Malmös förvandling

SPECIAL: MALMÖS FÖRVANDLING – Här är Sveriges nya framsida

Under de senaste femton åren har Malmö gått från en industristad på dekis till en blomstrande kunskapsstad. Veckans Affärer har åkt på upptäcktsresa till staden som håller på att bli Sveriges nya framsida.

Som journalist är det svårt att tänka sig någon mer tacksam historia  att skriva om än Malmös förändring under de senaste femton åren. Från  en plats i periferin i Sverige till en centralort i Öresundsregionen  med 3,8 miljoner invånare. Från instängd brukarmentalitet till  öppenhet, tolerans och mångfald. Välj själv: historierna om Malmös  omvandling är många och det minsta problemet är att få någon att  berätta den. Att få hjälp och tips i ämnet från kommunen, regionen,  näringslivet eller någon annan organisation i staden tycks  outtömlig. Och alla har samma positiva historia att berätta.    Att det blivit så är ingen tillfällighet, budskapet om ”the comeback  kid” har metodiskt hamrats in från högsta politiska ledning och ner  på minsta tjänstemannanivå.   Tusen chefer fick på 1990-talet en utbildning i Malmös historia,  nutid och framtid. Sedan fick de i uppgift att informera sin personal  om samma sak vilket gav staden 20000 språkrör som skulle tala väl om  Malmös metamorfos till en kunskapsstad. Satsningen kostade sjutton  miljoner kronor enligt Sydsvenska dagbladet och ses som väl  investerade pengar. Inte minst eftersom budskapet spritt sig vidare  till stadens företag, medborgare och förstås medierna – allt för att  skapa självkänsla bland alla parter som ytterligare driver på  omvandlingen.  ”Att bygga en ‘story’ har visat sig vara viktigt för att omvandla en  stad, men det är bara en av flera faktorer. Det är som om Malmö  bockat av en checklista från teoriboken om hur en region ska  marknadsföras”, säger Per-Olof Hallin, professor i kulturgeografi vid  Malmö Högskola.   Han ser flera likheter mellan hur Malmö agerat och hur andra regioner  gjort för att vända en negativ trend och berättar hur den så kallade  visionsgrupp som skulle skapa det ”nya Malmö” flitigt reste runt i  världen under framför allt 1990-talet för att inspireras av andra  städer.  En sådan pusselbit är att erbjuda ett attraktivt bostadsområde nära  havet. Det kom med bostadsmässan Bo01 och exklusiva Västra  hamnområdet. Här byggs nu även konserthus och kongresscenter, kultur  och mässor är viktigt för att locka turister och sätta staden på  kartan. Likaså stora evenemang, som America’s Cup 2005.   Ett annat beprövat recept är att ha ett modernt och centralt placerat  universitet. Liksom spektakulära byggnader (Turning Torso) och  förbättrade kommunikationer (Citytunneln, Öresundsbron), gärna till  en stor flygplats (Kastrup). Och så vidare.   Det är naturligtvis en sak att ha en plan för hur det ska gå till, en  annan att verkligen genomföra den. Och det finns givetvis ett  mänskligt behov av att peka ut en enda hjälte, inte minst från  mediernas sida. Men få betvivlar att den viljestarke och pragmatiske  Ilmar Reepalu, som varit kommunstyrelsens ordförande i sjutton år,  har spelat en stor roll för hela Malmös omvandling.  När Socialdemokraterna, med Ilmar Reepalu i spetsen, tog över makten  1994 var Malmö en stad mitt i en strukturkris. Flera industrier hade  lagts ned, arbetslösheten var hög och höginkomsttagare flyttade ut i  förorterna. Ilmar Reepalu var fast besluten att ändra stadens image  och han skulle göra det tillsammans med näringslivet.   Veckans Affärer profilerade Ilmar Reepalu för fem år sedan. I  faktarutan om hans nätverk framgick det då att han har många vänner  bland stadens näringslivsprofiler som byggkungen Percy Nilsson,  IT-miljardären Dan Olofsson, investeraren Rune Andersson för att  nämna några. Han fick tidigt med sig de här och andra personer kring  visionen om ett nytt Malmö. Det var förstås ingen tillfällighet att  det första företag som lade sitt huvudkontor i den nya stadsdelen  Dockan var Dan Olofssons IT-konsultbolag Sigma.  ”Det råder ingen tvekan om att hans nära relationer med näringslivet  spelat en väldigt stor roll för Malmös omvandling. Men samtidigt är  det bara en fortsättning på en gammal tradition i staden där det  alltid funnits en nära relation mellan partiet och stora byggmästare,  men även med facket och kommunala bostadsbolag”, säger Per-Olof  Hallin.   Öresundsbron, den centralt placerade högskolan och nya bostadsområden  gjorde att investerare fick upp ögonen för regionen. Unga och  välutbildade människor flyttade in till Malmö och växande  tjänsteföretag sökte moderna kontor centralt. Effekten blev stigande  fastighetspriser och satsningarna på staden blev i sig en positiv  spiral, precis som näringslivet hade hoppats.  Särskilt viktiga har Ilmar Reepalus relationer med bröderna Paulsson  varit. De kontrollerar byggföretaget Peab och fastighetsbolaget  Whilborgs som båda spelat en stor roll i Malmös förändring. Det  började redan i början av 1990-talet då de då okända bröderna fick i  uppdrag att utveckla Kockumsområdet när varvet hade lagts ned. I dag  äger bröderna Paulsson stora delar av Malmös mest attraktiva delar  som håller på att byggas (Klagshamnsudden, Dockan, Hyllie, Västra  hamnen) och framväxten av bolaget har gått hand i hand med stadens  tillväxt.   ”Det har varit raka, enkla samtal och snabba beslut”, säger Mats Paulsson i en intervju med Sydsvenska Dagbladet från i fjol angående relationen med Malmö kommun och historierna är många om hur tajta banden är. ”När Ilmar Reepalu ville bygga ett kluster för rörlig bild i Västra hamnen var det viktigt att SVT flyttade dit. Men de krävde speciella lokaler och det löstes med ett telefonsamtal till Mats Paulsson”, säger en källa till Veckans Affärer.  Häromveckan seglade Ikea upp som ny storägare i Peab och Peab bygger  också Ikeas nya huvudkontor i Svågertorp utanför Malmö som ska  invigas om två år.  Men orsakerna till Malmös omvandling är naturligtvis många och  komplexa. Flera anser att politiker som Ilmar Reepalu fått oförtjänt  mycket beröm. Stadens stora problem i början av 1990-talet gjorde att  det fanns en bra grogrund för att göra förändringar. Förändringar som  dessutom så smått hade inletts under en annan majoritet i början av  1990-talet. Dessutom har det funnits en anmärkningsvärd samsyn mellan  de politiska lägren under hela förvandlingen av staden. Pia Kinhult  (M) är ordförande i regionstyrelsen i Skåne.   ”För att lyckas med ett strukturarbete och en regions förvandling så  måste de politiska lägren vara pragmatiska. Så har det verkligen  varit här, även om partierna är oense om mycket är vi alla med på den  breda inriktningen för staden. Dessutom har den gamla konkurrensen  mellan Helsingborg och Malmö lagts på is och kommunen och hela  regionen har gått hand i hand”, säger hon till Veckans Affärer.   Det finns alltså många ingredienser och det är svårt att inte  fascineras över de senaste två decenniernas utveckling i Malmö och  Skåne. Men, återigen, det är ju också det som staden vill och själva  ”storyn” har som sagt varit en medveten och viktig del av  förvandlingen. Risken är att det är så spännande att de verkliga  resultaten glöms bort. Så vad säger siffrorna?  En genomgång av några viktiga mått visar att Malmö verkligen  förändrats på två decennier. Men det finns samtidigt flera svagheter  och brister i ”omvandlingen”.  