SPECIAL: MALMÖS FÖRVANDLING – Här är Sveriges nya framsida
Under de senaste femton åren har Malmö gått från en industristad på dekis till en blomstrande kunskapsstad. Veckans Affärer har åkt på upptäcktsresa till staden som håller på att bli Sveriges nya framsida.
Som journalist är det svårt att tänka sig någon mer tacksam historia att skriva om än Malmös förändring under de senaste femton åren. Från en plats i periferin i Sverige till en centralort i Öresundsregionen med 3,8 miljoner invånare. Från instängd brukarmentalitet till öppenhet, tolerans och mångfald. Välj själv: historierna om Malmös omvandling är många och det minsta problemet är att få någon att berätta den. Att få hjälp och tips i ämnet från kommunen, regionen, näringslivet eller någon annan organisation i staden tycks outtömlig. Och alla har samma positiva historia att berätta. Att det blivit så är ingen tillfällighet, budskapet om ”the comeback kid” har metodiskt hamrats in från högsta politiska ledning och ner på minsta tjänstemannanivå. Tusen chefer fick på 1990-talet en utbildning i Malmös historia, nutid och framtid. Sedan fick de i uppgift att informera sin personal om samma sak vilket gav staden 20000 språkrör som skulle tala väl om Malmös metamorfos till en kunskapsstad. Satsningen kostade sjutton miljoner kronor enligt Sydsvenska dagbladet och ses som väl investerade pengar. Inte minst eftersom budskapet spritt sig vidare till stadens företag, medborgare och förstås medierna – allt för att skapa självkänsla bland alla parter som ytterligare driver på omvandlingen. ”Att bygga en ‘story’ har visat sig vara viktigt för att omvandla en stad, men det är bara en av flera faktorer. Det är som om Malmö bockat av en checklista från teoriboken om hur en region ska marknadsföras”, säger Per-Olof Hallin, professor i kulturgeografi vid Malmö Högskola. Han ser flera likheter mellan hur Malmö agerat och hur andra regioner gjort för att vända en negativ trend och berättar hur den så kallade visionsgrupp som skulle skapa det ”nya Malmö” flitigt reste runt i världen under framför allt 1990-talet för att inspireras av andra städer. En sådan pusselbit är att erbjuda ett attraktivt bostadsområde nära havet. Det kom med bostadsmässan Bo01 och exklusiva Västra hamnområdet. Här byggs nu även konserthus och kongresscenter, kultur och mässor är viktigt för att locka turister och sätta staden på kartan. Likaså stora evenemang, som America’s Cup 2005. Ett annat beprövat recept är att ha ett modernt och centralt placerat universitet. Liksom spektakulära byggnader (Turning Torso) och förbättrade kommunikationer (Citytunneln, Öresundsbron), gärna till en stor flygplats (Kastrup). Och så vidare. Det är naturligtvis en sak att ha en plan för hur det ska gå till, en annan att verkligen genomföra den. Och det finns givetvis ett mänskligt behov av att peka ut en enda hjälte, inte minst från mediernas sida. Men få betvivlar att den viljestarke och pragmatiske Ilmar Reepalu, som varit kommunstyrelsens ordförande i sjutton år, har spelat en stor roll för hela Malmös omvandling. När Socialdemokraterna, med Ilmar Reepalu i spetsen, tog över makten 1994 var Malmö en stad mitt i en strukturkris. Flera industrier hade lagts ned, arbetslösheten var hög och höginkomsttagare flyttade ut i förorterna. Ilmar Reepalu var fast besluten att ändra stadens image och han skulle göra det tillsammans med näringslivet. Veckans Affärer profilerade Ilmar Reepalu för fem år sedan. I faktarutan om hans nätverk framgick det då att han har många vänner bland stadens näringslivsprofiler som byggkungen Percy Nilsson, IT-miljardären Dan Olofsson, investeraren Rune Andersson för att nämna några. Han fick tidigt med sig de här och andra personer kring visionen om ett nytt Malmö. Det var förstås ingen tillfällighet att det första företag som lade sitt huvudkontor i den