Norge mobiliserar för krig mot Sverige

År 1814 organiserade den svenska armén ett fälttåg med Norge som mål. Orsaken var att Norge krävde självständighet. Utgången var inte så mycket att orda om, kriget blev kort, ett fredsavtal undertecknades med Sverige som segrare och efter det har grannländerna levt inte bara i fred utan som bästa vänner. Relationen blev till och med så god att Norge kunde bli självständigt år 1905, utan något vapenskrammel.

Men nu är ett nytt krig under uppsegling och denna gång med Norge som attackerande part. Med intresse har jag länge följt utvecklingen i Norge. Jag var där i förra veckan och gjorde flera reportage (se dem gärna här) och upplevde hur landet börjar mobilisera på alla håll och kanter. Upprustningen har pågått i över 40 år. Kapaciteten för att krossa sin granne i öst har funnits länge men, nu börjar både politiker och medborgare mentalt förbereda sig på att också ta de första stegen.

Allvarligt? Nej, givetvis inte. Men tankeexperimentet är intressant och aktuellt. Men ”krig”!? Nej, inte i traditionell mening. Det handlar inte om någon konflikt kring naturresurser, landsgränser eller etniska minoriteter – det handlar om en annan konfliktorsak som snabbt ökar i betydelse: nationella staters kamp om morgondagens jobb. Vi pratar heller inte om en militär attack med stridsvagnar och flygplan – utan ett anfall med pengar.

Skärmavbild 2016-01-27 kl. 15.03.05För första gången på många år har Norge drabbats av arbetslöshet. Orsaken är det låga oljepriset som tvingar oljebolag att säga upp människor. Arbetslösheten börjar närma sig 5 procent, det är förstås en siffra som de flesta länder bara kan drömma om men i Norge är det sensationellt. Men är människor rädda? För att riskera att stå på bar backe? Rädda för att räckemackedagarna är över nu?

Nej, inte än, jag möter ett anmärkningsvärt lugn bland norrmännen och en bergfast tro på att det kommer att lösa sig. Förklaringen är enkel, och som landets finansminister Siv Jensen med ett snett leende sa när jag intervjuade henne: ”nu är det ju så att Norge har har en oljefond!” (se här). Med en fond på över 6000 miljarder kronor i kassan – mer än hela Stockholmsbörsen – skulle det handla om chipspengar för att utrota arbetslösheten. Fonden skulle ju i teorin ha möjlighet att pumpa in mer pengar i offentlig sektor som skulle kunna anställa ännu mer människor, den skulle kunna dra igång stora infrastrukturprojekt och rädda krisande oljebolag så anställda kan vara kvar. Staten skulle via oljefonden också kunna göra andra saker, som jag ska återkomma till. Poängen är: pengarna finns ju och blir tiderna ännu sämre är det bara att sätta igång att spendera. Ungefär så går resonemanget bland många norrmän.

Med fallande oljepris är det uppenbart hur norsk ekonomi står och faller med oljenäringen. Svensk näringslivsstruktur har länge varit Norges våta dröm. Stora, multinationella verkstadsbolag, i olika sektorer, som kommer att finnas i många generationer framöver (till skillnad mot oljan). Industribolag skapar dessutom förädlingsvärde, lyfter ett lands kompetensnivå och skapar spin-off effekter i form av nya bolag. I Norge har man försökt få fram växande, framgångsrika verkstadsbolag i 30 år, men utan någon speciell framgång. Det svarta guldet finns ju där ändå så varför anstränga sig, egentligen?oljerigg

Men kan man köpa sig till nya branscher? Pengarna finns ju där. Oljefonden har köpt in sig i en massa utländska storbolag, i genomsnitt äger den 2,5 procent av alla europeiska börsnoterade bolag. Men i förhållande till sin litenhet har fonden klart störst övervikt i Sverige. Lite i skymundan har Sverige också blivit ett experimentland för fonden som satt sig i några storbolags valberedningar (alltså, den lilla grupp som kommer med förslag till styrelsemedlemmar). Det kan vara ett litet, första steg mot en mer aktiv roll för oljefonden i företagen.

