Ny politisk skala förklarar den urartade samtalstonen

”Varför pratar ni bara om oväsentligheter i det här landet?” Jag fick frågan av en frustrerad engelsman som flyttat in på vår gata i medelklassförorten. Minns inte riktigt mitt svar men sannolikt mumlade jag något om att ”vi svenskar gillar trygghet och vill undvika konflikter”. Den typiskt svenska konventionen att inte diskutera politik på en middag eller i fikarummet har varit stark. Det finns en överhängande risk för konstig stämning och pinsam tystnad – och det vill man ju undvika. Ett resultat av den oskrivna regeln har blivit, om jag ska generalisera, ett vuxenumgänge där diskussionerna allt som ofta rör sig om vardagligheter som huspriser, den lokala mataffären och jobb. En annan effekt är att det ofta varit helt okänt vilken politisk åsikt man ska tillskriva sina vänner och bekanta.

socialamedierMen sociala medier har delvis vänt upp och ned på det här. Plötsligt vet vi vad till och med perifera bekanta står i fråga efter fråga. Jag är inte helt säker men tycker mig notera att även samtalen där på parmiddagarna har förändrats och mer kommit att handla om politik. Helt säkert är i alla fall att förändringen skapat enorma spänningar mellan människor. Få torde ha missat den aggressiva tonen i Facebooktrådar och twitterflöden. Jag känner människor som bytt ut en nära vänskap mot fiendeskap, grannar som slutat umgås och gamla kompisar som bedriver skyttegravskrig med bekanta, modell grövre. Samtalsklimatet har spårat ur lite överallt och några tecken på en förändring är svåra att se.

Varför har vi så svårt att hantera politiska diskussioner? Är det typiskt svenskt att inte kunna ta in olika åsikter på ett sansat sätt? Jag tror det. En förklaring skulle kunna vara att vi, som sagt, inte har en vana att prata politik på ett vardagligt sätt, till skillnad mot i många länder på kontinenten där det tvärt om varit helt naturligt inslag sedan många hundra år i allt umgänge. Det kanske tar en tid att vänja sig.

En annan förklaring är just att den politiska diskussionen inte uppstått på kaféet eller runt middagsbordet utan just på nätet. Det har stor betydelse, vilket jag bland annat skrivit om i det här inlägget. Man slipper se varandra i ögonen och kan gömma sig bakom sitt tangentbord vilket öppnar upp för påhopp, överdrifter, medvetna missförstånd och så vidare. Det leder till mer aggressivitet och mer provokationer.aggressivton

Men jag skulle också vilja peka på ytterligare en förklaring till att samtalsklimatet blivit så hårt och polariserat. Nämligen att det är helt nya frågor som seglat upp på den politiska agendan. Så länge politik handlade om klassiska vänster-höger frågor var det enklare att hålla känslorna i styr. Visst har det alltid funnits stora grupper som engagerat sig i vänster och högern på liv och död, ofta baserat på en klasstillhörighet. Hade Facebook funnits under det värsta Palme-hatet på 70- och 80-talen hade trådarna nog inte varit så vackra då heller. Men samtidigt: alla inser att fördelnings-, skatte-, utjämnings-, arbetsmarknadspolitik osv är viktiga frågor men också komplexa och inte enkla att göra svarta eller vita. Det är också frågor som är svårare att hetsa upp sig över. I grunden för ekonomiska frågor finns en rationalitet som de flesta är hyfsat överens om, även om det skiljer sig en del i tolkningen av de ekonomiska sambanden. De allra flesta lämnar gärna frågorna åt politiker och känner inget större behov av att argumentera för sina, långt ifrån tvärsäkra, åsikter.

