Lösa brott är fint – kontrollera är fult

Att säga att det svenska folket har reagerat kraftigt på terrorattacken i Stockholm torde knappast vara en överdrift. Men är de häftiga känslouttrycken på något sätt konstruktiva? Infantila är nog en bättre beskrivning.

Bombastiska utfästelser i krönikor om att vi aldrig ska vika oss för terrorism. Vad betyder det? Hur skulle det rent praktiskt gå till att vika oss för terrorism? Det är ju inte ryssarna som invaderar – då skulle nog kanske vara ett alternativ att vifta med de vita flaggorna. Samma sak med de obligatoriska ledartexterna och politiska talen om att livet faktiskt har gått vidare som vanligt och att Stockholm därmed skulle ha vunnit. Floskler förstås. Hur skulle livet inte kunna gå vidare? Fanns det en reell risk att stockholmarna bara skulle lägga sig skrikande i fosterställning och vänta på att hela staden utplånas? Livet går även vidare i Kabul och Tel Aviv efter alla terrorattentat, människan fungerar så. Sen har vi förstås kärleksmanifestationer som den på Sergels Torgs. Det, hävdar många, är receptet för att få terroristerna frustrerade och lägga ned vapen. När det i själva verket kommer att ses som den typen av svaghet som föraktas av jihadister och alla andra terrorister. Men okej, det funkade ju för Gandhi.

Men det jag har allra svårast att förstå är svenskens helt nyfunna och passionerade kärlek till polisen. Jag var själv på Drottninggatan och såg hur människor stod på kö för att krama poliser och hänga blommor på en polisbuss. Det finns plötsligt inga gränser för hur bra polisen skötte sig under attacken och hur viktiga de är för samhället. Samma poliser som kallades fascister av offentliga personer när de (på order) ville kontrollera uppehållstillstånd bland människor på tunnelbanan för att verkställa avvisanden. Samma poliser som möts med en axelryckning när de påpekar att de nästan dagligen blir attackerade med stenar i förorter. Nu kramas de inte bara om utan ska också bli väldigt, väldigt många fler tycker plötsligt alla partier.

Själv förväntar jag mig att polisen agerar precis som de gjorde den svarta fredagen. Däremot hade jag större förväntningar på förarbetet när det visar sig att terroristen har varit här i tre år. Men just detta är kärnan här. Att skydda allmänheten, lösa brott, sätta dit fuskare, straffa kriminella – det är fortfarande någonting fint i våra ögon. Men när polisen ägnar sig åt sådant som att kontrollera, misstänka, kartlägga – alltså åt arbete som går ut på att förhindra samma brott och fusk – då möts det med stor skepticism. För att inte säga avsky.

Den här oviljan mot granskning, övervakning och noggranna kontroller går som en märklig röd tråd genom vår folksjäl. Ryggmärgsmässigt ropas det på integritet, rasism och kränkningar. Listan på exempel kan göras lång.

  • Fusken med sjukskrivningar har uppmärksammats lika länge som Försäkringskassan har funnits. Men att på riktigt få till kontroller och verkligen köra parallella myndighetsuppgifter för att sätta dit fuskare verkar sitta oerhört långt inne. I veckan har vi förresten fått lära oss att asylsökande kan ha en identitet hos Försäkringskassan och en annan hos Migrationsverket.
  • Vi har också de senaste dagarna fått lära oss att Uzbeker i Sverige har satt i system att ha flera identitetshandlingar och flera ansökningar som behandlas samtidigt hos Migrationsverket.
  • Myndigheter betalar år efter år ut bidrag till organisationer som sympatiserar med Islamiska staten. Det räcker med att skicka in ansökningar och dra en skön vals.
  • Oseriösa företagare utnyttjar papperslösa invandrare med slavlöner. Andra företagare har satt i system systematiskt utnyttja tillfälliga, statliga, jobbsatsningar för att få bidragspengar. Detta med falska uppgifter och rena lögner.
  • Nationella skolprov och till och med högskoleprovet har närmast blivit en fars där proven cirkulerar på nätet.

Och så vidare. Men varför gör di på detta viset? Därför att det går, förstås. För att det alltid kommer finnas människor som vill fuska, som vill sko sig på andra och som till och med vill meja ned människor med en lastbil. De gör det därför att det på viktiga områden saknas en kultur att kontrollera och agera misstänksamt. Inte bara hos polisen utan även hos andra myndigheter. Många menar att det handlar om en allmänt utbredd slapphet. Det stämmer säkert, men jag menar att det också är en del av en inställning som genomsyrar samhället idag.

”Jag vill tro gott om människor” är ett vanligt argument. Vem vill inte det? ”Ett sådant samhälle vill åtminstone inte jag ha” kan man höra andra säga, även politiker, när hårdare kontroller kommer upp. Det vill jag, alternativet är så mycket värre. Och där är vi nu. Att lösa brott och skydda oskyldiga är fint. Men att kontrollera är fult. Det är som att det saknas insikt om kopplingen. Att de som blir lidande är de hederliga och de svaga grupperna. Och att kontroller och misstänksamhet är en grundläggande förutsättning för att upprätthålla lag och minska brottslighet. Att poliser och lärare tillhör de grupper som haft klart sämst löneutveckling de senaste decennierna, utan att allmänheten reagerat nämnvärt, är ett talande tidens tecken.