Ny bok som hatar min bok

I förra månaden släpptes boken Förortshat av radioproducenten Johanna Langhorst. Flera sidor ägnas åt min bok ”I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra” som kom för fem år sedan men som uppenbarligen retat upp denna kvinna något vansinnigt att hon inte kunnat släppa den.

Jag är inte överraskad, redan när min bok kom skickade Langhorst ett långt aggressivt mail som, precis som kapitlet i hennes färska bok, var full av missuppfattningar. Hela mailkorrespondensen finns här och läses nerifrån och upp. Hon flyttade sedan över debatten till DN kultur som kallade den ”Bilden av Tensta” och den kan läsas här.

Jag har skummat boken ”Förortshat” där ett av de viktigaste budskapen är att ingen, och då menar författarinnan verkligen ingen, har rätt att uttala sig om svenska förorter (läs miljonprogrammen) än de som bott där en tid, som hon själv. Alla andra har en felaktig bild, har en dold agenda och uttalar sig i egenintresse. Ingen går säker när en minst sagt ilsken Langhorst går korståg. Åsa Linderborg på Aftonbladet får sig en smäll därför att hon skrev en positiv recension av min bok. Författaren Per Svensson är en annan förortshatare. Precis som Janne Josefsson.  Vita, medelålders män, tillhörande borgarklassen och allt det där.

hatDet är uppenbart att hon ser allt som sägs och skrivs om förorten genom sina egna glasögon och där allt kokar ner till ett hat mot miljonprogrammen. Hatet går hand i hand med en vilja att bevara en struktur där medelklassen kan utnyttja de mer utsatta invandrarna i miljonprogrammen som till exempel hemhjälp.

Boken genomsyras av en obehaglig människosyn där ingen, utom de mest utsatta, kan drivas av något samhälleligt intresse eller patos. Det blir extra sorgligt när hon hoppar på Jerker Söderlind, en arkitekt som jag träffat många gånger och som jag vet drivs av ett otroligt engagemang för att med annan planering och arkitektur förändra synen på miljonprogrammen till det bättre. Oavsett vad man tycker om hans ibland radikala idéer (jag gillar dem) så handlar det om ett genuint patos.

Boken är full av svepande påhopp som att svenska barn inte vill dela med sig av sina leksaker och svenskarna överlag är rasister när i själva verket attitydundersökningar visar att svenskar tillhör de minst främlingsfientliga i Europa (låt vara att det handlar om svar i undersökningar och inget annat).tensta tbana

Men det ironiska är att likheterna i budskap med min egen bok är många. Ett viktigt syfte även med min bok var att belysa och själv förstå varifrån alla fördomar och felaktiga bilder av en förort som Tensta egentligen kommer ifrån och vad det gör med människor som bor där. Metoden som jag använde var att vara öppen med mina egna fördomar, just för att vända ut och in på dessa och på så sätt få andra att reflektera över en  egen trångsynthet. Det finns inget häftigare än att få mail av människor som efter de har läst boken för första gången tagit sig ut till en miljonprogramsförort, börjat reflektera över sina egna fördomar och fått upp ögonen för segregationen.