Motvind för fou

MOTVIND FÖR FOU – Storbolagen släpar efter med forskningen

De senaste tio åren har svenska storbolag prioriterat ned sin forskning och utveckling, enligt en granskning som Veckans Affärer har gjort. Under samma period har i stället pengarna regnat över ägarna.

I kvartalskapitalismens era är det lätt hänt att stirra sig blind  på den senaste rapporten och på enstaka bolag. Helheten och de stora  trenderna glöms lätt bort. Men det räcker med att lyfta blicken bara  tio år bakåt för att se några tydliga trender bland börsjättarna.  Veckans Affärer har gått igenom siffror under de senaste tio åren  från börsens trettio största bolag inom branscherna verkstad, skog,  läkemedel och bygg. Alla är de forskningsintensiva branscher som  också konkurrerar på en alltmer global marknad. Förutom pengar  satsade på FoU har vi under samma perid också tittat närmare på  lönekostnader, vinster och utdelning till ägare.  Vårt diagram på sidan 36 sammanfattar det viktigaste. Vinsten i  förhållande till omsättningen (vinstmarginalen) är naturligtvis det  nyckeltal som varierar mest och det sker i takt med konjunkturen. Men  jämfört med lågkonjunkturen i början av 2000-talet höll sig vinsterna  på en anmärkningsvärt hög nivå när efterfrågan dog efter  finanskrisen. Det kan delvis förklaras av att bolagen var snabba med  att dra ned på personalen. För som framgår i diagrammet lyckades  bolaget hålla ned personalkostnadernas andel av omsättningen under  åren 2008 och 2009, vilket kan jämföras med 2002-2003 då de istället  ökade.   Men mest tydligt i det stora diagrammet är hur storbolagen sakta men  kontinuerligt dragit ned på sina kostnader för forskning och  utveckling, i förhållande till omsättningen.  År 2000 spenderade bolagen i undersökningen 99 miljarder kronor på  FoU enligt årsredovisningarna. Den siffran steg till 112 miljarder  under rekordåret 2001 för att sedan falla tillbaka kraftigt under  IT-kraschen. Men fortfarande har utgifterna inte återhämtat sig, inte  ens till samma nivå som år 2000.   Samtidigt under samma period har omsättningen i bolagen stigit och  mätt som andel av omsättningen har därmed FoU fallit från 7,3 procent  vid millenieskiftet till 4,9 procent i fjol. Det här är ett vägt  genomsnitt där storbolagen väger särskilt tungt. I genomsnitt har  bolagen i den här undersökta gruppen minskat sina FoU-kostnader från  4,7 till 3,5 procent av omsättningen. I ett historiskt perspektiv är  den här nedgången anmärkningsvärd.   Är det här något att oroa sig för? Det positiva är att bolagen verkar få avkastning för alla sina  forskningsprojekt på fler kunder som köper allt mer.  Det negativa kan vara att en nedgång i forskningen gör att bolagen på  sikt tappar mark gentemot konkurrenter. Det vill säga att kortsiktiga  vinster går före långsiktiga.   Det finns några viktiga förklaringar till att forskningsutgifterna  ligger stilla, och till och med krymper, i förhållande till  omsättningen. En orsak är den allmänna trenden att lägga ut allt mer  funktioner på underleverantörer. I första hand handlar det om  produktion, men numera ligger även vissa forskningsuppgifter på  globala leverantörer till de stora bolagen.  Som framgår av diagrammet skedde det stora tappet i början av seklet  och i samband med den spruckna IT-bubblan och den efterföljande  lågkonjunkturen. Men bolagen drog alltså ned på sin forskning  snabbare än vad omsättningen föll. Och när efterfrågan sedan tog fart  igen 2004 så höll de tillbaka på den här kostnadsposten.   En parallell kan dras till dagens situation, där bolagen i  lågkonjunkturen efter finanskrisen var snabba med att dra ned på  forskningen för att sedan inte öka kostnaderna när efterfrågan tog  fart igen. Flera stora verkstadsbolag, som till exempel SKF, Volvo  och Atlas Copco minskade sina FoU-kostnader i fjol, trots att de  seglar i medvind. ”Det här är ett klassiskt mönster, efter att ha skalat av och  strömlinjeformat sin forskning och utveckling i samband med en kris  märker bolagen att det inte nämnvärt har påverkat kvaliteten och det  som de får ut av sin FoU. Då finns det ingen anledning att snabbt gå  tillbaka till den gamla nivå igen, går resonemanget” säger Enrico  Deiaco som är chef för avdelningen Innovation och globala  mötesplatser på myndigheten Tillväxtanalys.   