Men vad hjälper det oss, frågar sig allt fler norrmän för varje dag som oljepriset är på dagens låga nivåer. Vi vill ju ha jobb! Pressen på politikerna kommer kontinuerligt att öka för att agera och använda oljemiljarderna för att skapa nya jobb.

Men om oljefondens alla miljarder skulle användas på andra sätt än bara investera passivt i aktier och obligationer, som är fallet idag, behövs reglerna först göras om. Idag finns tydliga begränsningar för Statens Pensjonsfond Utland (som är fondens riktiga namn). Fonden får till exempel inte äga för stor andel i företag och kan därmed inte utöva makt. En viktig grundbult i regelverket är att fonden inte har någon nationell agenda. Norska oljefonden ska investera för att få avkastning, inte för att gynna ”AB Norge”. Nyligen har den börjat investera direkt i fastigheter, men då görs det i bland annat Stockholm och London.

norskaflaggorIbland ifrågasätts den här opatriotiska hållningen, till exempel av Fremskrittspartiet. Men överlag och i alla tider har det funnits en stor förståelse bland politiker och norska folket att detta är klokt. Oljefondens och dess passiva förvaltning av pengarna har gjort att Norge, till skillnad mot andra oljeländer, kunnat undvika ”oljesjukan” vilket innebär att stora oljeintäkterna överhettar och inflaterar ett lands ekonomi så att ingen annan sektor kan fungera.

Men det är naturligtvis enklare att tycka att principen är bra när arbetslösheten är låg och Norsk ekonomi går bra. Med allt fler norrmän utan arbete och en mörkare syn på framtiden hörs förstås nya tongångar. En näringslivschef för en stor kommun som jag träffade frågade retoriskt ”varför ska oljefonden köpa fastigheter på Regent Street i London när människor här hemma blir av med jobben?”

Låt säga att pressen på politikerna blir så stor att de ändrar regelverket för oljefonden. Låter den köpa in sig med större andelar i utländska företag, ta en mer aktiv roll i bolagen, begära styrelseplatser och därmed möjligheter att bestämma över bolagen. Och att fonden samtidigt måste agera för Norges bästa. Fonden skulle kräva att företagen la ut beställningar på norska underleverantörer och till och med flytta delar av verksamheten från ett land till Norge – allt för att sysselsätta arbetslösa norska ingenjörer och arbetare. Nästa steg blir att köpa hela bolag, flytta de viktigaste delarna av bolagen, som huvudkontoret och forskningsavdelningen, till Norge. Till slut även tillverkningen.

Sverige ligger i så fall närmast till hands för ett anfall. Geografisk närheten, kulturella likheter och språket är några givna förklaringar, oljefonden kan sina svenska bolag. En annan förklaring är: därför att det går. Svenska institutioner, som till stor del äger de börsnoterade storbolagen, har historiskt sett inte haft några problem att sälja svenska kronjuveler till rätt pris (Asea, Pharmacia, Astra, Aga, Scania och så vidare – listan kan göras lång). Smart och frihandelsvänligt enligt vissa. Naivt och långsiktigt katastrofalt, enligt andra.

”Sverige kan vara i krig om några år” sa arméchefen Anders Börjesson härom veckan i ett uppmärksammat uttalande och hade då naturligtvis Ryssland i bakhuvudet. Glöm inte hotet från väst, säger jag, med åtminstone en litet, litet frö av allvar. Många i Norge vill använda oljepengarna mer nationalistiskt. Bland politiker är den här diskussionen nedtryckt och sällsynt. Men om alla pilar för norsk ekonomi fortsätter att peka i fel riktning så, vem vet? Utan att svensken knappt reflekterat över är attacken genomförd och kriget igång.

Till skillnad mot Anders Börjessons krig handlar det alltså om en attack med pengar istället för automatkarbiner, men med ojämna förutsättningar. Inga lik på några slagfält. Men precis som i andra krig skulle det göra svenskarna fattiga, olyckliga och utan kontroll över sitt eget land eller sin egen framtid. Den som sitter på pengarna har makten. Och i Sverige är det våra stora företag som genererar pengar och välstånd, även om många verkar ha glömt det.

Inslag jag gjorde från Norge i vecka 4:

Fisk är Norges nya guld

Siv Jensen – vi måste använda pengarna smart

Stavanger i oljekrisens spår

Norges jakt på nya branscher