nya stadsdelen Dockan var Dan Olofssons IT-konsultbolag Sigma. ”Det råder ingen tvekan om att hans nära relationer med näringslivet spelat en väldigt stor roll för Malmös omvandling. Men samtidigt är det bara en fortsättning på en gammal tradition i staden där det alltid funnits en nära relation mellan partiet och stora byggmästare, men även med facket och kommunala bostadsbolag”, säger Per-Olof Hallin. Öresundsbron, den centralt placerade högskolan och nya bostadsområden gjorde att investerare fick upp ögonen för regionen. Unga och välutbildade människor flyttade in till Malmö och växande tjänsteföretag sökte moderna kontor centralt. Effekten blev stigande fastighetspriser och satsningarna på staden blev i sig en positiv spiral, precis som näringslivet hade hoppats. Särskilt viktiga har Ilmar Reepalus relationer med bröderna Paulsson varit. De kontrollerar byggföretaget Peab och fastighetsbolaget Whilborgs som båda spelat en stor roll i Malmös förändring. Det började redan i början av 1990-talet då de då okända bröderna fick i uppdrag att utveckla Kockumsområdet när varvet hade lagts ned. I dag äger bröderna Paulsson stora delar av Malmös mest attraktiva delar som håller på att byggas (Klagshamnsudden, Dockan, Hyllie, Västra hamnen) och framväxten av bolaget har gått hand i hand med stadens tillväxt. ”Det har varit raka, enkla samtal och snabba beslut”, säger Mats Paulsson i en intervju med Sydsvenska Dagbladet från i fjol angående relationen med Malmö kommun och historierna är många om hur tajta banden är. ”När Ilmar Reepalu ville bygga ett kluster för rörlig bild i Västra hamnen var det viktigt att SVT flyttade dit. Men de krävde speciella lokaler och det löstes med ett telefonsamtal till Mats Paulsson”, säger en källa till Veckans Affärer. Häromveckan seglade Ikea upp som ny storägare i Peab och Peab bygger också Ikeas nya huvudkontor i Svågertorp utanför Malmö som ska invigas om två år. Men orsakerna till Malmös omvandling är naturligtvis många och komplexa. Flera anser att politiker som Ilmar Reepalu fått oförtjänt mycket beröm. Stadens stora problem i början av 1990-talet gjorde att det fanns en bra grogrund för att göra förändringar. Förändringar som dessutom så smått hade inletts under en annan majoritet i början av 1990-talet. Dessutom har det funnits en anmärkningsvärd samsyn mellan de politiska lägren under hela förvandlingen av staden. Pia Kinhult (M) är ordförande i regionstyrelsen i Skåne. ”För att lyckas med ett strukturarbete och en regions förvandling så måste de politiska lägren vara pragmatiska. Så har det verkligen varit här, även om partierna är oense om mycket är vi alla med på den breda inriktningen för staden. Dessutom har den gamla konkurrensen mellan Helsingborg och Malmö lagts på is och kommunen och hela regionen har gått hand i hand”, säger hon till Veckans Affärer. Det finns alltså många ingredienser och det är svårt att inte fascineras över de senaste två decenniernas utveckling i Malmö och Skåne. Men, återigen, det är ju också det som staden vill och själva ”storyn” har som sagt varit en medveten och viktig del av förvandlingen. Risken är att det är så spännande att de verkliga resultaten glöms bort. Så vad säger siffrorna? En genomgång av några viktiga mått visar att Malmö verkligen förändrats på två decennier. Men det finns samtidigt flera svagheter och brister i ”omvandlingen”. I tabellerna på sidan 41 jämförs utvecklingen i Skåne, Stockholms län och hela Sverige utifrån ett antal faktorer. Att bara granska Malmö hade gett missvisande siffror, kommunen är så integrerad med kommunerna runtom. I grannkommunen Lund finns till exempel multinationella bolag som Tetrapak, ST Ericson, Sony Ericson och Gambro och städerna är helt integrerade. Bekymret, statistikmässigt, är att de norra och östra delarna av Skåne inte har gynnats lika mycket av omvandlingen