året. En timme utan solskyddsfaktor på magen och det är kört. Svårt att sova den natten.2013-06-19 20.31.11

Inte ens ett litet barmhärtigt stackmoln i sikte på himlen. Flyr till rummet på dagarna och luftkonditioneringens väsande. Mobilen laddad med podcast men ändå kommer rastlösheten krypande.

Efter några dagar har denna brutala sol gjort sitt för både humör och förmågan att se på världen. Allt går ihop i ett töcken: tatueringarna och magarna runt poolen, de överproppade bufféborden under tre måltider som knappt hinns avslutas innan nästa tar vid.

turkietGår ut på en lång pir i havet. Var är vinden? Åt alla håll: gigantiska lyxhotell så långt ögat når. Slinker in på en resort där kinesiska drakar i järn tittar ner på gästerna. I taken kristallkronor, utanför ett poolsystem i olika nivåer och överallt marmor i rosa. Smaklösheten når oanade höjder.  Jäsande människor talar ryska och tyska. Får som vanligt akut miljöångest. Vad händer med alla sopor från dessa överflödets högborgar? Vart tar avloppen vägen? Fördomarna sveper bara över mig och går inte att stoppa. Får också en släng av det klassiska ”rikemansdåligasamvetet”. Vad tjänar alla dessa servitörer, massörer och städare? Hur bor dom? Hur ser de på oss? Egentligen?

Vi är i Turkiet, en högtstående kultur med en massa historia. Orkar inte agera. Endast en dryg mil in till en gammal stad med anor från romarriket. Bara tanken på att sätta mig i en taxi dit ger mig kväljningar.

Strul på jobbet och måste skicka långa mail. Problem med uppkopplingen, små jävla tangenter på mobilen som är svåra att pricka med fingret och så är stressen där.

Kalla mig bortskämd. Håna mig för i-landsbekymmer, för allmän patetiskhet eller vad det kan heta. Det är för kvalmigt för att jag ska bry mig.   Jag ger i alla fall begreppet kasta pärlor för svinen ett ansikte och längtar hem. Barnen gillar det i alla fall. Trodde jag. Min äldsta son föreslår att vi ska åka till fjällen nästa sommar. ”Svenska fjällen”. Han följer mig allt oftare upp till rummet och luftkonditioneringen.

Denna räddning som samtidigt är så förrädisk. Vet vad som brukar komma av den här konstgjort svala luften och så kommer det också: en brutal förkylning följt av bihåleinflammation. Hemresan och trycket i öronen lär bli lättare tortyr. Men då är jag i alla fall på väg, hem till den svala ljusa sommaren, där baden är friska, maten äts upp och soporna bränns upp och blir värme.