MOTVIND FÖR FOU – Storbolagen släpar efter med forskningen
De senaste tio åren har svenska storbolag prioriterat ned sin forskning och utveckling, enligt en granskning som Veckans Affärer har gjort. Under samma period har i stället pengarna regnat över ägarna.
I kvartalskapitalismens era är det lätt hänt att stirra sig blind på den senaste rapporten och på enstaka bolag. Helheten och de stora trenderna glöms lätt bort. Men det räcker med att lyfta blicken bara tio år bakåt för att se några tydliga trender bland börsjättarna. Veckans Affärer har gått igenom siffror under de senaste tio åren från börsens trettio största bolag inom branscherna verkstad, skog, läkemedel och bygg. Alla är de forskningsintensiva branscher som också konkurrerar på en alltmer global marknad. Förutom pengar satsade på FoU har vi under samma perid också tittat närmare på lönekostnader, vinster och utdelning till ägare. Vårt diagram på sidan 36 sammanfattar det viktigaste. Vinsten i förhållande till omsättningen (vinstmarginalen) är naturligtvis det nyckeltal som varierar mest och det sker i takt med konjunkturen. Men jämfört med lågkonjunkturen i början av 2000-talet höll sig vinsterna på en anmärkningsvärt hög nivå när efterfrågan dog efter finanskrisen. Det kan delvis förklaras av att bolagen var snabba med att dra ned på personalen. För som framgår i diagrammet lyckades bolaget hålla ned personalkostnadernas andel av omsättningen under åren 2008 och 2009, vilket kan jämföras med 2002-2003 då de istället ökade. Men mest tydligt i det stora diagrammet är hur storbolagen sakta men kontinuerligt dragit ned på sina kostnader för forskning och utveckling, i förhållande till omsättningen. År 2000 spenderade bolagen i undersökningen 99 miljarder kronor på FoU enligt årsredovisningarna. Den siffran steg till 112 miljarder under rekordåret 2001 för att sedan falla tillbaka kraftigt under IT-kraschen. Men fortfarande har utgifterna inte återhämtat sig, inte ens till samma nivå som år 2000. Samtidigt under samma period har omsättningen i bolagen stigit och mätt som andel av omsättningen har därmed FoU fallit från 7,3 procent vid millenieskiftet till 4,9 procent i fjol. Det här är ett vägt genomsnitt där storbolagen väger särskilt tungt. I genomsnitt har bolagen i den här undersökta gruppen minskat sina FoU-kostnader från 4,7 till 3,5 procent av omsättningen. I ett historiskt perspektiv är den här nedgången anmärkningsvärd. Är det här något att oroa sig för? Det positiva är att bolagen verkar få avkastning för alla sina forskningsprojekt på fler kunder som köper allt mer. Det negativa kan vara att en nedgång i forskningen gör att bolagen på sikt tappar mark gentemot konkurrenter. Det vill säga att kortsiktiga vinster går före långsiktiga. Det finns några viktiga förklaringar till att forskningsutgifterna ligger stilla, och till och med krymper, i förhållande till omsättningen. En orsak är den allmänna trenden att lägga ut allt mer funktioner på underleverantörer. I första hand handlar det om produktion, men numera ligger även vissa forskningsuppgifter på globala leverantörer till de stora bolagen. Som framgår av diagrammet skedde det stora tappet i början av seklet och i samband med den spruckna IT-bubblan och den efterföljande lågkonjunkturen. Men bolagen drog alltså ned på sin forskning snabbare än vad omsättningen föll. Och när efterfrågan sedan tog fart igen 2004 så höll de tillbaka på den här kostnadsposten. En parallell kan dras till dagens situation, där bolagen i lågkonjunkturen efter finanskrisen var snabba med att dra ned på forskningen för att sedan inte öka kostnaderna när efterfrågan tog fart igen. Flera stora verkstadsbolag, som till exempel SKF, Volvo och Atlas Copco minskade sina FoU-kostnader i fjol, trots att de seglar i medvind. ”Det här är ett klassiskt mönster, efter att ha skalat av och strömlinjeformat sin forskning och utveckling i samband med en kris märker bolagen att det inte nämnvärt har påverkat kvaliteten och det som de får ut av sin FoU. Då finns det ingen anledning att snabbt gå tillbaka till den gamla nivå igen, går resonemanget” säger Enrico Deiaco som är chef för avdelningen Innovation och globala mötesplatser på myndigheten Tillväxtanalys. Globaliseringen och fokuseringen på tillväxtmarknader