Om dotter, Stockholmsbilder och föräldrarmötespinan

Söndag och jag kör lite uppföljningar av tidigare inlägg som varit av så kallad privat karaktär. Jag lyckades, som sagt, undvika en annalkande krock av det allvarligare slaget och fick så vara med när vår dotter föddes den 22 november. Fantastiskt förstås efter två pojkar. Jag har förresten varit ganska tydlig under graviditeten kring vilket kön jag helst vill ha, dels för att det verkligen varit så men också för att se människors reaktioner på detta – vilket onekligen varit intressant. Att önska sig ett visst kön är uppenbart att gå över en gräns. Med olika grad av indignation kan det låta ungefär att ”det spelar vill ingen roll så länge den är frisk.” Vad svarar man på det, ”nej det spelar ingen roll hur den mår så länge det är en flicka.”

Hugo Hu, den kinesiska fotografen som bodde hos mig ett par veckor och som jag skrivit några inlägg om är tillbaka i Shanghai. Han har lagt ut sina Stockholmsbilder på sin hemsida. Kolla gärna här eller klicka på bilden här intill: en massa fina bilder av vår fantastiska huvudstad.

Vad mer då från den privata arenan? Jo, min tunga är fortfarande sårig efter veckans föräldrarmöte på förskolan (jag har ju även skrivit om curlingföräldrar tidigare, nämligen här). Herre min skapare, ingenting kan göra mig mer upprörd och tvinga mig att bita mig oftare i tungan än dessa regelbundet återkomna möten.

Det börjar alltid med en påklistrad vänlighet men där den passiva aggressiviteten ligger som en tung filt runt bordet. Sen, när de engagerade förskolepedagogerna är klara med sin genomgång av hur de försöker kombinera lek och lärande och så vidare så är det som att tjurarna släppts ut på bete. Tjurar i form av en samling griniga, attackerande föräldrar som sannolikt tycker de är modiga när de går på krigsstigen mot dessa väna förskollärare som blir tystare och tystare.

Ex axplock på de fruktansvärda katastroferna som drabbat tjurarnas barn: filtarna tvättas för sällan och kan sprida bakterier. En lampa på gården fungerar inte och har inte lagats, trots att man minsann påpekat detta! En morgon glömde en i personalen att säga hej till någons barn, jo det är sant!

Som man brukar säga angående barnuppfostran, pick your fights! Så ägna er åt något viktigare era patetiska förortsföräldrar. Det värsta är nog inte bagatellerna som de uppenbarligen väljer att gå banans över utan den gnälliga otrevliga tonen. Som att ”nu minsann har jag hållit inne med detta så länge att det bara inte går att hålla mig längre. Det handlar ju faktiskt om våra baaaarn”

Kände mig tvungen att följa upp mötet med ett mail till våra härliga dagisfröknar, ge dem en  dos beröm och be dem försöka skita i gnällkollektivet.