Lundsbergshysterin ett hån mot de mobbade

För den som inte såg Skavlan i helgen så var en av gästerna Peter Aabaek Jensen, grundare och chef på filmbolaget Zentropa. Ett roligt inslag beskrev arbetsmiljön under denna minst sagt udda och dystopiska chef som går under namnet ”svinet”. Det visade sig att han hade som vana att sparka folk via sms mitt i natten, tycker att konflikter mycket väl kan lösas med våld och att han gillar att gå omkring naken på kontoret.

jensenSkrattande beskrev medarbetarna hur många gånger som de fått sparken och storleken på hans ”pille”. Det verkade inte vara så allvarligt helt enkelt. Och det fick mig faktiskt att tänka på medieföljetången Lundsberg.

Att bara beskriva Zentropa med ord ger givetvis bilden av ett skräckvälde där människor lever i ständigt fruktan och kontinuerligt blir sexuellt trakasserade. Men de som arbetade där visste att det var en kultur, en ritual om man så vill, och tog det därför inte det minsta personligt.

Samma bild ger bekanta som gått på Lundsberg. Även härifrån är historierna om kamratuppfostran och pennalism sanslösa på pappret men när man får de berättade är det med få undantag med en axelryckning eller ett leende. ”Åsså fick vi gå ut i skogen, höhö”

Att jämföra det som sker på Lundsberg med mobbning är ett hån mot alla som blir mobbade på riktigt. Alla tusentals ensamma elever, som får stryk på rasterna för att de är för fula, för annorlunda eller luktar illa. Och som inte har någon på sin sida eller ens någon kamrat som de kan prata med.  lundsberg

Att bli uppställd i en korridor mitt i natten med en massa kamrater och få en sked slagen i nacken må vara en märklig kultur. Men det är samtidigt en del i en kollektiv ritual, som alla känner till och som alla är en del av. Det gör förstås ont i kroppen men knappast i själen för det behövs inte tas personligt, lika lite som jag tog det personligt när jag blev kallad för könsord å sparkad på av adrenalinstinna fänrikar i lumpen. Men att bli slagen av klasskamrater gör inte bara ont i själen – det kan sätta sig kvar där i många år, kanske hela livet.

Pennalism kan aldrig försvaras. Ett varmt strykjärn på en bar rygg är förstås över alla gränser. En annan skillnad mot Zentropa i Köpenhamn är att det på internatskolan i Värmland handlar om barn och ungdomar som kanske saknar självkänsla.

Men lite rim och reson i den kollektiva upprördheten över överklasskolan efterlyses härmed.  Internatet vars bortskämda elever dessutom har mage att berätta hur bra utbildning de får och som stolt visar upp elevernas goda resultat. Vilken elitism, att de vågar!

Tänk om alla horder av upprörda journalister o twittrare som hetsat upp sig över denna skräckborg kunnat vara bara en tiondel så upprörda över det som händer i svenska skolor varje dag. Misshandel av elever (eller lärare!) som göms undan eller möjligtvis blir en liten notis i någon lokaltidning. Se förresten den här artikeln i Sydsvenskan. Tänk  om media kunde jaga dessa riktiga förnekare: rektorer och lärare – som kanske inte befinner sig på ripjakt – men väl gömda bakom ett skrivbord och inte låtsas om trakasserier, låter mobbade elever gå kvar i skolan med sina översittare och klara sig bäste de kan.