Även om politikerna gör sitt bästa för att hålla liv i den gamla höger-vänsteraxeln så har den snabbt minskat i betydelse. Idag toppar andra frågor på alla listor över vad väljarna ser som viktigast. Det är brott och straff, rättsväsende, invandring och integration. Även vår nationella säkerhet och försvaret blir viktigare. Liksom skolan. Man kan ju lugnt konstatera att det här märks på medborgarnas klotterplank, alltså sociala medier. Det här är frågor som är inte bara är knepiga att placera in på en höger-vänsterskala. Det är också områden där människor inte längre är överens om grundfaktorerna, om fakta och om hur verkligheten ser ut. Men framför allt är det politiska frågor där argumenten snabbt börjar handla om humanism, om moral och om att vara en bättre människa. Och när politiska sidor börjar se sig själva som bättre och toleranta och anklaga andra för att vara onda eller sakna moral – då händer nåt. Vi reagerar med taggarna utåt och den minsta meningsskiljaktighet kan eskalera och leda till livslång avsky.

På en ny politisk skala, baserat på de frågor ovan frågor som engagerar människor, finns på ena sidan de som tror på öppna gränser och ett antiauktoritärt samhälle . På det andra sidan de som tror på traditioner, är mer auktoritära och nationalistiska. Det har blivit väldigt mycket gott mot ont över den skalan där den första gruppen (brukar klumpas ihop som ”liveraler”) ser sig som mer toleranta och humanistiska än den andra gruppen (som klumpas ihop som ”konservativa”). Det är olyckligt och är, som sagt, en viktig förklaring till det katastrofala tonläget på sociala medier. Jag menar att det också är fel.

Ta Syrienkriget och flyktingströmmarna till Europa som ett exempel. Här är det tydligt att stora delar av den liberala sidan menar att den enda sanna humanismen är att ha öppna gränser. Men det är också fullt rimligt att argumentera att öppna gränser bara är en utopi som ligger långt fram i tiden och att det tvärt om är inhumant att lägga förhoppningar på något sådan istället för att hjälpa nu och på riktigt. Andra menar att det är inhumant att ta emot flyktinggrupper där majoriteten är starka män som flytt sina länder och lämnat kvar utsatta kvinnor och barn. Jag vet inte vad som är rätt eller vad som är mest humant, men särskilt självklart är det förstås inte och lite ödmjukhet är på sin plats.

nobordersVi kan gå vidare. Istället för att öppna gränser finns det uppenbarligen många som menar att det mest humanistiska istället vore att istället lägga pengarna på vapen och flygkraft för att snabbt få stopp på kriget och låta människorna leva i det land som de vill leva i. Andra säger att vi borde ge hjälppengarna till länder som Frankrike och andra som verkligen vill bomba slut på kriget i Syrien. Inte helt självklart det heller ur ett gott och ont perspektiv – man kan ju här som ett tankeexperiment fråga sig vilka länder som var de verkligt goda i andra världskriget – Sverige som tog emot flyktingar eller de allierade länderna som med gevär och bomber gjorde slut på kriget. Om vi går vidare finns det de, som professor Hans Rosling till exempel, som säger att det humana är att låta pengar gå till att flyktinglägren i Syriens grannländer, till exempel kanaliserade via UNHCR. Det finns andra som menar att humana är att nu prioritera människor som kommit hit och det är inhumant att låta människor bli deprimerade och begå självmord i på ett flyktingboende utan hopp om framtid. Och så vidare. Men tillbaka till frågan, är grupper med dessa åsikter ondare än de som vill ha öppna gränser? Och förresten, varför fokusera på Syrien och inte de två miljoner som hotas av svält i Sudan eller muslimska minoriteter som dödas i Burma? Hur ska vi hjälpa dem? På plats? Med luftbroar till Sverige?

Jag ser en liberal sida där många blivit så säkra på att deras sett att se på världen är det enda riktiga och så övertygade om sin egen tolerans att de paradoxalt nog blivit plågsamt intoleranta mot alla som tycker annorlunda. Så länge man argumenterar för något i humanismens namn så finns det förstås inget rätt eller fel – inget gott eller ont. Bara olika lösningar. Om vi kan komma överens om det så blir det enkelt att stå ut med oliktänkande och diskussionerna kan bli mer sansade igen. Även runt middagsborden.