I tabellerna på sidan 41 jämförs utvecklingen i Skåne, Stockholms län  och hela Sverige utifrån ett antal faktorer. Att bara granska Malmö  hade gett missvisande siffror, kommunen är så integrerad med  kommunerna runtom. I grannkommunen Lund finns till exempel  multinationella bolag som Tetrapak, ST Ericson, Sony Ericson och  Gambro och städerna är helt integrerade. Bekymret, statistikmässigt,  är att de norra och östra delarna av Skåne inte har gynnats lika  mycket av omvandlingen runt Öresund under de senaste decennierna,  därför försämrar siffrorna för Skåne något. Stockholms län gynnas i  jämförelsen av att vara mer koncentrerat till ytan. Det är en  bidragande förklaring till att tillväxten varit högre i Stockholms  län än i Skåne sedan omvandlingen började i början av 1990-talet. Det  framgår av den tabell som visar den så kallade  bruttoregionalprodukten, alltså BNP på regional nivå. En titt på  bruttoregionalprodukten per invånare visar att den är klart högre än  Stockholm än i Skåne. Med andra ord: den genomsnittliga stockholmaren  är rikare än den genomsnittliga skåningen.   Den oberoende analysorganisationen Öresundsinstitutet har tittat på  siffror avseende bland annat sysselsättning, befolkningstillväxt och  ekonomisk tillväxt och jämfört utvecklingen under 1990-talet med  2000-talet. Slutsatsen är att såväl befolkningstillväxten som  sysselsättningstillväxten lyfts rejält, i förhållande till övriga  Sverige, efter att bron byggdes. Undantaget är just den ekonomiska  tillväxten, mätt som bruttoregionalprodukt, som inte lyft något  jämfört med Sverige i stort.  ”Det är något av ett mysterium. Men en högst trolig förklaring är att  en stor del av Skånes ekonomiska tillväxt efter Öresundsbrons  öppnande faktiskt har skett i Danmark”, säger Anders Olshov på  Öresundsinstitutet.  Om det varit sisådär med den ekonomiska tillväxten har däremot  sysselsättningen visat en bra trend i Skåne. För femton år sedan var  sysselsättningen i Skåne klart lägre än Sverige i stort (och  arbetslösheten följaktligen högre). Men det underläget är nästan  upphämtat och även skillnaden mot Stockholm är mindre än tidigare.  ”Vi är ändå inte nöjda och vi borde inte vara sämre än genomsnittet i  Sverige. Men vi har ju länge varit en perifer del av Sverige, långt  ifrån huvudstaden och det har synts i all statistik. Nu förändras det  men det tar ett tag innan man springer i kapp och förbi”, säger Pia  Kinhult.   Öresundsinstitutet har räknat ut att om man inbegriper pendlarna till  Danmark i statistiken har sysselsättningen i Skåne ökat årligen med  1,3 procent per år under 2000-talet, alltså efter att bron öppnades.  Det är klart mer än Stockholms tillväxt på 0,9 procent årligen i  sysselsättningstillväxt.  ”Räknar man in Öresundspendlarna ökar sysselsättningen i Skåne  snabbast i hela landet. Räknar man bort dem är tillväxten bara snabb,  men inte snabbast”, säger han.   Statistiken pekar också klart på att Malmös ”omvandling från  industristad till tjänstestad” är mer än bara prat. Stapeldiagrammen  på sidan 41 visar tydligt att staden är mer inriktad på handel och  tjänster än landet i stort. Till exempel arbetar bara 8 procent i  Malmö inom tillverkning, jämfört med 15 procent i hela Sverige.   Även sett till hela Skåne har människor i tjänstesektorerna ökat  snabbare än för Sverige i stort. Men skillnaden mot Stockholm är  fortfarande stor.  ”Skåne är betydligt mindre sårbart i dag än för femton år sedan och  risken för en ny strukturkris är liten även om den inte helt ska  uteslutas. Den globala konkurrensen är så tuff i dag inom alla  områden”, säger Anders Olshov.  En svaghet med den skånska näringslivsstrukturen är att den  finansiella sektorn är liten och riskkapitalbolagen lyser med sin frånvaro. Det kan påverka möjligheterna att locka kapital för små snabbväxande bolag.  En hel del siffror pekar annars på ett gynnsamt skånskt  företagsklimat, särskilt i Malmö. En god indikator är att ett drygt  tjugotal huvudkontor har flyttat sina huvudkontor till Malmö sedan  2004, bland annat på grund av bron och närheten till Kastrup i  Köpenhamn. Här finns bland andra Brio, Ballingslöv, Duni och  vindkraftsjätten Vestas huvudkontor för norra Europa. Och Ikea  flyttar viktiga globala huvudkontorsfunktioner till Malmö 2013.  