Och vi förvånas över att barnen är taskiga..

För några år sedan tog en 11-årig pojke i Göteborsområdet sitt liv efter att i flera år blivit mobbad i skolan. Familjen lät sig exponeras i kvällstidningarna för alla andra mobbades barns bästa och för att kanske hindra liknande tragedier i framtiden. Jag skrev ett vykort till barnets far för att visa medlidande. Det gjorde förstås varken till eller från i mörkret men jag var bara tvungen.

Vet inte varför just mobbing berör mig så oerhört. Men jag tror att det har att göra med vilka det är som vanligtvis drabbas nämligen de annorlunda barnen, som inte lärt sig alla sociala regler, sticker ut och ibland har lite väl nära till oreglerad spontanitet. Ungefär som när prinsessan Madeleine spritter ut i sitt berömda ”tihi” i en bröllopsvideo och snabbt mobiliserade hela twitter- Facebook-, kafferums- och middagsbordssverige på nolltid och på alla cylindrar. Mobbning? Vaddå, en självsäker partyprinsessa som åkt räkmacka får väl tåla lite.

Förklara det för ett barn, den som kan. Och översätt det till skolgården. Den kan gott tåla en elakhet, hon är ju så snygg ändå och så han då – hans pappa kör ju ändå en Mercedes.

Det är en gåta hur vi vuxna kan vara förvånade att barnen fortsätter att mobbas när vuxenvärlden hela tiden sänder signaler att vissa människor är fritt villebråd. Ikväll visas ett nytt avsnitt av idol, det 24:e den här hösten. Lika många kvällar har tre vuxna (ok, en sticker ut här) suttit och haft åsikter om hur dessa unga killar och tjejer ser ut. ”Du sjunger bra men är nog ingen idoltyp.” Läs, du är för ful. ”Vad taskiga dom är!” brister tioåringen ibland ut i TV soffan. Jag brukar svara att deltagarna säkert är jättepopulära på sin skola och får nu äran att vara med på TV och då ska man väl få tåla ett och annat. Den som är med i leken, ungefär. Inte godkänt, förstås.

mobbningSom tur är slipper våra små telningar vara med på föräldramötena åtminstone. För hur skulle man i så fall förklara den anklagande och passivt aggressiva tonen som brukar prägla dessa plågsamma kvällar. Här sitter föräldrar som i förväg gaddat ihop sig för att sätta dit någon lärare eller dagisfröken för att inte ha koll på jämställdhetsplanen eller inte servera ekologisk mjölk, trots att det ju faktiskt står så i reglementet. Så fort det blottas någon svaghet är de där och hugger som kobror, sneglar efteråt på varandra och ler i mjugg.

Inte ens när en partiledare går in i väggen – ja den partiledaren förstås – har varken den sociala mediepöbeln eller den offentliga pöbeln i form av journalister och nöjesprofler vett att dra ned på trakasserierna. Han med alla konstiga åsikter, själv en mobbare, är det alltid fritt fram att trakassera. Hur mycket som helst.

Jag förstår faktiskt inte. Visst, bruna och unkna åsikter, men förklara detta för ett barn den som kan och översätt logiken till skolgården. ”Men du har ju sagt det, Pappa. Han är alltid så dum och konstig att han förtjänade en spark i magen, Pappa. Även fast han redan låg ner.”