Nog raljerat om vita kränkta män

Mitt inlägg härom veckan, ”Ett demonstrationståg mot blyghet” tog ordentlig skruv. Jag fick en massa reaktioner, de flesta positiva och uppmuntrande, läs gärna några intressanta kommentarer här. Men allteftersom dagarna gick tog de andra över. Obehaglig ilska och osande frustration från öppet främlingsfientliga röster.

Det började med att tidningen Dagens Samhälle la ut mitt inlägg på sin debattsajt där den var den mest lästa i flera dagar. Därifrån spred sig texten till bland annat några främlingsfientliga sajter som i artikelform skrev om ”journalisten som klankar ner på det svenska”. Ungefär. Det blev startsignalen för en flod av aggressiva kommentarer som rasade in på mail, sms och mina personliga Facebook-, Twitterkonton. Helt säkert bara en vindpust mot vad andra journalister, politiker och andra dagliga får känna av. Men icke desto mindre olustiga ord från människor som lät man mig veta att jag kunde dra från landet, var rasist mot svenskar, värsta sortens PK-journalist (anmärkningsvärt förresten vad journalist- och mångkulturhatet går hand i hand) och i allmänhet en människa med en massa egenskaper som inte lämpar sig för tryck.

Jag skulle kunna fortsätta att älta om deras obehagliga gliringar (som att de minsann vet var jag bor, hur många barn jag har osv) och allmänt spy galla över denna hord av människor som uppenbarligen satt i system att kollektivt slå ner på de som inte tycker som dem. Men jag slutar här. Dels därför att jag känt av det förr och vet att nästa dag är jag glömd och någon annan i skottgluggen istället. Jag vet också att skriver man om integration och invandring så väcker det känslor. Men framför allt är verkligheten för den här gruppen av ”vita kränkta män” för allvarlig för att raljera över.vitakränktamän

Jag kollade upp några personer som mailat mig. Och det handlade just om denna schablonbild av Sverigedemokrater: Medelålders eller äldre män. Vita förstås. Vanligtvis boende i småstäder i utflyttsregioner. En kom från Degerfors, en annan från Hallstahammar och en tredje i en liten ort i Värmland som jag inte hört talas om.

Globaliseringen och de svenska storföretagens metodiska flytt av låglönejobb till Asien och Östeuropa under tre decennier har helt slagit undan benen för en massa människor och orter. Många av de här hånade kränkta männen tillhör dem som inte bara läst om samhällsförvandlingen utan verkligen fått känna av den. Om de inte drabbats själva har de sett personer i sin närhet som blivit utslagna på en arbetsmarknad där enkla industrijobb i Sverige nästan helt försvunnit. Säkert är de medvetna om exakt var i världen deras gamla arbetsuppgifter utförs nu, upplever hur välfärden i sin hemort vilar på allt svagare grund och är samtidigt helt främmande inför tanken att flytta någon annanstans. Klart att de se försöker analysera problemen och klart att det är lätt hänt att reagera med taggarna utåt – inte minst mot det okända och det nya.

Poängen är att det är enkelt att sitta och döma i en storstad, med en fungerande och hyfsat bra arbetsmarknad och där människor med annan bakgrund i flera decennier har varit en så naturlig del av staden att få ens reflekterar över det.

Det råder ett meningslöst skyttegravskrig på det svenska debattfältet. De ”vita kränkta männen” hånas kontinuerligt i sketcher på TV, i kulturartiklar i tidningar och får till och med teateruppsättningar uppsatta i sin ära. Känslan av att föraktas blir knappast mindre av att deras åsikter i flera frågor inte alls framstår som så extrema i andra europeiska länder. Det räcker med att titta på debatten i Norge och framför allt Danmark kring jämställdhet och invandring för att inse att det råder helt andra tongångar. För att inte tala om länder längre söderut i Europa. Vilket förstås har eldat på avskyn mot det svenska så kallade etablissemanget. Som dessutom bjudit upp till strid, minst sagt. När en Jimmie Åkesson inte blir inbjuden till nobelfesten, någon SD-politiker blir misshandlad utan att det knappt uppmärksammas eller en vanligtvis neutral journalist tydligt ska visa att den inte håller med en Sverigedemokrat som intervjuas trappar det bara upp striden och låser positionerna i skyttegravarna ännu mer.

Jag gjorde misstaget att svara på ett extremt aggressivt mail. Skrev kort och gott att ”maila mig aldrig igen tack.” Varpå det märkliga hände att jag fick ett långt mail tillbaka, överraskande trevligt i tonen och med långa resonemang. Åsikterna var allt annat än behagliga men det var ändå ett försök att få igång en diskussion utan skrämsel eller något basunerande av hat.  Jag tror att händelsen understryker hur cementerat klimatet är. Den första reaktionen i ett krig är att snabbt och oreflekterat slå till med vedergällning, skrämmas och visa sig hård. När en hand väl räcks ut – om det så bara är en kort rad i ett mail – så finns ett stort behov av att närma sig motståndaren.

Avslutningvis. Läs gärna den här bloggen av en engelsman bosatt i Sverige. Underhållande och just på temat om att vi ronnie sandahlsvenskar nog inte alltid är så lätta att varken förstå eller lära känna. Vill även tipsa om den här färska krönikan av Ronnie Sandahl om den ständigt växande klyftan mellan etablissemanget och småstadsinvånare.