Mailbombning av lärare – den nya folksporten

Utförsbacken för den svenska skolan har pågått i flera år. Det nya är att den börjat diskuteras överallt, inte minst efter PISA undersökningens skoningslösa slutsatser över svenska elevers kräftgång. Förklaringsvariablerna tycks vara lika många som antalet professorer i pedagogik.

Vid sidan av de mer självklara analyserna, som lärarnas lönetapp (som jag skrivit om här), dyker det upp lite mer udda förklaringar, som dataspelandets negativa effekter. Jag vill nu lansera ytterligare en förklaring som även den härstammar från It-teknologins erövring av vardagen, nämligen mailen.

Med ett tangentbord och tio fingrar kan alla föräldrar plötsligt nå sina barns lärare på en nanosekund. Och gissa om den möjligheten används. Härom året berättade en lärare för mig att hon hade ångest varje gång hon öppnade sitt mailprogram. Mammor och pappor som ifrågasatte undervisningen, val av läroböcker och ställde frågor kring barnens läxor kunde hon stå ut med – även om det tog en massa kvällstid. Värre var när de ifrågasatte rättningen på ett prov, ”krävde” att få veta varför deras Pelle fått ett dåligt omdöme eller varför lilla Lisa blivit tillrättavisad på en lektion.mail

Tonen var ofta hård och inte sällan otrevlig, förklarad hon. Men annat ljud i skällan var det när de ansökte om några dagars ledighet för deras telning – långa inställsamma förklaringar om varför just Kalle skulle ha ledigt den där fredagen.

Efter att av nyfikenhet närmat mig diverse föräldrar i frågan inser jag vidden av dessa konstant laddade mailrevolvrar. Stolt berättar mammor och pappor hur de med ett mail ”minsann” visade vart skåpet ska stå och hur de nu verkligen ”satt press” på läraren.

Det är uppenbart att mailen tar fram något i oss och det är inte trevligt. Jag tror att det sänker tröskeln för hövlighet. Med elektroniken och kablarnas hjälp kan vi här vara, om inte helt anonyma, så åtminstone på bekvämt avstånd för att se läraren i ögonen när vi kritiserar och tycker till om dennes jobb.

stressad lärareEn annan insikt är att allt mailande också förändrat maktförhållandet mellan lärarna och föräldrarna. Jag minns själv när jag eller mina kamrater hade härjat i klassen. Lärarens sista utväg var då att kontakta våra föräldrar. De träffades, pratade och en helt självklar men outtalad grundbult var att de satt i samma båt: mitt beteende var själva problemet och den gemensamma frågan var vad som nu skulle göras. Men nu blåser nya vindar. Det är istället en ifrågasatt lärare som allt för ofta står ensam gentemot både barn och föräldrar och är den som ”måste bevisa att ungen gjort något fel”, som en lärare uttryckte saken. Jag tror att det avstånd i kommunikationen som mailen ger spelar stor roll här.

Ytterligare en fråga är förstås vad som hänt med respekten för deras yrkeskompetens. Vem skulle ifrågasätta slaktaren hur den styckar en kyckling? Inte ens banktjänstemännens urusla rådgivning brukar ifrågasättas särskilt ofta. Men lärarna är legitima måltavlor och jag tror det ständiga mailandet spelar in här och bidragit till kårens statusdevalvering.

I grunden är mailandet mellan skola och föräldrar givetvis något positivt. Snabbt och enkelt kan skolan informera som studiedagar, friluftsdagar och läxor. Bekymret är kommunikationen åt det andra hållet och alla avarter och överbelastning som det skapat. Förutom att det tar tid tvingar det förstås lärare att ta med sig kritik, konflikter, ifrågasättande och plumpa kommentarer hem och leva med en gnagande känsla dygnet runt.

Jag tror att skolan på sikt måste lägga själva kommunicerandet med föräldrar på en särskild person – eller snarare en särskild avdelning. Det skulle förmodligen vara ekonomiskt effektivt men framför allt skulle det göra att lärare fick tid till lärandet och även öka trivseln.

Den politiska inneanalysen just nu är att lärarna ska få ”lugn och ro”. Med det menas att klåfingriga politiker ska hålla sig ifrån skolan ett tag och låta lagd politik ligga. Jag tror att de egentligen måste få lugn och ro från minst lika klåfingriga mammor och pappor. Vi föräldrar har fått chansen till denna direktkommunikation via tangentborden – men har helt enkelt inte klarat av ansvaret.