Globaliseringen och fokuseringen på tillväxtmarknader i till exempel  Asien är också en viktig förklaring till det senaste decenniets  utveckling. Precis som företagen har flyttat ut produktion till  lågkostnadsländer under flera decennier har det lika länge funnits en  oro för att även forskningen ska flyttas ut till länder som Kina och  Indien. Enligt Enrico Deiaco har det inte skett i den utsträckning  som många spått, han menar att storbolagens forskning är nationell.  ”Så är det i hög grad fortfarande, men det håller på att luckras upp.  Det finns helt klart en trend mot mer gränsöverskridande FoU”, anser  han.   En titt i de största verkstadsbolagens årsredovisningar ger en  fingervisning om var forskningsfokus numera finns. SKF invigde ett  globalt teknikcenter i Shanghai ifjol, ett år efter bolaget öppnat  ett testcenter i Bengaluru i Indien. I sina samarbeten med den  akademiska världen utsåg bolaget Tsinghua University i Kina för ett  utvecklingssamarbete runt polymerer. Atlas Copco beslöt att investera  60 miljoner kronor i ett nytt forskningscenter i Nanjing i Kina. Bara  för att nämna några exempel.   I fjol ökade Ericsson sina forskningsutgifter med ungefär tre  miljarder kronor, men ökningen förklaras främst av köpen av Nortel  och LG:s telekomdelar. Det är oklart om Ericsson ökade sina FoU i  Sverige. Just Ericsson flyttade ut delar av sin ledning inom  forskningsdelen till Kalifornien i fjol vilket fick mycket  uppmärksamhet.  ”Fortfarande bedriver storbolagen det mesta av sin forskning i  Sverige, det får man inte glömma. Men visst har globaliseringen även  börjat spela in inom forskning och utveckling. Det är helt enkelt  billigare att bedriva viss forskning i andra länder”, säger Fredrik  Sjöholm, professor i nationalekonomi och knuten till Institutet för  näringslivsforskning (IFN).  ”Det handlar också om att bolag tvingas till att lägga forskning i  andra länder och då tänker jag framför allt på Kina som ställer krav  på hur de utländska bolagen agerar i landet. En annan förklaring är  att anpassningen av produkter till lokala förhållanden och lokala  marknader blir en allt viktigare del av bolagens FoU-satsningar och  då är det en fördel att finnas på plats.”  De svenska storbolagens strategier kring sin forskning är extremt  viktiga för svensk forskning. Av Sveriges totala investeringar i FoU  står näringslivet för en internationellt sett stor andel. En tumregel  är att den offentliga forskningen i Sverige (universitet, högskolor  mm.) står för ungefär en procent av BNP, vilket internationellt sett  är en medelmåttig siffra. Speciellt för Sverige är också att ett  litet antal multinationella bolag står för en extremt stor andel av  företagens forskning.   Statistiska centralbyrån går igenom alla svenska företags (över 50  anställda) utgifter för FoU i just Sverige. Deras siffror visar att  utgifterna minskat från 86 miljarder 2001 till 73 miljarder 2009. Det  betyder alltså att tappet i Sverige är större än i Veckans Affärers  genomgång av de svenska storbolagens satsningar globalt.  Tabellen på sidan 36 visar hur företagens FoU-utgifter i Sverige mätt  som andel av  Sveriges BNP minskat från 3,2 till 2,4 procent,  historiskt sett en kraftig nedgång.   ”Men det är viktigt att komma ihåg att fenomenet är globalt, Sverige  ligger fortfarande mycket bra till i en internationell jämförelse”,  säger Fredrik Sjöholm.  Det är bara företag i Israel och i Japan som satsar mer på FoU som  andel av BNP än vad svenska bolag gör. Men om Sverige ska behålla sin  position är det viktigt att inte bara bibehålla utan även öka  investeringstakten. Länder som Sydkorea och Kina ökar snabbt och  åtminstone Sydkorea har närmat sig Sverige.   ”Allt kokar ned till att Sverige måste fortsätta att vara ett  attraktivt land för forskning, för svenskägda såväl som för  utlandsägda bolag. Då handlar det om de vanliga faktorerna som bra  universitet, tillgång på duktiga människor och en fungerande  teknologisk infrastruktur där offentlig forskning och företagen kan  samverka. Det som har hänt under det senaste decenniet är att många  nya länder börjar kunna tävla på samma villkor”, säger Enrico Deiaco  på Tillväxtanalys.   