miljonprogrammet

SPECIAL: MILJONPROGRAMMET – 275 miljarder för att få miljonprogrammet på fötter

Efter fyrtio års vanvård diskuteras nu miljonprogrammets framtid överallt. Behovet av upprustning är akut och integrationsfrågan högt upp på politikernas agenda. Men vem tusan ska betala?

Väggen mellan de två treorna har slagits ned och resultatet är en magnifik sexrummare på 160 kvadratmeter. Här finns två balkonger och en tidstypisk köksö mellan köket och ett vardagsrum som skulle få vilken inredningsarkitekt som helst att gå i spinn. ”Det här är Tenstas första riktiga våning”, säger arkitekten Erik Stenberg nöjt. Han har både ritat lägenheten och drivit igenom projektet tillsammans med det kommunala bostadsbolaget. Han bor själv i Stockholmsförorten Tensta och förklarar entusiastiskt hur underskattade miljonprogrammens hus är. ”Tvärtom vad många tror är det bra hus, med stabila bärande väggar vilket gör lägenheterna flexibla och faktiskt spännande. Nu när miljonprogrammen måste renoveras och byggas om borde man börja inifrån, alltså bygga om lägenheterna för oss som bor här. Med nya, modernare, lägenheter kommer värdet på husen att öka och få ägarna att våga ta nästa steg som handlar om utsidan på husen och själva stadsplaneringen”. Erik Stenberg menar att de utskällda miljonprogrammen har goda möjligheter att bli populära områden på sikt, lönsamma för fastighetsägarna såväl som för byggnadsbolag. Men bara om det görs på rätt sätt och att det finns de som är villiga att investera. Enligt bedömare kan det behövas svindlande 275 miljarder kronor för att rusta upp Sveriges miljonprogramsområden.  Tensta som en trendig förort? Det är sannolikt svårt att tänka sig för de som sveper förbi på Europavägen som går längs förortens norra gräns och tittar in i de bruna och gråa åttavåningshusen som reser sig som en mur. Det är också den syn som de flesta i bilarna nöjer sig med vilket också förstärker bilden av ett slitet område med loftgångshus, monoton arkitektur och sociala problem. Få har någon anledning att svänga av och titta närmare på förorten och missar därför att halva Tensta består av två- och trevåningshus, de moderna radhusen som byggts på en parkeringsplats eller det hyllade badhuset. Bilden av miljonprogrammen som getton har starkt fäste och få fenomen i modern tid har fått utstå så mycket kritik. Men en sjättedel av Sveriges befolkning bor i någon av den miljon bostäder som byggdes mellan 1965 och 1974 då politikerna bestämde sig för att bygga bort trångboddheten och bostadsbristen i Sverige. De klagar ofta på den negativa bild av deras områden som målats upp i medierna och menar att det är underskattade områden där människor trivs och, som sagt, med i grunden bättre hus än sitt rykte.  Fast få av invånarna i miljonförorterna tillhör den ekonomiska eller politiska eliten i samhället. Det är sannolikt en viktig förklaring till att så lite har hänt med de här områdena sedan de byggdes. Under de snart fyrtio år som gått sedan byggnationen påbörjades har bara 20 procent av lägenheterna från den här perioden över huvud taget rustats upp. Enligt en färsk rapport från myndigheten Boverket finns det 650 000 lägenheter som behöver renoveras och energieffektiviseras. Bedömare menar att tidpunkten för att hus inte kommer att gå att räddas ligger så nära som tio år framåt. Politiker och ägare har därmed kniven på strupen. Erik Stenberg är vid sidan av sitt arbete som prefekt på Arkitekturhögskolan vid KTH i Stockholm ofta anlitad som expert och rådgivare kring miljonprogrammens framtid. Han berättar att bara den här dagen har han träffat två politiska delegationer för att diskutera behoven och vad han anser bör göras. ”Intresset har exploderat på bara ett par år. Det beror på att läget är unikt nu med flera drivkrafter som plötsligt sammanträffar”, säger han.  Förutom det allt mer akuta renoveringsbehovet är segregationen en sådan drivkraft. Den sociala och ekonomiska – men numera även den etniska segregationen – står i dag högt upp på den politiska agendan, inte minst efter Sverigedemokraternas intåg i riksdagen. Att rusta upp miljöerna och förändra husen och områdenas karaktär ses som ett sätt att ta itu med sociala problem som arbetslöshet och segregation. En annan drivkraft är miljön. Bostäder och lokaler står för hela 35 procent av Sveriges energianvändning och minst 25 procent av utsläppen av koldioxid. Husen från den här perioden läcker och är därmed viktiga att förändra ur ett hållbarhetsperspektiv. Men det förs inte bara diskussioner, i flera kommuner har det dragits i gång försiktiga projekt för att renovera miljonprogramsområden. Något som fått byggbolagen att vädra morgonluft. ”Vi tror att upprustningar i miljonprogrammen kommer att ge oss många nya affärer”, säger Madeleine Nobs som är ansvarig för en grupp på Skanska som samlar koncernens kompetens kring de här områdena. Precis som Skanska har även flera andra byggbolag tagit fram koncept för renovering av miljonprogrammen. ”Miljonprogrammen ställer nya krav på byggbolagen. För de här områdena handlar det om att höja värdet i ägarnas bestånd och då är det viktigt att vi förstår de boendes behov, driver utvecklingen och kan peka på möjligheterna i de här områdena. Vi har tidigare tenderat att bygga det som efterfrågas utan att tänka så mycket”, säger Madeleine Nobs.  