runt Öresund under de senaste decennierna, därför försämrar siffrorna för Skåne något. Stockholms län gynnas i jämförelsen av att vara mer koncentrerat till ytan. Det är en bidragande förklaring till att tillväxten varit högre i Stockholms län än i Skåne sedan omvandlingen började i början av 1990-talet. Det framgår av den tabell som visar den så kallade bruttoregionalprodukten, alltså BNP på regional nivå. En titt på bruttoregionalprodukten per invånare visar att den är klart högre än Stockholm än i Skåne. Med andra ord: den genomsnittliga stockholmaren är rikare än den genomsnittliga skåningen. Den oberoende analysorganisationen Öresundsinstitutet har tittat på siffror avseende bland annat sysselsättning, befolkningstillväxt och ekonomisk tillväxt och jämfört utvecklingen under 1990-talet med 2000-talet. Slutsatsen är att såväl befolkningstillväxten som sysselsättningstillväxten lyfts rejält, i förhållande till övriga Sverige, efter att bron byggdes. Undantaget är just den ekonomiska tillväxten, mätt som bruttoregionalprodukt, som inte lyft något jämfört med Sverige i stort. ”Det är något av ett mysterium. Men en högst trolig förklaring är att en stor del av Skånes ekonomiska tillväxt efter Öresundsbrons öppnande faktiskt har skett i Danmark”, säger Anders Olshov på Öresundsinstitutet. Om det varit sisådär med den ekonomiska tillväxten har däremot sysselsättningen visat en bra trend i Skåne. För femton år sedan var sysselsättningen i Skåne klart lägre än Sverige i stort (och arbetslösheten följaktligen högre). Men det underläget är nästan upphämtat och även skillnaden mot Stockholm är mindre än tidigare. ”Vi är ändå inte nöjda och vi borde inte vara sämre än genomsnittet i Sverige. Men vi har ju länge varit en perifer del av Sverige, långt ifrån huvudstaden och det har synts i all statistik. Nu förändras det men det tar ett tag innan man springer i kapp och förbi”, säger Pia Kinhult. Öresundsinstitutet har räknat ut att om man inbegriper pendlarna till Danmark i statistiken har sysselsättningen i Skåne ökat årligen med 1,3 procent per år under 2000-talet, alltså efter att bron öppnades. Det är klart mer än Stockholms tillväxt på 0,9 procent årligen i sysselsättningstillväxt. ”Räknar man in Öresundspendlarna ökar sysselsättningen i Skåne snabbast i hela landet. Räknar man bort dem är tillväxten bara snabb, men inte snabbast”, säger han. Statistiken pekar också klart på att Malmös ”omvandling från industristad till tjänstestad” är mer än bara prat. Stapeldiagrammen på sidan 41 visar tydligt att staden är mer inriktad på handel och tjänster än landet i stort. Till exempel arbetar bara 8 procent i Malmö inom tillverkning, jämfört med 15 procent i hela Sverige. Även sett till hela Skåne har människor i tjänstesektorerna ökat snabbare än för Sverige i stort. Men skillnaden mot Stockholm är fortfarande stor. ”Skåne är betydligt mindre sårbart i dag än för femton år sedan och risken för en ny strukturkris är liten även om den inte helt ska uteslutas. Den globala konkurrensen är så tuff i dag inom alla områden”, säger Anders Olshov. En svaghet med den skånska näringslivsstrukturen är att den finansiella sektorn är liten och riskkapitalbolagen lyser med sin frånvaro. Det kan påverka möjligheterna att locka kapital för små snabbväxande bolag. En hel del siffror pekar annars på ett gynnsamt skånskt företagsklimat, särskilt i Malmö. En god indikator är att ett drygt tjugotal huvudkontor har flyttat sina huvudkontor till Malmö sedan 2004, bland annat på grund av bron och närheten till Kastrup i Köpenhamn. Här finns bland andra Brio, Ballingslöv, Duni och vindkraftsjätten Vestas huvudkontor för norra Europa. Och Ikea flyttar viktiga globala huvudkontorsfunktioner till Malmö 2013. Ett annat positivt betyg för företagsklimatet i åtminstone Malmö är att det här startas mer företag per