Osynligt maktskifte i öst

Var på presentationen av en ny bok ikväll som jag faktiskt vågar rekommendera till alla, trots att jag inte har hunnit läsa den än. Om bara fyra år spås Kina gå om USA som världens största ekonomi. Med det konstaterandet är det genant vad lite vi i Sverige och hela västvärlden för den delen, vet om detta land.  Och hur lite intresse det finns att lära sig något. Ska återkomma till detta men först några ord om bokens huvudförfattare som heter Frédéric Cho och som jag använt som en enastående källa inför mina tre senaste reportageresor till Kina. Han är svensk men har bott i landet i sammanlagt 18 år, talar flytande kinesiska, har koll på allt från kultur och människor till affärer och politik. Frédéric är dessutom besatt av att dela med sig av sina kunskaper, öka intresset för och utrota fördomarna om Kina här uppe i vår avkrok av ett krisande Europa. Sen har han ett fantastiskt kontaktnät som han generöst delar med sig av, en ovärderlig hjälp för en journalist från lilla Sverige i ett land där det är allt annat än självklart att tala med journalister överhuvudtaget.

Den som skrivit ned Frédérics tankar och kunskaper i boken var Kerstin Danasten som jag också känner eftersom vi varit kollegor på tidningen Affärsvärlden.

Det var en intressant frågestund där författarparet fick en hel del frågor om det stundande maktskiftet i landet. För det är ju så att den 8 november inleder världens största parti med över 80 miljoner medlemmar sin 18:e partikongress. Förutom att göra upp detaljerade planer för de närmaste åren kommer man besluta om ett gigantiskt maktskifte där det gamla garnityret ska ersättas med ett nytt. Klart är att Xi Jinping efterträder Hu Jintao som president och att Li Keqiang efterträder Wen Jiabao som premiärminister. Spekulationerna om vad de här ledarna står för är intensiva bland Kina kännare. Är de reformister eller konservativa? Kommer de ta ytterligare steg mot demokrati eller kväsa varje folkligt iniativ? Hur ser de på de statliga företagen? På upproren på landsbygden? Dessa och andra frågor kommer att ha en enorm betydelse för hela världen de närmaste åren.

Men i Sverige fylls tidningar och nyhetssändningar istället av ett annat val. Debatterna mellan Obama och Romney dissikeras i beståndsdelar, opinionssiffror analyseras, utspel granskas i detalj och oändliga reportage vrider och vänder på hur utgången i USA valet kommer påverka oss. Läs den här artikeln om detta.

Man kan fråga sig hur skillnaden i uppmärksamhet kan vara så enorm. Kanske är det av gammal vana. Kanske för västerländska journalister inte förstår Kina. Eller är det så att man i media inte tror att det finns något intresse. Sannolikt tror man också att ledarskiftet i världens folkrikaste land är en trist process, fjärran från det ibland dramatiska skådespeleriet i Amerika. Men inget kunde vara mer fel. I två veckor var den kommande ledaren Xi Jinping helt borta från offentligheten. Han ställde in möten och ingen kines utom de närmaste visste var han var. Frédéric Cho sa att han trodde på hypotesen att han sträckt sin rygg när han simmade. Men en kinesisk kvinna som jag talade med på minglet efteråt var övertygad om att han ägnade sig åt att ställa ultimatum och pressa de andra i den innersta kretsen att ge den politiska motståndaren Bo Xilai ett längre fängelsestraff än vad han fått. Bo Xilai var högste partichef i staden Chongqing och spåddes kunna bli ny president innan han åkte fast för att tagit emot mutor – givetvis som en del i en politisk maktkamp på hög nivå (alla höga politiker har mutor i generna). Enligt kvinnan, och många andra Kina experter, är Xi Jinping rädd för att Bo Xilai ska göra comeback och i så fall är det många som skulle behöva gömma sig. Kvinnan drog en hand längs halsen för att visa vad som skulle ske. Oavsett vem som har rätt: kom inte säg att det saknas dramatik i alla fall!