Även arkitektbyråer ser en stor potential i de här områdena och positionerar sig. Det är ingen tillfällighet att en arkitektbyrå som White till exempel anställt en socialantropolog för att förstå invånarnas behov. Frågan är om de är för tidigt ute. För även om intresset från alla håll ökat och enstaka projekt dragits i gång går det långsamt. Enligt Sveriges allmännyttiga bostadsföretag, Sabo, tar det med nuvarande takt trettio år innan alla lägenheter har rustats upp. ”Vi är i en fas där frågan är väckt och har börjat diskuteras. Enligt klassiskt svenskt mönster väntar alla på först en samsyn kring utmaningarna och sedan en stor slutgiltig lösning som ska rullas ut i hela landet. Först då börjar de agera på riktigt. Men frågan är om en sådan kommer?”, säger Erik Stenberg. Den som alla väntar på är staten. Politikerna har historiskt alltid haft en nyckelroll på den svenska reglerade byggmarknaden. ”Men politikerna har tyvärr tyckt att det är roligare att bygga en ny stadsdel än att bygga om något gammalt. När vi pratar om renoveringar av miljonprogrammen så minskar engagemanget”, säger Madeleine Nobs. Den nyinrättade bostadsministern Stefan Attefall är till skillnad mot sin företrädare Mats Odell helt inriktad på bostadsfrågor. När  Veckans Affärer träffar honom på hans nya tjänsterum är det tydligt att han ser miljonprogrammen som en av sina viktigaste utmaningar under den kommande mandatperioden och han förstår frustrationen som finns. ”Efter att miljonprogrammen stod klara känns det som att alla inblandade gick in i en dvala som nu varat i 35 år”, säger han. ”Men nu börjar alla vakna på en och samma gång.” Själv har han en central roll för att något ska hända – åtminstone tycker många det. Enligt Sabo kostar bara de mest nödvändiga åtgärderna 50 miljarder kronor, medan en mer omfattande renovering spås landa på 275 miljarder kronor. Ett belopp som fått kommuner, privata fastighetsbolag, byggbolag, facket och till och med bankerna att skrika på statens hjälp. De pekar gärna på att statliga subventioner har satts in i bland annat Storbritannien, Frankrike och Tyskland för att få i gång renoveringen av deras jämförbara förorter. De pekar också gärna på historien, som framgår av artikeln på sidan 16 hade staten en nyckelroll när miljonprogrammen byggdes varför de nu ska ta sitt ansvar igen, går resonemanget.  Men bostadsminister Stefan Attefall är tydlig: ”Ägarna har det ekonomiska huvudansvaret för renoveringarna, inte staten. Den som väntar på ett statligt jättepaket kommer att vänta förgäves”. Han pekar i stället på att flera departement just nu gemensamt analyserar utmaningarna för miljonprogrammen utifrån såväl integration, arbetslöshet och naturligtvis renoveringsbehov. De ägare av miljonprogrammens bostadshus, som Stefan Attefall syftar på, är privata fastighetsbolag, men framför allt de kommunala bostadsbolagen – allmännyttan – som äger knappt hälften av de 850 000 lägenheterna som finns i rekordårens hus. Normalt kan de finansiera renoveringar genom att höja hyran. Men i många miljonprogramsområden är en hyreshöjning omöjlig, de boende har låga inkomster och arbetslösheten är hög. I flera kommuner har dessutom de kommunala bostadsbolagen redan en dålig ekonomi. ”För kommuner som saknar tillräckliga resurser och som lider av minskad befolkning är miljonprogrammen en stor utmaning där vi i dag saknar lösningar. Men kom inte och säg att alla kommunala fastighetsbolag är fattiga, så är det inte, tvärtom!”, säger Stefan Attefall.  Inte minst storstädernas allmännyttor har under åren gjort stora vinster. Till exempel sålde Stockholms tre bostadsbolag fastigheter och lägenheter (ombildningar till bostadsrätter) för 14 miljarder kronor, bara under 2007 och 2008. Stefan Attefall är starkt kritisk till hur de här bolagen har skötts. ”Det finns flera gamla försyndelser, i stället för att sätta av pengar för kommande renoveringar har de delat ut vinsterna till ägarna. Det är också helt fel att allmännyttan inte skrivit av värdet på husen. Om de hade gjort det hade de kunnat belåna dem nu”, säger han och pekar på att en orsak till problemen är att det har funnits en otydlighet kring styrningen av de allmännyttiga bostadsbolagen. En åtgärd som redan tagits är därför ett nytt och tydligare ägaransvar där kommunerna tvingas ställa krav på till exempel avkastning, men även kring sociala faktorer, på sina bostadsbolag. Under den förra mandatperioden luckrades också hyressättningsmodellen upp. Just utmaningarna i miljonprogrammen var en viktig drivkraft till förändringarna.  