Ett annat positivt betyg för företagsklimatet i åtminstone Malmö är  att det här startas mer företag per invånare än i Sverige i stort.  Och att det är en attraktiv stad för entreprenörer att flytta till.  ”Det är helt klart så att duktiga entreprenörer söker sig till Skåne,  inte minst lockar bron och närheten till kontinenten. Men det handlar  inte bara om Malmö, även Helsingborg är populärt har vi märkt”, säger  Fredrik Andersson, vd på konsultbolaget 4potentials som i många år  analyserat svenska entreprenörers drivkrafter.   Men integrationen med Danmark då, som Skåne lägger så stor vikt vid,  hur går den? Ett annat bra, om än enkelt, mått för att studera integrationen är  att granska trafikutvecklingen över bron. Trafiken växte årligen med  mellan 10 och 17 procent fram till 2007, klart över förväntningarna.  Men därefter bröts trenden, 2010 blev till och med det första året  med negativ tillväxt. Det finns flera förklaringar. Ökande skillnader  mellan danska och svenska bostadspriser gjorde tidigare att många  danskar bosatte sig i Sverige, men arbetade i Köpenhamn (cirka 94  procent av alla pendlare på bron bor i Skåne). När bostadspriserna i  Danmark började rasa 2008 bröts den trenden och i fjol var faktiskt  första året som flyttrenden gick i motsatt riktning.  En annan förklaring är förstås den sämre konjunkturen efter  finanskrisen 2008. Danmark har drabbats klart hårdare än Sverige och  det är svårare för svenskar att få jobb i Danmark vilket tidigare  gick hyfsat lätt.  ”Öresundsregionens totala ekonomi utgörs till två tredjedelar av  Köpenhamn och Själland så när det går dåligt för Danmark spiller det  förstås över på Skåne och därmed på hela integrationen. Det är ett  viktigt skäl till att pendlingstalen flackat ut”, säger Mikael  Stamming, ny utvecklingsdirektör i Region Skåne och tidigare chef för  Öresundskommitten som är det politiska samarbetsorganet runt Öresund.  Men för att vara en ”blomstrande” företagsstad är arbetslösheten  naturligtvis hög. Det borde inte vara så, men det finns en ständigt  återkommande förklaring: Malmö är en tudelad stad där många invånare  inte får del av tillväxten och inte kan utnyttja att Malmö plötsligt  blivit del av en större Öresundsregion. Runt 30 procent av stadens  invånare är födda utomlands och bland dem är arbetslösheten klart  högre än för genomsnittet.  ”För många har Malmö verkligen genomgått en stor förändring och dessa  personer har verkligen gynnats av omvandlingen. Problemet är att den  inte har sipprat ned i alla grupper”, säger Per-Olof Hallin på Malmö  högskola som pekar på att 25 procent av hushållen i Malmö kommun  lever under den relativa gränsen för fattigdom.    Bland de styrande, i näringslivet och även inom forskarvärlden, finns  det alltså en stor samsyn kring att Malmös omvandling varit lyckad  och bör fortsätta på samma spår – att göra Malmö till en attraktiv  plats att leva på för att locka duktiga och produktiva människor. Och  framtidstron är det definitivt inget fel på. Anders Olshov på  Öresundsinsitutet sammanfattar det många tänker och hoppas på:  ”Blickar vi trettio år framåt – och det är inte lång tid i planeringssammanhang – har Öresundsregionen fyra och en halv miljoner invånare och Köpenhamn och Malmö har vuxit samman till ett stadsområde med gemensam lokaltrafik och täta förbindelser söderut till Hamburg och Nordtyskland, likaväl som till Stockholm och Göteborg-Oslo. ESS-anläggningen i Lund har byggts ut till en av Europas ledande forskningsanläggningar, i stil med Cern i Schweiz, och Öresundsmetropolen har blivit inte bara en internationell smältdegel med massor av nya huvudkontor, utan också en europeisk mönsterregion för gränsöverskridande samarbete.”

