Mjuka tag är inte ens vad bilbrännarna vill ha

En yrkesofficer berättade för mig en gång om ett experiment de gjorde med en kull beväringar. Det var länge sen, när det fortfarande var allmän värnplikt i Sverige och hans regemente är numera nedlagt. På ett av kompanierna skulle befälen detta år prova att engagera de inryckta på sätt som aldrig tidigare gjorts. Det betydde att 19-20 åriga killar fick berätta vad de ville lära sig, hur de tyckte övningarna skulle läggas upp och vad målen skulle vara. Efter övningarna gjordes långa utvärderingar där alla återigen fick säga sitt. En följd av detta blev också att de fick ett ganska slappt år i lumpen, med få dygn i fält, mycket fritid och inte så tuffa dagar. Det andra kompaniet däremot körde på som vanligt på det här elitförbandet med stenhård disciplin, krävande övningar, fysiska strapatser, lite sömn och så vidare.

Resultatet blev inte som officeraren tänkt sig. De unga soldaterna i det första kompaniet började gnälla allt mer. På maten, på utrustningen, på befälen och så vidare. Stämningen var urusel och antalet sjukdagar blev många. Beväringarna på det andra kompaniet, däremot, var friska som nötkärnor. De var positiva, entusiastiska – om än trötta. beväringarGemenskapen var urstark och självförtroendet växte. En viktig faktor, förklarade officeraren, var att de på helgerna åkte hem till sina familjer och kompisar och kunde skryta om hur tufft de hade det. Det är förstås lätt att gissa vilket kompani som blev bäst soldater, även om det inte är poängen just här.

bilbrandJag tänker på den här historien denna sommar där somliga barn vid sidan av bad, glassätande och pokémonletande har valt mer spännande sommarlovsnöjen som stenkastning mot ambulanser och att elda upp bilar. Bara i Malmö har det nu brunnit 70 bilar sedan 1 juli. Omvärldens reaktioner är så välbekanta att det är skrattretande. Reportrar som vill ge plats åt ”alla” röster när de samtalar med brottslingarna själva eller fritidsledare som pratar som barnens megafoner. Politiker och forskare som tävlar om att ”förstå” och peka på ekonomiska klyftor, ungas hopplöshet, osynliga samhällsstrukturer och så vidare. Och så de unga själva som enligt ett väl inövat manus pekar på att det saknas jobb, meningsfulla saker att göra, poliser som bara går in för att trakassera och så förstås frustrationen över att ”ingen i samhället vill lyssna på dem”.

De säger sig hata samhället. Samma samhälle som ger dem gratis utbildning upp till universitetsnivå, erbjuder en palett av olika bidrag och som få andra samhällen på denna planet ger varje individ chansen att lyckas.

De är uttråkade heter det. Uttråkade i ett land där det finns badhus i varenda kommun, välskötta idrottsplatser, bibliotek och skogar – allting öppet för alla och mer eller mindre gratis.

De hatar poliserna heter det också. I ett land där överdriven polisbrutalitet är lika sällsynt som poliser som är nöjda med sin lön. Där poliser har som strategi att bjuda på kaffe och arrangera fotbollsturneringar i förorten för att bygga broar. (Situationen jämfört med till exempel Frankrike är astronomisk här, vilket jag skriver om i ett blogginlägg här.)

Och så till slut känner de alltså en frustration för att ingen lyssnar på dem. När det är precis tvärt om. Det lyssnas, pratas, frågas och förstås. Alldeles för mycket, menar jag. Precis som i kompaniet på arméregementet där befälen ett år skulle prova att vara förstående och öppna upp för dialoger. De unga männen klarade inte av det. De blir frustrerade, kan inte hantera sin frihet och resultatet blev istället ett negativt och destruktivt beteende.

Så vad handlar det då om, vad får en tonåring att sätta eld på en bil? För att de tillåts göra det förstås. Det finns ingen nedsida för dem, bara uppsida i form av en känsla av gemenskap, spänning och kanske status. Varför då inte göra det? Återigen, det handlar om barn.

Tuffare krav krävs från rättsväsendet. Men också från skolan. Jag har själv bott i en Stockholmsförort där det brinner bilar. Jag vet vilken kreativitet och energi det finns bland ungdomarna där. Men också hur de som andra tonåringar längtar efter gemenskap, utmaningar och – faktiskt – tydliga strukturer och ordning. Alltså precis som de unga beväringarna som gör lumpen. Där fick det andra kompaniet dessa utmaningar och tydliga regler av befälen. I förorten måste de komma från skolan.

Så till alla de som efterlyser mer dialog med våldsverkarna, mer fritidsaktiviteter och mer inkännande poliser: det är precis detta som har testats i flera decennier. Uppenbarligen har det inte fungerat, tvärt om. Då kan det vara dags att pröva något nytt.