i till exempel Asien är också en viktig förklaring till det senaste decenniets utveckling. Precis som företagen har flyttat ut produktion till lågkostnadsländer under flera decennier har det lika länge funnits en oro för att även forskningen ska flyttas ut till länder som Kina och Indien. Enligt Enrico Deiaco har det inte skett i den utsträckning som många spått, han menar att storbolagens forskning är nationell. ”Så är det i hög grad fortfarande, men det håller på att luckras upp. Det finns helt klart en trend mot mer gränsöverskridande FoU”, anser han. En titt i de största verkstadsbolagens årsredovisningar ger en fingervisning om var forskningsfokus numera finns. SKF invigde ett globalt teknikcenter i Shanghai ifjol, ett år efter bolaget öppnat ett testcenter i Bengaluru i Indien. I sina samarbeten med den akademiska världen utsåg bolaget Tsinghua University i Kina för ett utvecklingssamarbete runt polymerer. Atlas Copco beslöt att investera 60 miljoner kronor i ett nytt forskningscenter i Nanjing i Kina. Bara för att nämna några exempel. I fjol ökade Ericsson sina forskningsutgifter med ungefär tre miljarder kronor, men ökningen förklaras främst av köpen av Nortel och LG:s telekomdelar. Det är oklart om Ericsson ökade sina FoU i Sverige. Just Ericsson flyttade ut delar av sin ledning inom forskningsdelen till Kalifornien i fjol vilket fick mycket uppmärksamhet. ”Fortfarande bedriver storbolagen det mesta av sin forskning i Sverige, det får man inte glömma. Men visst har globaliseringen även börjat spela in inom forskning och utveckling. Det är helt enkelt billigare att bedriva viss forskning i andra länder”, säger Fredrik Sjöholm, professor i nationalekonomi och knuten till Institutet för näringslivsforskning (IFN). ”Det handlar också om att bolag tvingas till att lägga forskning i andra länder och då tänker jag framför allt på Kina som ställer krav på hur de utländska bolagen agerar i landet. En annan förklaring är att anpassningen av produkter till lokala förhållanden och lokala marknader blir en allt viktigare del av bolagens FoU-satsningar och då är det en fördel att finnas på plats.” De svenska storbolagens strategier kring sin forskning är extremt viktiga för svensk forskning. Av Sveriges totala investeringar i FoU står näringslivet för en internationellt sett stor andel. En tumregel är att den offentliga forskningen i Sverige (universitet, högskolor mm.) står för ungefär en procent av BNP, vilket internationellt sett är en medelmåttig siffra. Speciellt för Sverige är också att ett litet antal multinationella bolag står för en extremt stor andel av företagens forskning. Statistiska centralbyrån går igenom alla svenska företags (över 50 anställda) utgifter för FoU i just Sverige. Deras siffror visar att utgifterna minskat från 86 miljarder 2001 till 73 miljarder 2009. Det betyder alltså att tappet i Sverige är större än i Veckans Affärers genomgång av de svenska storbolagens satsningar globalt. Tabellen på sidan 36 visar hur företagens FoU-utgifter i Sverige mätt som andel av Sveriges BNP minskat från 3,2 till 2,4 procent, historiskt sett en kraftig nedgång. ”Men det är viktigt att komma ihåg att fenomenet är globalt, Sverige ligger fortfarande mycket bra till i en internationell jämförelse”, säger Fredrik Sjöholm. Det är bara företag i Israel och i Japan som satsar mer på FoU som andel av BNP än vad svenska bolag gör. Men om Sverige ska behålla sin position är det viktigt att inte bara bibehålla utan även öka investeringstakten. Länder som Sydkorea och Kina ökar snabbt och åtminstone Sydkorea har närmat sig Sverige. ”Allt kokar ned till att Sverige måste fortsätta att vara ett attraktivt land för forskning, för svenskägda såväl som för utlandsägda bolag. Då handlar det om de vanliga faktorerna som bra universitet, tillgång på duktiga människor och en fungerande teknologisk infrastruktur där offentlig forskning och företagen kan samverka. Det som har hänt under det senaste decenniet är att många nya länder börjar kunna tävla på samma villkor”, säger Enrico Deiaco på Tillväxtanalys. Forskning kring ny teknik och nya produkter är en viktig investering för framtiden för varje företag. Men jämfört med löner och andra personalkostnader är samtidigt FoU en marginell kostnad för