På varje stjärna går hundra Joakim Engström

Snön har kommit och med den längdsäsongen. Inte alltid roligt att som igår övervinna kvällströttheten, dra på sig alla lager kläder och i snöstorm slita sig runt i mörker och i allt sladdrigare spår. Men detta vägs upp av att känna den märkliga men outtalade gemenskapen med en massa andra dårar vars pannlampor man anar där i mörkret, att känna hur formen blir bättre och så känslan av att hitta den perfekta vallan under laggen. Säg inte det här till någon, för det går över alla nördighetsgränser, men jag kan ligga och läsa vallningstips på kvällen tills jag somnar.

Det här är också bara mellan oss, men när jag åker där i mörkret för mig själv brukar jag tänka att om jag bara hade börjat när jag var liten, om jag växt upp i Norrland och om jag haft lite pushigare föräldrar så kanske jag också hade blivit en Hellner eller Northug och istället tränat med landslaget just nu. Men så kommer jag att tänka på Joakim Engström och inser att, nej det hade jag nog inte.

Joakim Engström är en 27-årig kille från Mora som i hela sitt liv gått in för längdåkning. Det är en skön och sympatisk kille kan jag med säkerhet säga efter att hyfsat regelbundet läst hans blogg i två år. Här skriver han hur det går i tävlingar, hur formen är, om sina skidkompisar och så vidare. Inte minst skriver han utförligt om sina träningspass året runt och det kan jag säga är rätt fascinerande. Joakim Engström tränar 720 timmar om året enligt ett varierat och extremt genomtänkt upplägg med intervallpass, styrketräning, löpning och allt man kan tänka sig. Han har kostrådgivare, konditionstränare, sin pappa som vallare och så vidare.

Återigen, 720 timmar om året! Kort sagt, alla förutsättningar finns där för att bli en av de bästa. Joakim Engström är förstås riktigt bra och allt är relativt, men för att vara på  elitnivå i Sverige är han ändå på en ganska medioker nivå resultatmässigt (ursäkta Joakim om du läser detta). Han har som bäst kommit på 20:e plats i Vasaloppet, har varit med i juniorlandslaget, placerar sig hyfsat i svenska tävlingar men är långt ifrån de bästa och, helt ärligt, handlar inte en liten del av inläggen om besvikelse och frustration. Det är formsvackor, fel disponering av loppen och så känner han sig krasslig och sliten.

När man följer tävlingarna på TV, vilken sport det än må vara, är det lätt att glömma att på varje Hellner och Northug så går det en massa Joakim Engströmare. Killar och tjejer som tränar lika mycket som affischnamnen och som satsar lika hårt men som saknar något. Kanske talang, kanske den där extremta viljan, vad vet jag. Det jag vet är att det är rätt så imponerande. Särskilt när det handlar om en sport som längdåkning. Jag skulle gissa att Joakim ligger på runt 30:e, 40.e plats i Sverige. Skulle han vara bland landets 30 bästa hockeyspelare hade han spelat i NHL och tjänat stora pengar.

Nu har han helt säkert roligt med allt tävlande, är säkert respekterad i skidkretsar. Kanske är han även kung i barerna i Mora, vad vet jag.

Men han tjänar knappast några pengar på sin sport och är helt okänd för den stora massan. Så vad driver denna kille? En bra ledtråd ges på hans bloggsida där han delger alla sitt motto: ”om något är värt att göras är det också värt att göras bra”. En sann hjälte som jag önskar all framgång och en påminnelse om sportens innersta väsen.