Forskning kring ny teknik och nya produkter är en viktig investering  för framtiden för varje företag. Men jämfört med löner och andra  personalkostnader är samtidigt FoU en marginell kostnad för  storbolagen. En tumregel är att personalstyrkan brukar variera med  mellan 20 och 23 procent av omsättningen, lite beroende på  konjunkturen. Historiskt sett stod personalkostnaderna för en större  andel av kostnaderna eftersom bolagen skötte mer själva då, i stället  för att lägga ut på underleverantörer och kontraktstillverkare.  Som framgår av det diagrammet på sidan 36 stack personalkostnadernas  andel av omsättningen upp över 23 procent under de tuffa åren 2002  och 2003 då omsättningen föll kraftigt. Det tar tid att anpassa  personalstyrkan varför andelen av omsättningen stiger för att sedan  falla tillbaka igen. Rensat för de stora bolagen och sett till  medianen har personalkostnadernas andel fallit från 23,4 procent år  2000 till 20,7 procent i fjol.   På det hela taget handlar det alltså om små förändringar, men en  slutsats är att personalkostnaderna åtminstone inte ökar i  förhållande till omsättningen – snarare fortsätter de i linje med en  sedan länge fallande trend. Även här spelar globaliseringen in, ett  givet syfte med utflyttningen av produktion är förstås att minska  kostnaderna. Ett annat sätt att se på saken är att produktiviteten  ökar, det vill säga att allt färre personer kan producera mer och  lönerna släpar efter. Att det är vinsterna som varierar mest i  diagrammet på sidan 36 är förstås naturligt. Bara rörliga kostnader  varierar ju med omsättningen och de fasta kostnaderna slår mot  vinsten i dåliga tider. Tio år är samtidigt en för kort tid för att  se någon trend när det gäller företagens vinster. Men vinsterna pekar  åtminstone inte vinsterna nedåt. Vinstmarginalerna låg under två  procent i början av decenniet för att sedan återhämta sig år 2004.   Men som framgår av diagrammet höll sig vinstmarginalerna sig väl uppe  under 2008 och 2009, trots skral efterfrågan och sjunkande  omsättning. Det visar att framför allt de stora verkstadsbolagen var  betydligt skickligare och snabbare på att anpassa sig till de dåliga  tiderna, jämfört med bolagen under IT-kraschen, genom att snabbt dra  ned på fasta kostnader. De svenska multinationella verkstadsbolagen  har generellt något högre vinstmarginaler än sina jämförbara  konkurrenter, vilket bland annat Veckans Affärer har visat i tidigare  undersökningar.   Kurvan härintill visar hur stor del av bolagsvinsterna som tillfallit  ägarna i form av utdelningar under den här perioden. Vi har granskat  medianen bland bolagen i undersökningen för att undvika alla extremer  i form av extrautdelningar. De sex senaste åren har medianbolaget  delat ut över 35 procent av nettovinsten till ägarna. Det har funnits  en tydlig trend, framför allt under de goda åren före finanskrisen,  att slimma balansräkningarna och ha en högre skuldsättningsgrad. Nya  aktiva ägare bidrog också till att pressa bolagen att dela ut mer och  vänja sig vid en mer aggressiv balansräkning. Givetvis spelar det  låga ränteläget också in vilket gjorde det enkelt att låna pengar.  Det mest anmärkningsvärda är att den höga utdelningskvoten hållit i  sig under de senaste åren trots att tonläget varit ett annat från  ägarhåll, att det har blivit svårare att låna och att räntan kryper  uppåt. I ett historiskt perspektiv har utdelningarna legat på en hög  nivå under det senaste decenniet.   Vilka slutsatser kan man nu dra av utvecklingen med ökade  utdelningar? Med risk för att låta tjatig så är det viktigt att komma ihåg att tio år är en kort period. Men det är ändå tydligt att hårt hållna fasta kostnader, i form av FoU och även personalkostnader, har bidragit till en god lönsamhet för de svenska storbolagen, särskilt under de senaste fem åren. Bolagen blir större, växer på nya marknader och är skickliga på att trycka ut fasta kostnader, särskilt FoU, på en större kundgrupp.  En stor del av vinsten går tillbaka till ägarna i form av utdelning.  De små diagrammen höre till vänster visar hur de här posterna har  förändrats i absoluta belopp och då blir trenden ännu mer tydlig.  FoU-kostnaderna har minskat med en procent på tio år,  personalkostnaderna har ökat ungefär iw takt med omsättningen och med  40 procent under perioden. Utdelningen däremot har stigit från 39  till 70 miljarder, en ökning med hela 81 procent.   Om den utvecklingen verkligen gynnar Sverige handlar förstås i  slutändan om vad ägarna gör med pengarna.

PONTUS HERIN