Mailbombning av lärare – den nya folksporten
Utförsbacken för den svenska skolan har pågått i flera år. Det nya är att den börjat diskuteras överallt, inte minst efter PISA undersökningens skoningslösa slutsatser över svenska elevers kräftgång. Förklaringsvariablerna tycks vara lika många som antalet professorer i pedagogik.
Vid sidan av de mer självklara analyserna, som lärarnas lönetapp (som jag skrivit om här), dyker det upp lite mer udda förklaringar, som dataspelandets negativa effekter. Jag vill nu lansera ytterligare en förklaring som även den härstammar från It-teknologins erövring av vardagen, nämligen mailen.
Med ett tangentbord och tio fingrar kan alla föräldrar plötsligt nå sina barns lärare på en nanosekund. Och gissa om den möjligheten används. Härom året berättade en lärare för mig att hon hade ångest varje gång hon öppnade sitt mailprogram. Mammor och pappor som ifrågasatte undervisningen, val av läroböcker och ställde frågor kring barnens läxor kunde hon stå ut med – även om det tog en massa kvällstid. Värre var när de ifrågasatte rättningen på ett prov, ”krävde” att få veta varför deras Pelle fått ett dåligt omdöme eller varför lilla Lisa blivit tillrättavisad på en lektion.
Tonen var ofta hård och inte sällan otrevlig, förklarad hon. Men annat ljud i skällan var det när de ansökte om några dagars ledighet för deras telning – långa inställsamma förklaringar om varför just Kalle skulle ha ledigt den där fredagen.
Efter att av nyfikenhet närmat mig diverse föräldrar i frågan inser jag vidden av dessa konstant laddade mailrevolvrar. Stolt berättar mammor och pappor hur de med ett mail ”minsann” visade vart skåpet ska stå och hur de nu verkligen ”satt press” på läraren.
Det är uppenbart att mailen tar fram något i oss och det är inte trevligt. Jag tror att det sänker tröskeln för hövlighet. Med elektroniken och kablarnas hjälp kan vi här vara, om inte helt anonyma, så åtminstone på bekvämt avstånd för att se läraren i ögonen när vi kritiserar och tycker till om dennes jobb.
En annan insikt är att allt mailande också förändrat maktförhållandet mellan lärarna och föräldrarna. Jag minns själv när jag eller mina kamrater hade härjat i klassen. Lärarens sista utväg var då att kontakta våra föräldrar. De träffades, pratade och en helt självklar men outtalad grundbult var att de satt i samma båt: mitt beteende var själva problemet och den gemensamma frågan var vad som nu skulle göras. Men nu blåser nya vindar. Det är istället en ifrågasatt lärare som allt för ofta står ensam gentemot både barn och föräldrar och är den som ”måste bevisa att ungen gjort något fel”, som en lärare uttryckte saken. Jag tror att det avstånd i kommunikationen som mailen ger spelar stor roll här.
Ytterligare en fråga är förstås vad som hänt med respekten för deras yrkeskompetens. Vem skulle ifrågasätta slaktaren hur den styckar en kyckling? Inte ens banktjänstemännens urusla rådgivning brukar ifrågasättas särskilt ofta. Men lärarna är legitima måltavlor och jag tror det ständiga mailandet spelar in här och bidragit till kårens statusdevalvering.
I grunden är mailandet mellan skola och föräldrar givetvis något positivt. Snabbt och enkelt kan skolan informera som studiedagar, friluftsdagar och läxor. Bekymret är kommunikationen åt det andra hållet och alla avarter och överbelastning som det skapat. Förutom att det tar tid tvingar det förstås lärare att ta med sig kritik, konflikter, ifrågasättande och plumpa kommentarer hem och leva med en gnagande känsla dygnet runt.
Jag tror att skolan på sikt måste lägga själva kommunicerandet med föräldrar på en särskild person – eller snarare en särskild avdelning. Det skulle förmodligen vara ekonomiskt effektivt men framför allt skulle det göra att lärare fick tid till lärandet och även öka trivseln.
Den politiska inneanalysen just nu är att lärarna ska få ”lugn och ro”. Med det menas att klåfingriga politiker ska hålla sig ifrån skolan ett tag och låta lagd politik ligga. Jag tror att de egentligen måste få lugn och ro från minst lika klåfingriga mammor och pappor. Vi föräldrar har fått chansen till denna direktkommunikation via tangentborden – men har helt enkelt inte klarat av ansvaret.
maj 05, 2014 @ 06:58:42
Tack för de orden Pontus! Jag har i 11 års tid arbetat som lärare och fullkomligen älskar mitt jobb, men känner igen mig i mycket av det du skriver. Jag har också fått mejl från föräldrar, blivit ifrågasatt i olika situationer och man kan lugnt påstå att man liksom blir härdad. Mejlen har gjort att min del som privatperson krymper och min tillgänglighet som lärare har ökat, helst ska jag kunna läsa och svara på mejl dygnet runt, även de dagar jag är hemma med mina egna sjuka barn. Jag brukar försöka tänka på att problemet ofta ligger hos föräldrarna och inte hos eleven. Mitt skinn på näsan har blivit ganska tjockt, men det är klart att en och annan gång har föräldrar lyckats komma åt mig och det har lett till ganska många tårar och ont i magen. Ibland ger man upp och vill inte gå till jobbet. Men för elevernas skull släpar man sig dit ändå och det är tur, det är dem som får mig att inse att mitt jobb är viktigt och att jag faktiskt kan göra skillnad! Ha en bra dag!
okt 08, 2017 @ 20:59:59
Tillägg, när de begåvade eleverna dessutom överbevisar gång på gång (genom tex toppresultat på Nationella prov, vinner tävlingar i ämnet, högsta poäng på skriftliga prov osv) att de med råge har kunskap för det högsta betyget – men läraren ändå sätter det lägsta betyget med diffusa motiveringar, lögner eller ingen motivering alls. Tycker du då att man som förälder inte har någon rätt att vara upprörd, maila och påpeka detta felaktiga genom att lägga fram fakta? När dessutom lärarens gullegrisar/som hon identifierar sig med, får toppbetyg trots usla resultat på Nationella prov, tävlingar och prov? Att man ska kunna skriva E eller D på nationella prov och få A i betyg, samtidigt som en annan elev som gång på gång visar utmärkta kunskaper – får E pga att läraren inte gillar ”viktigpettrar”? Är det rimligt att man som elev eller förälder bara ska ta det, och inte maila? Från en förälder som oftast inte har någon anledning att maila någon lärare, men när en enskild lärare behandlar begåvade elever illa pga att hon själv inte kan ämnet, kämpar för jantelagen och tror att hon driver en ”utjämnande politik” genom att ge de sämsta eleverna bäst betyg och tvärtom – när en lärare beter sig så skulle jag faila i mitt jobb som förälder om jag inte påpekade detta eller kämpa för barns rätt till rättvisa och rätt att inte bli utsatta pga att de kan ett ämne bättre än läraren