storbolagen. En tumregel är att personalstyrkan brukar variera med mellan 20 och 23 procent av omsättningen, lite beroende på konjunkturen. Historiskt sett stod personalkostnaderna för en större andel av kostnaderna eftersom bolagen skötte mer själva då, i stället för att lägga ut på underleverantörer och kontraktstillverkare. Som framgår av det diagrammet på sidan 36 stack personalkostnadernas andel av omsättningen upp över 23 procent under de tuffa åren 2002 och 2003 då omsättningen föll kraftigt. Det tar tid att anpassa personalstyrkan varför andelen av omsättningen stiger för att sedan falla tillbaka igen. Rensat för de stora bolagen och sett till medianen har personalkostnadernas andel fallit från 23,4 procent år 2000 till 20,7 procent i fjol. På det hela taget handlar det alltså om små förändringar, men en slutsats är att personalkostnaderna åtminstone inte ökar i förhållande till omsättningen – snarare fortsätter de i linje med en sedan länge fallande trend. Även här spelar globaliseringen in, ett givet syfte med utflyttningen av produktion är förstås att minska kostnaderna. Ett annat sätt att se på saken är att produktiviteten ökar, det vill säga att allt färre personer kan producera mer och lönerna släpar efter. Att det är vinsterna som varierar mest i diagrammet på sidan 36 är förstås naturligt. Bara rörliga kostnader varierar ju med omsättningen och de fasta kostnaderna slår mot vinsten i dåliga tider. Tio år är samtidigt en för kort tid för att se någon trend när det gäller företagens vinster. Men vinsterna pekar åtminstone inte vinsterna nedåt. Vinstmarginalerna låg under två procent i början av decenniet för att sedan återhämta sig år 2004. Men som framgår av diagrammet höll sig vinstmarginalerna sig väl uppe under 2008 och 2009, trots skral efterfrågan och sjunkande omsättning. Det visar att framför allt de stora verkstadsbolagen var betydligt skickligare och snabbare på att anpassa sig till de dåliga tiderna, jämfört med bolagen under IT-kraschen, genom att snabbt dra ned på fasta kostnader. De svenska multinationella verkstadsbolagen har generellt något högre vinstmarginaler än sina jämförbara konkurrenter, vilket bland annat Veckans Affärer har visat i tidigare undersökningar. Kurvan härintill visar hur stor del av bolagsvinsterna som tillfallit ägarna i form av utdelningar under den här perioden. Vi har granskat medianen bland bolagen i undersökningen för att undvika alla extremer i form av extrautdelningar. De sex senaste åren har medianbolaget delat ut över 35 procent av nettovinsten till ägarna. Det har funnits en tydlig trend, framför allt under de goda åren före finanskrisen, att slimma balansräkningarna och ha en högre skuldsättningsgrad. Nya aktiva ägare bidrog också till att pressa bolagen att dela ut mer och vänja sig vid en mer aggressiv balansräkning. Givetvis spelar det låga ränteläget också in vilket gjorde det enkelt att låna pengar. Det mest anmärkningsvärda är att den höga utdelningskvoten hållit i sig under de senaste åren trots att tonläget varit ett annat från ägarhåll, att det har blivit svårare att låna och att räntan kryper uppåt. I ett historiskt perspektiv har utdelningarna legat på en hög nivå under det senaste decenniet. Vilka slutsatser kan man nu dra av utvecklingen med ökade utdelningar? Med risk för att låta tjatig så är det viktigt att komma ihåg att tio år är en kort period. Men det är ändå tydligt att hårt hållna fasta kostnader, i form av FoU och även personalkostnader, har bidragit till en god lönsamhet för de svenska storbolagen, särskilt under de senaste fem åren. Bolagen blir större, växer på nya marknader och är skickliga på att trycka ut fasta kostnader, särskilt FoU, på en större kundgrupp. En stor del av vinsten går tillbaka till ägarna i form av utdelning. De små diagrammen höre till vänster visar hur de här posterna har förändrats i absoluta belopp och då blir trenden ännu mer tydlig. FoU-kostnaderna har minskat med en procent på tio år, personalkostnaderna har ökat ungefär iw takt med omsättningen och med 40 procent under perioden. Utdelningen däremot har stigit från 39 till 70 miljarder, en ökning med hela 81 procent. Om den utvecklingen verkligen gynnar Sverige handlar förstås i slutändan om vad ägarna gör med pengarna.
PONTUS HERIN