Ordet populist som härskarteknik

Det är omprövningens tid nu. De senaste veckorna har politiker efter politiker (och även några journalister) gjort avbön för att tidigare ha suttit på för höga hästar. Det började med statsminister Stefan Löfvén i DN där han bland annat sa att  ”vi ska visa att vi står bredvid folket och ge uttryck för vad folket känner”, vilket hans parti, underförstått, tidigare varit dåligt på. Sedan hördes identiska tongångar från Gustav Fridolin i Svt Agenda och så härom veckan då en debattartikel från Anna Kinberg Batra där hon förbehållslöst ber om ursäkt för att inte ha lyssnat på människor som varnat för Sveriges generösa invandringspolitik. När det svänger i politiken så går det snabbt och alla vill vara med och leka följa john.

Tidigare sa samma politiker att det var populism att lyssna på folket. Det var högerpopulism att förespråka tuffare invandring. Och det var populism att svänga snabbt i sina åsikter. Jag undrar stilla vad som kommer hända med ordet populist nu. Jag hoppas att det får tillbaka sin ursprungliga betydelse eftersom det har använts fel och i maktsyfte.

populisterDe senaste åren har ordet ”populism” översvämmat oss från parlamentens talarstolar såväl som från mediernas alla distributionskanaler och blivit det allmänna skällsordet nummer ett. Få om någon reagerar numera när Europas nya högerpartier, EU-motståndare eller USA:s näste president Donald Trump kallas för högerpopulister. Det är så självklart att det har blivit en sanning.

Men vissa ord används så slentrianmässigt att de till slut tappar sin betydelse. Andra ord används med flit slappt och oprecist, i syfte att förminska och håna meningsmotståndare och placera åsikter i ett fack. En slags härskarteknik alltså. Vem vill bli kallad för populist? Marginellt mer sympatiskt än att bli kallad för fascist.

Men vad betyder ordet egentligen? Populist kommer från att folket (populus) gör uppror mot samhällets makthavare, etablissemanget. Ordet kommer just från romartiden och politiker som Tiberius Gracchus, som ville sälja den romerska statens jordegendomar till fria bönder, och genom att få med sig folket lyckades avsätta politiska motståndare. peronArgentinas president Juan Peron var en annan politiker som kallades populist eftersom hans politik både tog argument från höger och från vänster och saknade ideologi förutom att man stod på arbetarnas sida. Så vad är problemet?

Den extremt negativa klangen idag kommer ifrån att populister anses gå till överdrift. Att genom aggressiv och skicklig retorik, utan ideologisk bas, hetsa massorna ses varken som ansvarigt eller statsmannamässigt när det kommer från en politiker. Därmed blir populismen också ett hot mot demokratin. Ilskan riktas också mot att populisterna har motbjudande idéer. Till exempel att de vill begränsa invandring eller har främlingsfientliga åsikter. Ett annat argument är att populister förespråkar enkla lösningar, som inte fungerar i en verklighet som är mer komplicerad än vad folket, och populistpartierna, vill låtsas om.

Men dessa argument måste granskas. Att kritisera eliten och förlita sig till folkligt stöd mot de som har makt över våra liv är en viktig grundbult i en demokrati. Särskilt sunt är det om elitistiska, medietränade politiker krumbuktar sig med ideologiska schimärer och saknar verklighetsförankring. Som Erik Hörstadius skriver i denna krönika så kan det ju vara så att ”det är populisterna som talar sanning när etablissemanget ljuger.”

populiist-partyVidare, att kalla dagens europeiska högerpolitiker för uppviglare, och jämföra dem med agitatorer och sanna hetsare som Mussolini, är inte hederligt. Man kan säga mycket om Boris Johnstone, Åkesson och alla andra men att de vill runda demokratin stämmer inte, åtminstone inte nu. Om politiker och journalister anser att de har fel åsikter så är det just idéerna som det är fel på och ska argumenteras mot, inte att de försöker fånga upp ett folkligt missnöje eller till och med försöker förstärka det. Det är ju så politiker i alla tider har försökt bli valda. Och vilka lösningar som är ”för enkla” handlar förstås om var man själv står ideologiskt. Här är det tydligt att det finns en slagsida mot den ena sidan på höger-vänster skalan. Att säga att skatterna ska sänkas är populism, inte det motsatta. Att hävda att ökad invandring också för med sig ekonomiska prioriteringar kallas populism, inte det motsatta. Det är fritt fram att tycka vad som om högerpolitik men att säga att det handlar om enkla lösningar stämmer inte. I USA förresten, används ordet lika mycket från båda sidor och där kallas Occupy Wall Street rörelsen för populistisk, just därför att den ser på finanskapitalismen på ett förenklat sätt.

Men vad gör då detta? Kan man inte låta ett ord som fått en negativ klang låta ha kvar denna betydelse för att beskriva ett fenomen. Alla förstår ju ändå vad som menas. Nej, ord är viktigt och det är ett problem när ord används som maktmedel, för att förminska motståndare, för att blockera debatter, stoppa nya tankar och – framför allt – skydda sin egen maktposition. För som sagt, vem har lust att bli kallad för populist?

Vilka som står för den etablerade makten har förstås skiljt sig åt från olika platser och under historiens lopp. Det kan vara tribunaler, en kung, prästerskapet, adelsmän eller kapitalister. Inte sällan tillsammans och i olika kombinationer. I Sverige idag finns inte makten hos kungen eller prästerna utan naturligtvis hos politiker och även hos medierna som kan påverka information och våra åsikter (även om de senare ogärna vill se det så). Att det är mot dessa grupper som populasen då gör uppror mot är inte så konstigt. Lika givet är det att dessa makthavare, arm i arm, vill försvara den här ställningen och sina intressen på olika sätt. Bland annat genom att nedsättande kalla motståndare populister, utan att ha så stor lust att diskutera med dem.