På marsch med mittenextremisterna

Fler än jag som är trött på dessa extremister? Den våldsförhärligande vänstern som annekterat epitetet antirasism och som är så övertygade om sin morala förträfflighet att det ursäktar alla våldshandlingar. Den lika våldsbenägna extremhögern, som hetsar mot folkgrupper och med hat i blicken basunerar ut sin obehagliga människosyn. Less på alla konfrontatoriska anhängare i olika läger som vill underblåsa polariseringen och motsättningarna i samhället, vägrar att resonera och mer än något annat liknar varandra i sina odemokratiska metoder och polishat. Men till alla er som ledsnat på de senaste demonstrationerna och gatans parlament: ge inte upp! Utan sätt ned fötterna och gör som jag. Gå med i mittenextremisterna!

Men det är inte en rörelse för alla, det är lika bra det sägs direkt. För är ni bara sådär lagom mot extremism, sitt kvar i TV soffan och sura. Vår rörelse är för alla er som vågar och är beredda ta den verkliga kampen! Som inte bara tycker det är trevligt med samförstånd och tolerens. Utan är beredda att slåss för det, till sista blodsdroppen. Dom som tror att det räcker att rösta vart fjärde år, dom kan dra åt helvete. Behövs det vapen för att stå upp för mitten, då blir det vapen. Kalla oss gärna fundamentalister i vår tro på förnuftet och den resonerande tonen i politiken. Men glöm då inte att historien visar tydligt att det är de som orkar stå kvar på barrikaderna, som också lyckas förändra den. Det blir ett hårt jobb, men om inte mittenextremisterna kavlar upp armarna kan vi hälsa hem till en civiliserad samhällsutveckling!demonstration

Idag hade vi förresten vår första demonstration. Det vore kanske synd att kalla den för en succé, det var nämligen en ganska fladdrig tillställning. För det första var uppslutningen en aning svag. Jag menar hundra personer i tåget, när 85 procent av svenskarna – fem miljoner människor! – röstar på något mittenparti. Men alla rörelser måste ju börja någonstans, tänkte jag, och glädjande nog visade det sig att motdemonstranterna hade slutit upp mangrant.

Till vänster om vårt tåg stod svartklädda människor som brände israelflaggor och försökte bryta upp gatstenar med spett. Ögon fyllda av hat sneglade fram bakom huvorna och letade efter poliser. Men inga hittades och istället började falangen äkta kommunistrevolutionärerna (ÄKR) slåss med både tokrevolutionär ungdom (TRU) och autonoma antifascister (AAF) om vilka som var mest hardcore.

Till höger stod ett tiotal män med rakade huvuden och tomma blickar. Några spelade spel på sina mobiler, andra jämförde omfånget på sina överarmar.

Lite längre fram på samma sida stod den kristna högern med sina tetermosar och banderoller.

Till vänster passerade vi samtidigt gruppen med fundamentalistiska islamister. Lite förvånad noterade jag att budskapen var identiska med den från den kristna högern. De handlade om kvinnans plats i hemmet, homosexualitet och att en helig skrift står över alla lagar. Mannen bredvid mig noterade min förvåning och viskade att ”det är till vänster de har sina vänner. Egentligen borde de stå där till höger men säg inget, de blir så arga.”

demonstrationstågPå vänsterkanten dök ännu en grupp upp, den autonoma södermalmsfalangen (ASF) med sina vanliga budskap om valfusk. Ingen av dem har ju träffat någon Sverigedemokrat i verkligheten så att de kan få alla sina procent är en omöjlighet.

Allt var väldigt förvirrat, jag började få ont i nacken men det skulle bli värre. De rakade skallarna till höger började skrika judejävlar åt oss och genast hängde huvorna på andra sidan på, taktfast, och med hjälp av röststarka islamister.

Såväl svarthuvorna som fascisterna var frustrerade att polisen ägnade dem så lite uppmärksamhet. Men farbror blå hade inte tid med dem utan stod och berättade för några mittenextremister om hur delikat och utsatt arbete de har – inte minst i samband med demonstrationer. Och hur otacksamt det kan kännas ibland när medierna ser polisen som problemet, istället för aggressiva, bråksjuka människor. De såg förresten väldigt lyckliga ut för att någon ville lyssna på dem.

Journalisterna såg uttråkade ut. ”Inte en jävla tegelsten på hela dan”, suckade en. Men de började vädra morgonluft när det spreds oro i demonstrationsleden. En falang från den antiextrema mitten började ta ton. Herren bredvid mig visade sig vara av det riktiga virket och skrek att om såna som dom skulle få fortsätta bestämma skulle vi snabbare än kvickt skulle vara fast i någon ism. ”Jävla mellanmjölkare!” skrek jag själv, klart nöjd med min kreativitet.

Femtekolonnarna försvann dock snabbt eftersom de inte ville störa trafiken på gatorna utan höll sig på trottoarerna. Överhuvudtaget började leden tunnas ut. Många började snegla på klockan och mumla något om att de behövdes på jobbet. Jag såg hur fascisterna smög iväg och slank in på Konyali kolgrill, känt för sin falafel.

Ungefär då kände jag dreglet sakta rinna på min kind och droppa ned på skrivbordet. Jag sträckte på mig, gnuggade gruset ur ögonen och förklarade eftermiddagsluren avslutad. En snabb titt på nyhetssajterna för att se vad jag missat. Jag läser om ondskan i Irak, provokationerna i Ukraina, Ebola och hur döda kroppar hittats i Medelhavet. Och så en massa krystade texter om det våldsamma åsiktskriget i Sverige förstås.