invånare än i Sverige i stort. Och att det är en attraktiv stad för entreprenörer att flytta till. ”Det är helt klart så att duktiga entreprenörer söker sig till Skåne, inte minst lockar bron och närheten till kontinenten. Men det handlar inte bara om Malmö, även Helsingborg är populärt har vi märkt”, säger Fredrik Andersson, vd på konsultbolaget 4potentials som i många år analyserat svenska entreprenörers drivkrafter. Men integrationen med Danmark då, som Skåne lägger så stor vikt vid, hur går den? Ett annat bra, om än enkelt, mått för att studera integrationen är att granska trafikutvecklingen över bron. Trafiken växte årligen med mellan 10 och 17 procent fram till 2007, klart över förväntningarna. Men därefter bröts trenden, 2010 blev till och med det första året med negativ tillväxt. Det finns flera förklaringar. Ökande skillnader mellan danska och svenska bostadspriser gjorde tidigare att många danskar bosatte sig i Sverige, men arbetade i Köpenhamn (cirka 94 procent av alla pendlare på bron bor i Skåne). När bostadspriserna i Danmark började rasa 2008 bröts den trenden och i fjol var faktiskt första året som flyttrenden gick i motsatt riktning. En annan förklaring är förstås den sämre konjunkturen efter finanskrisen 2008. Danmark har drabbats klart hårdare än Sverige och det är svårare för svenskar att få jobb i Danmark vilket tidigare gick hyfsat lätt. ”Öresundsregionens totala ekonomi utgörs till två tredjedelar av Köpenhamn och Själland så när det går dåligt för Danmark spiller det förstås över på Skåne och därmed på hela integrationen. Det är ett viktigt skäl till att pendlingstalen flackat ut”, säger Mikael Stamming, ny utvecklingsdirektör i Region Skåne och tidigare chef för Öresundskommitten som är det politiska samarbetsorganet runt Öresund. Men för att vara en ”blomstrande” företagsstad är arbetslösheten naturligtvis hög. Det borde inte vara så, men det finns en ständigt återkommande förklaring: Malmö är en tudelad stad där många invånare inte får del av tillväxten och inte kan utnyttja att Malmö plötsligt blivit del av en större Öresundsregion. Runt 30 procent av stadens invånare är födda utomlands och bland dem är arbetslösheten klart högre än för genomsnittet. ”För många har Malmö verkligen genomgått en stor förändring och dessa personer har verkligen gynnats av omvandlingen. Problemet är att den inte har sipprat ned i alla grupper”, säger Per-Olof Hallin på Malmö högskola som pekar på att 25 procent av hushållen i Malmö kommun lever under den relativa gränsen för fattigdom. Bland de styrande, i näringslivet och även inom forskarvärlden, finns det alltså en stor samsyn kring att Malmös omvandling varit lyckad och bör fortsätta på samma spår – att göra Malmö till en attraktiv plats att leva på för att locka duktiga och produktiva människor. Och framtidstron är det definitivt inget fel på. Anders Olshov på Öresundsinsitutet sammanfattar det många tänker och hoppas på: ”Blickar vi trettio år framåt – och det är inte lång tid i planeringssammanhang – har Öresundsregionen fyra och en halv miljoner invånare och Köpenhamn och Malmö har vuxit samman till ett stadsområde med gemensam lokaltrafik och täta förbindelser söderut till Hamburg och Nordtyskland, likaväl som till Stockholm och Göteborg-Oslo. ESS-anläggningen i Lund har byggts ut till en av Europas ledande forskningsanläggningar, i stil med Cern i Schweiz, och Öresundsmetropolen har blivit inte bara en internationell smältdegel med massor av nya huvudkontor, utan också en europeisk mönsterregion för gränsöverskridande samarbete.”
PONTUS HERIN
SPECIAL: MALMÖS FÖRVANDLING – ”Sluta mobba Malmö!”
Politikerna i Stockholm och Köpenhamn ser mer till landets bästa och har en njugg inställning till integrationen över sundet. Det är en utbredd syn i Malmö som känner sig ensamt i visionen om en blomstrande Öresundsregion.
