Ohederliga argument mot ”stollarna” i Centern

Stackars Annie Lööf har avbrutit sin solsemester i Thailand för att gjuta olja på vågorna i hennes Centerparti. Känslorna har nämligen svallat efter att partiet i ett färskt idéprogram bland annat förespråkat helt öppna gränser och fri invandring till Sverige. Det har till och med ställts krav på hennes avgång.

Internt käbbel i ett allt mer tynande parti kan tyckas. Men när även människor från alla andra politiska läger unisont ställer sig upp och pekar ut idén som värsta sortens stolligheter sätter det fingret på något mer intressant, nämligen hur märklig debatten om flyktingar och invandring ter sig för en utomstående betraktare.

Plötsligt har vi nu två tydliga och extrema alternativ i flyktingpolitiken. Sverigedemokraterna som säger noll och Centern som säger hur många som helst. Sverigedemokraternas alternativ slås ned som omänskligt, inskränkt och till och med rasistiskt.

Men man kan fråga sig var upprördheten när det gäller centerns förslag kommer ifrån. Inte minst det röda laget vill ju gärna basunera ut sin medmänsklighet och sina krav på en mer generös flyktingpolitik. Precis som Centern vill alltså, hur tackla det? Lösningen har blivit att raljera över Centerns förslag som nyliberalt trams. Ett öppnande av gränserna skulle ju behöva kombineras med fler låglönejobb, mindre regleringar på arbetsmarknaden och helt enkelt en friare lönesättning.  Och därmed större ojämlikheter och ett nytt klassamhälle. Den jobbiga frågan är då: är detta inte ett pris värt att betala för att hjälpa människor i nöd?

Ett alternativ till en avreglerad arbetsmarknad och större lönespridning är förstås att behålla dagens system. I så fall skulle helt öppna gränser sätta stor press på alla välfärdssystem, det vill säga kosta mycket pengar. Varpå den jobbiga frågan blir densamma: är inte detta ett pris värt att betala för att hjälpa människor i nöd?  

Två ytterligheter alltså i form av ett brunt och ett grönaktigt lag. De stora blåa och röda lagen lägger sig någonstans däremellan. Frågan är på vilken nivå? Med andra ord, hur många flyktingar ska Sverige ta emot för att å ena sidan visa medmänsklighet och å andra sidan inte behöva lätta upp arbetsmarknaden eller riskera press på välfärdssystemen?

Låt säga att man tycker att 50 000 nya flyktingar per år är den riktiga nivån. Blir ytterligare en enda person i nöd därmed den som puttar oss över stupet och ner i de nyliberalas grop? Eller betyder en person mindre att vi är inhumana och rasar ner i den bruna gropen?

Var går gränsen? Ett vanligt svar är att det är omänskligt och känslokallt att ens blanda in siffror och pengar när man pratar om människor. Visst, men samtidigt som man säger att Sveriges inte ska öppna sina gränser så säger man att det finns en gräns. Om man ska hårdra det hela så är ju alla utom ”stollarna” i Centern därmed lite bruna eftersom de blandar in pengar i kalkylen.

Diskussionen sätter fingret på något jobbigt. Och sådant är alltid intressant. Frågan är inte bara laddad utan även komplex och själv undviker jag gärna att ta ställning, ligger i den stora mittenfåran och vill helst heller inte blanda in några siffror eller kronor och ören… Men som humanist vill jag nog samtidigt vara lite försiktig med att avfärda Centerns tankegångar som stolligheter.