Men frågan är om det räcker för att få i gång renoveringarna och bryta den onda cirkeln. Bristande underhåll har gett sämre standard på husen, mindre attraktiva lägenheter, ekonomiskt svagare hyresgäster och därmed gjort det ännu svårare att höja hyrorna eller få lån av bankerna. En politisk utmaning är att minska arbetslösheten bland de boende och lyfta medelinkomsten. Parallellt pekas det också allt oftare på behovet av att människor vill flytta in i områden. Forskare är eniga om att miljonprogrammen under tjugo år lidit av en så kallad ”white flight”, det vill säga att den svenskfödda befolkningen flyttar ut och därmed får segregationen att bita sig fast allt hårdare för varje år som går. När förutsättningarna för miljonprogrammen och finansieringen av renoveringen diskuteras är det därför oundvikligt att inte komma tillbaka till behovet av att lyfta områdenas status. Hur gör man då områdena mer attraktiva?  Alliansregeringen har i flera år pekat på behovet av blandade upplåtelseformer. I dag dominerar hyresrätterna kraftigt i flera utsatta områden. Den förra mandatperiodens stora satsning på att omvandla hyresrätter till bostadsrätter och fjolårets införande av den nya boendeformen ägarlägenheter var ett sätt att förändra miljonprogrammen. Men resultatet både för ägarlägenheter och omvandlingar är skralt i miljonprogrammen. En promenad i Tensta visar att mycket döljer sig bakom muren av åttavåningshus mot Europavägen. På en parkeringsplats har småhustillverkare byggt moderna radhus i dova pastellfärger med små tomter på baksidan av husen. Arkitektritade, med utsidor av liggande trä och med platta tak, är kvarteren med de moderna husen en liten stad i staden. Det känns udda, men samtidigt är projektet ett tidens tecken. Ett vanligt förslag för att lyfta statusen i miljonprogram som Tensta är just att komplettera den enformiga bebyggelsen med mer varierande hus som radhus och småhus. ”Bostadsrätter är ett så typiskt svenskt fenomen och svårt att förklara för invandrare. Därför är omvandlingarna så ovanliga i miljonprogrammen. Alla pratar om behovet av blandad bebyggelse, men lite händer”, säger Madeleine Nobs.  Arkitekturen och själva stadsplaneringen anses spela en stor roll för områdenas ofta dåliga rykte och därför sätts stort hopp till att förändringar av arkitektur och planering också kan lyfta bilden av områdena. Hur ska de se ut? Vad är mest prioriterat?  Mer blandad bebyggelse är bara en av många olika ideer. Arkitekten Erik Stenberg pekar alltså på behovet av att förändra själva lägenheterna, till exempel att erbjuda större lägenheter. Madeleine Nobs på Skanska menar att områdena måste göras tryggare för att bli attraktiva. ”Det kan handla om enkla grepp som att sätta belysning i loftgångar och mellan husen”, säger hon.  Vissa forskare pekar på behovet av att göra områdena mer täta och ”urbana” för att öka attraktionskraften. Andra pekar på det nödvändiga i att öppna upp dem med mer gator som binder samman dem med kringliggande stadsdelar. En annan vanlig medicin är att skapa förutsättningar för butiker och matställen i markplanen för att göra miljöerna mer ”levande” och ”urbana”. Själva husen bör göras lägre enligt vissa medan andra tycker att de ska byggas högre genom att lägga på nya våningar. Båda strategierna har testats på olika ställen. I flera områden har många av de här arkitektoniska förändringarna gjorts. Men i en purfärsk rapport från Boverket är de initiativen försumbara i det stora hela. ”Trots retoriken om allsidig hushållssammansättning, blandning och variation är intrycket att kommunerna i den fysiska stadsutvecklingen egentligen inte gör så mycket för att komma åt boendesegregationen i sig”, konstaterar myndigheten. Med andra ord saknas det inte ideer för hur miljonprogrammen ska byggas om, göras mer attraktiva och mer energisnåla. Numera saknas det inte heller intresse. Det som saknas är däremot pengar. Bostadsbolag, banker, politiker och invånare måste alla samarbeta för att något ska hända. Klarar de av det? Och hinner de? I några små utflyttningskommuner har miljonprogramshus rivits därför att det saknas hyresgäster. Kanske är det bara början på en rivningsvåg, men den här gången av helt andra orsaker. 

PONTUS HERIN