När den gamle Moderatledaren Ulf Adelsohn besökte Öresundsbron utbrast han: ”Ni fick ju bron.” Underförstått: pengar till infrastruktursatsningar delas ut för att blidka olika regioner och det gäller till och med Öresundsbron. ”Sådana uttalanden hör man alltsom oftast och det gör mig helt galen. Det visar att de inte förstått det minsta av vad den här bron har gett för hela Sverige och vad den kommer att fortsätta ge. Men tyvärr är uttalandet symptomatiskt för hur många rikspolitiker ser på Skåne: som en perifer region med sina egna intressen”, säger Pia Kinhult, ordförande i Region Skåne när Veckans Affärer är och lyssnar på henne på ett kvällsföredrag om Öresundsregionen i Malmö. Ointresset och oviljan att på olika sätt bistå Malmö i samarbetet med Köpenhamn och forma en gemensam Öresundsregion har varit en ständigt återkommande orsak till frustration bland både politiker och företagsledningar i Skåne det senaste decenniet. ”Sverige skulle kunna få ut så mycket mer av Skåne men både politiker och medierna tenderar att glömma bort regionen i debatten som i stället blir väldigt koncentrerad till Stockholm”, säger Anders Olshov på Öresundsinstitutet, med ett rykte om sig att vara försiktig och väga orden. När Öresundsbron invigdes år 2000 gick Malmö från en huvudort i en region på drygt 1 miljon invånare till en del av en arbetsmarknad på 3,7 miljoner invånare. Det är Nordens största arbetsmarknad och motsvarar en fjärdedel av ländernas invånare. I dag pendlar dagligen drygt 20 000 personer över bron och statistiken visar att det kontinuerligt blir mer naturligt för invånarna att söka jobb i hela Öresund. Men en integrerad arbetsmarknad kräver också nationella avtal mellan Sverige och Danmark vilket varit en källa till irritation. Skatteavtalet mellan Danmark och Sverige säger att människor betalar skatt där de arbetar och inte där de bor. Eftersom betydligt fler bor i Sverige och arbetar i Danmark än tvärtom är det Danmark som blir vinnare: landet får mer skatteintäkter men slipper betala välfärd. Enligt uträkningar från Öresundsinstitutet har Sverige tillfört ungefär 39 miljarder till Danmark på grund av skatteavtalet medan Sverige sparat knappt 10 miljarder i form av minskad arbetslöshet när människor från jobb i Danmark. De här utredningarna bygger givetvis på en mängd antaganden men helt klart är att det är dansk ekonomi som är vinnare. Trots det har den svenska regeringen tydligt sagt att de inte ser någon vits med att försöka riva upp avtalet och omförhandla. ”Det finns några ministrar i Stockholm som jag gärna skulle vilja säga en och annan sak till. Det är klart att danskarna inte velat omförhandla det här avtalet, men ointresset från svensk sida är svårt att förstå”, säger Pia Kinhult. Hon konstaterar samtidigt att flyttrenden nu börjat vända, om än i långsam takt. ”Det betyder att det är ett nytt läge och det ska bli väldigt intressant att se vad som händer om flyttrenden fortsätter att vända, om den danska regeringen då vill förhandla om avtalet och i så fall hur politikerna i Stockholm ställer sig till det.” Ilskan gentemot rikspolitikerna i Stockholm handlar också om infrastruktursatsningar, eller snarare bristen på dessa. När regeringen sköt till pengar till en ny motorväg mellan Göteborg och Trollhättan år 2005 för att hjälpa Saab så var det pengar som egentligen skulle gå till en upprustning av E22 i Skåne. Och i en färsk så kallad kapacitetsutredning från trafikverket för de närmaste tio åren nämns bara Öresund i förbigående vilket väckt stor irritation, inte minst från Ilmar Reepalus sida. ”Generellt är vi irriterade på att Stockholm inte tar Öresundsfrågorna på allvar och inte tar dusten med danskarna”, sammanfattar Pia Kinhult saken. Just kritiken mot att politikerna i Stockholm inte ‘står upp’ mot danska intressen är vanlig och visar förstås på en annan konflikt som konstant legat och bubblat i många år, nämligen den mot danskarnas bristande intresse av att bygga en gemensam Öresundsregion. ”Den gränsöverskridande satsningen på Öresund är alltför provinsiell i ett Danmark med internationella ambitioner. Inställningen tycks vara mer Kina, mindre Malmö och Lund”, hävdar Hans-Åke Persson, professor vid institutionen för kultur och identitet Roskilde, i en debattartikel. En uppenbar förklaring till skillnaden är att politikerna i Malmö och Köpenhamn har olika perspektiv. Malmö är del av en region, långt ifrån nationalstatens centrum i Stockholm. Köpenhamn är huvudstad och därför mer av ett nationellt intresse. ”För Skåne finns det ju ingen poäng alls med gränserna mot Danmark, det enda man har att tänka på är att dra maximal nytta av en integrerad Öresundsregion. Men i Köpenhamn ser man till hela landets bästa, just därför krockar det ibland och danskarna verkar ointresserade av en integrerad region”, säger Anders Olshov. Ändå går integrationen hela tiden framåt, om än kanske saktare än vissa hade hoppats på. Arbetsmarknaden är till exempel nästintill helt integrerad i dag. Anders Olshov menar att det redan har gått för långt för att utvecklingen ska stoppas upp, hur starka krafter som än må driva den bakåt. ”Det är ofrånkomligt, på sikt kommer kunskap att fortsätta att spridas över sundet och kommer att bli mycket positivt för båda länderna.”
PONTUS HERIN