PONTUS HERIN

 

SPECIAL: MALMÖS FÖRVANDLING – ”Sluta mobba Malmö!”

Politikerna i Stockholm och Köpenhamn ser mer till landets bästa och har en njugg inställning till integrationen över sundet. Det är en utbredd syn i Malmö som känner sig ensamt i visionen om en blomstrande Öresundsregion.

När den gamle Moderatledaren Ulf Adelsohn besökte Öresundsbron utbrast han: ”Ni fick ju bron.” Underförstått: pengar till infrastruktursatsningar delas ut för att blidka olika regioner och det gäller till och med Öresundsbron. ”Sådana uttalanden hör man alltsom oftast och det gör mig helt galen.  Det visar att de inte förstått det minsta av vad den här bron har  gett för hela Sverige och vad den kommer att fortsätta ge. Men tyvärr  är uttalandet symptomatiskt för hur många rikspolitiker ser på Skåne:  som en perifer region med sina egna intressen”, säger Pia Kinhult,  ordförande i Region Skåne när Veckans Affärer är och lyssnar på henne  på ett kvällsföredrag om   Öresundsregionen i Malmö.   Ointresset och oviljan att på olika sätt bistå Malmö i samarbetet med  Köpenhamn och forma en gemensam Öresundsregion har varit en ständigt  återkommande orsak till frustration bland både politiker och  företagsledningar i Skåne det senaste decenniet.  ”Sverige skulle kunna få ut så mycket mer av Skåne men både politiker  och medierna tenderar att glömma bort regionen i debatten som i  stället blir väldigt koncentrerad till Stockholm”, säger Anders  Olshov på Öresundsinstitutet, med ett rykte om sig att vara försiktig  och väga orden.   När Öresundsbron invigdes år 2000 gick Malmö från en huvudort i en  region på drygt 1 miljon invånare till en del av en arbetsmarknad på  3,7 miljoner invånare. Det är Nordens största arbetsmarknad och  motsvarar en fjärdedel av ländernas invånare. I dag pendlar dagligen  drygt 20 000 personer över bron och statistiken visar att det  kontinuerligt blir mer naturligt för invånarna att söka jobb i hela  Öresund.   Men en integrerad arbetsmarknad kräver också nationella avtal mellan  Sverige och Danmark vilket varit en källa till irritation.  Skatteavtalet mellan Danmark och Sverige säger att människor betalar  skatt där de arbetar och inte där de bor. Eftersom betydligt fler bor  i Sverige och arbetar i Danmark än tvärtom är det Danmark som blir  vinnare: landet får mer skatteintäkter men slipper betala välfärd.  Enligt uträkningar från Öresundsinstitutet har Sverige tillfört  ungefär 39 miljarder till Danmark på grund av skatteavtalet medan  Sverige sparat knappt 10 miljarder i form av minskad arbetslöshet när  människor från jobb i Danmark. De här utredningarna bygger givetvis  på en mängd antaganden men helt klart är att det är dansk ekonomi som  är vinnare. Trots det har den svenska regeringen tydligt sagt att de  inte ser någon vits med att försöka riva upp avtalet och omförhandla.  ”Det finns några ministrar i Stockholm som jag gärna skulle vilja  säga en och annan sak till. Det är klart att danskarna inte velat  omförhandla det här avtalet, men ointresset från svensk sida är svårt  att förstå”, säger Pia Kinhult.   Hon konstaterar samtidigt att flyttrenden nu börjat vända, om än i  långsam takt.  ”Det betyder att det är ett nytt läge och det ska bli väldigt  intressant att se vad som händer om flyttrenden fortsätter att vända,  om den danska regeringen då vill förhandla om avtalet och i så fall  hur politikerna i Stockholm ställer sig till det.”   Ilskan gentemot rikspolitikerna i Stockholm handlar också om  infrastruktursatsningar, eller snarare bristen på dessa. När  regeringen sköt till pengar till en ny motorväg mellan Göteborg och  Trollhättan år 2005 för att hjälpa Saab så var det pengar som  egentligen skulle gå till en upprustning av E22 i Skåne. Och i en  färsk så kallad kapacitetsutredning från trafikverket för de närmaste  tio åren nämns bara Öresund i förbigående vilket väckt stor  irritation, inte minst från Ilmar Reepalus sida.  ”Generellt är vi irriterade på att Stockholm inte tar  Öresundsfrågorna på allvar och inte tar dusten med danskarna”,  sammanfattar Pia Kinhult saken.   Just kritiken mot att politikerna i Stockholm inte ‘står upp’ mot  danska intressen är vanlig och visar förstås på en annan konflikt  som konstant legat och bubblat i många år, nämligen den mot  danskarnas bristande intresse av att bygga en gemensam  Öresundsregion.  ”Den gränsöverskridande satsningen på Öresund är alltför provinsiell  i ett Danmark med internationella ambitioner. Inställningen tycks  vara mer Kina, mindre Malmö och Lund”, hävdar Hans-Åke Persson,  professor vid institutionen för kultur och identitet Roskilde, i en  debattartikel.   En uppenbar förklaring till skillnaden är att politikerna i Malmö och  Köpenhamn har olika perspektiv. Malmö är del av en region, långt  ifrån nationalstatens centrum i Stockholm. Köpenhamn är huvudstad och  därför mer av ett nationellt intresse.  ”För Skåne finns det ju ingen poäng alls med gränserna mot Danmark,  det enda man har att tänka på är att dra maximal nytta av en  integrerad Öresundsregion. Men i Köpenhamn ser man till hela landets  bästa, just därför krockar det ibland och danskarna verkar  ointresserade av en integrerad region”, säger Anders Olshov.  Ändå går integrationen hela tiden framåt, om än kanske saktare än  vissa hade hoppats på. Arbetsmarknaden är till exempel nästintill  helt integrerad i dag. Anders Olshov menar att det redan har gått för  långt för att utvecklingen ska stoppas upp, hur starka krafter som  än må driva den bakåt.     ”Det är ofrånkomligt, på sikt kommer kunskap att fortsätta att  spridas över sundet och kommer att bli mycket positivt för båda  länderna.”  

PONTUS HERIN